The Penelopiad - Margaret Atwood, 2005

"It's dark here, as many have remarked." hälsar Penelope från Hades i Margaret Atwoods omtolkning av Odysséen. Nu får vi Penelopes perspektiv; hennes bakgrund, hennes kommentarer till alla rykten kring Odysseus och henne själv samt hennes tankar om friarna Som så många andra kvinnor nu och då brottas Penelope med vardagens problem och en bortrest make, upprorisk tonårsson, giftig svärmor, konkurrens med den snygga kusinen som tar alla karlar (Sköna Helena, ju!) m.m. Atwoods inlägg i debatten är naturligtvis starkt feministiskt. Framför allt blir det tydligt i Penelopes tankar kring Odysseus skoningslösa avrättning av de tolv tjänarinnorna efter återkomsten till Ithaka*. I körpartier får vi även tjänarinnornas egen syn på saken, till en förebådande "rope-jumping rhythm" - förmodligen samma rep som de senare skulle hängas i - inte minst genom den fejkade rättegången mot Odysseus, "as videotaped"... Thank you, your Honour.

Att skriva om Odysséen kan tyckas vara ett omöjligt prettoprojekt, men Atwood handskas uppfriskande respektlöst med den gamla myten. Språket är kaxigt informellt och det i kombination med sidantalet gör projektet till en betydligt kortare och lättare text än väntat. Alla kan läsa den! Förhoppningsvis bygger Atwood med Penelopiaden en motorväg för den moderna människan tillbaka till Odysséen och varför inte då även läsa Aeneiden och Den gudomliga komedin på vägen? Själv tänker jag klippa Eyvind Johnsons Strändernas svall på jullovet. Filmen O brother where art thou klarar jag bara inte av, men tipsa gärna om fler intertextuella samband.


För 10 minuter sedan hamnade den i min ägo: Lundells låt Odysseus från albumet 'Längre inåt landet' från 1980...Odysseus, har du äntligen kommit tillbaka, från din ungdoms svunna Ithaka. Åh, vad har du inte fått försaka. Ska spelas på svenskan imorgon.



Patricia (t.v.) medverkade i somras i en antologi, tillägnad Penelope, med kvinnliga författare från Paraguay. Ikväll hade vi kul i den alltid rekordlånga kön till luciakonserterna i Domkyrkan. Emma (t.h.) såg till att vi höll värmen genom att förse oss med glögg, lussekatter, pepparkakor och russin. Konserten var mkt imponerande, kanske det finaste luciatåg jag någonsin upplevt. Jag fastnade särskilt för kontrabasen och dramatiken, som dess dreadlocksförsedde traktör producerade - som en ung, men inte tennisspelande, Yannick Noah. Pamela, detta påminner mig om när vi köpte sistaminutenbiljetter till en konsert på Dunkers, och såg nada förutom Esbjörn Svenssons häck (till vår stora glädje).

Ibland slår det mig att det gått några dagar utan att jag besökt Bodils blogg. Några klick och några sekunder senare är jag sååå lycklig. Läs t.ex. posten 'På kyrkogården' och titta på bilden på solnedgången i Finistère. Missa inte ljudfilerna.

Fredag
Dolce vita...en ljuvlig helg! Inte har jag hunnit läsa ut någon bok, men jag måste ändå blogga av mig. Inledde i fredags med Eldkvarnkonsert med Emma featuring Patricia från Paraguay. Three is a crowd, så vi groovade längst fram och hörde åter Plura och gänget spela våra favoriter Ett hus på stranden, Alice och Kärlekens tunga. Djupt tacksam för att de inte tog med Christer Sjögren som sidekick på turnén. Tycker de begick den åttonde dödssynden när de bjöd in honom till duett på Atlantisalbumet.

Lördag
Inte En dag om året, som Dagerman, utan två dagar om året åker jag till Göteborg: Tillfälle nr 1 är LMS Fransklärardag på Humanisten varje år i feb-mars. Tillfälle nr 2 är Bokmässan i september. I år blev det även ett tillfälle nr 3: romantisk minibreak med Herr Pelz på Novotel. I bilen upp lyssnade vi på Herman Lindqvists uppläsning av sin kåserisamling Tacka katten för det. Lyckligtvis handlar den inte bara om katter, utan mest om den typ av interkulturella observationer han skrev om i böcker som Gallfeber, Rapporter från Mittens rike och Japaner, japaner, japaner på 80-talet. En menlös CD-bok från en realåda visade sig alltså vara ett underhållande fynd.

Hotellet ligger i hamnen och är ett mkt fint gammalt ombyggt bryggeri. Åkte spårvagn genom mysiga Majorna nynnandes Eldkvarnlåten från rubriken, åt tapas på El Corazon på Avenyn för att sedan shoppa hela eftermiddagen.

Intertextuellt bokinköp på Pocket Shop: Atwoods Penelopiaden och Eyvind Johnsons Strändernas svall. Båda bygger på Odysseus och Penelope-myten. På höstlovet hittade jag en - tyvärr illa sittande - tröja med beat-tema på Mango i London, men nu finns det mer i kollektionen. Kanske kan den motivera de trötta Engelska B-eleverna, som föredrar att läsa på tröjor framför i böcker...


Kl 17.30 var det dags att åka båt! Paddan alla minns från skolresan förvandlas vintertid till den illuminerade Julpaddan. Går från Kungsportsplatsen, genom en sluss och raka vägen in på Liseberg! Resenärerna utrustas med filtar, facklor och glögg och glider till tonerna av Jingle Bells fram i kanalerna genom ett vintrigt, vackert Gbg...
... trodde vi, för så stod det på båtbolagets websida. Igår spöregnade det hela dagen, så ajöss med filtar och facklor. Redan genomblöta och frusna efter en dag på stan var det bara att trä på sig den gula regncapen och försöka njuta av båtfärden.


Glöggen värmde dock och det var väldigt mysigt! Isbaren på Liseberg kändes ändå inte så lockande, så det blev ett snabbt besök, sedan taxi till hotellet, varmt bad och kläderna på tork. Eftersom vi inte hade något ombyte med oss fick det bli en kväll på rummet med roomservice-räkmacka och Penelopiaden. Spårvagn, beat och bro... visst är Göteborg Sveriges San Francisco?

Söndag
Fantastisk frukostbuffé* på hotellet, shopping på Freeport i Kungsbacka. Långt stopp i Halmstad med vernissage hos mammas fantasyälskande arbetskamrat i gammal drömlägenhet på vonMöllersgatan, därefter god mat och fika hos mamma och Håkan. Ytterligare elva Herman-kåserier och en eftermiddagslur senare var vi hemma.


* I år har det blivit ett 40-tal hotellnätter för mig. Hälften i baguette och croissant-landet och andra hälften i ägg och bacon-länder. Ändå påpekar folk att jag gått ner i vikt! Det är ett mysterium som bara kan tillskrivas min nya addiction: den ljuvligt ananassmakande sportdrycken Fatburner. Precis som i matematik tror jag att två saker kan ta ut varandra. En 200 gr-Marabou + en Fatburner blir ju noll kalorier! Med samma logik tänker jag: vad bra att jag har köpt tjugo flaskor, för om jag pantar dem kan jag köpa en till!

Roman Blood - Steven Saylor, 1997

Historiska romaner har jag aldrig gillat, inte heller deckare, men det här var bra! Steven Saylor har skrivit en hel serie, Sub Rosa, om privatdetektiven Gordianus, som rör sig i antikens Rom bland välkända historiska personer. Roman Blood utspelar sig 80 f.Kr. under Sullas styre. En ung Cicero söker upp Gordianus och ber om hjälp i ett svårt rättsfall, för övrigt baserat på autentiska rättegångsprotokoll. Tänk gordiska knuten... Det här löser Gordianus!

Steven Saylor producerar edutainment, med kanske något för stor övervikt åt edu-hållet. Ofta med inbyggda miniföreläsningar i vanlig dialog - därav sidantalet 600 - men jag är bara glad för det. Språket är annars bra, med många "akademiska" adjektiv, sådana som man slår upp gång på gång på gång, för att genast glömma, maudlin, dire, eerie...

Tappar snabbt intresset för själva pusseldeckaren, men frossar i fakta och detaljer om romarriket. Jag hade glömt att domstolen kallades Rostra och visste inte alls att alla fria medborgare bar speciella ringar, att barn inte fick sin första toga före puberteten m.m. Jobbiga inslag är de ständiga konspirationerna, korruptionen, knivmorden, våldtäkterna, och det värsta är väl att situationen förmodligen var precis så. En sak som verkligen irriterar är framställningen av Gordianus slavinna som erotisk musa, när det i själva verket är fråga om förtryck av värsta graden. 'Man kan äga...', sade Suzzie Tapper, men romarna kunde tydligen det.

Efter att ha jobbat med antiken i Svenska B i höst, och efter att ha läst Saylor, känner jag mig återigen lika besatt av denna epok, som jag var i gymnasiet. Jag vill åka till Rom*! Jag vill läsa hela Sub Rosa-serien! Särskilt ser jag fram emot The Venus Throw om Catullus och Clodia - hon som kallas Lesbia i dikterna.



*Besökte Rom några heta dagar under tågluffningen för länge sedan. Blev besviken på Colosseum, kom inte in i Peterskyrkan för att jag var för lättklädd, såg knappt över Forum Romanum p.g.a. smog, tyckte trafiken var galen, gick vilse, bodde på ett märkligt vandrarhem vid Termini, rekommenderat av överbeskyddande Willmaguide... tror jag gillade kvarteret runt Pantheon bäst. Kanske någon har Rom-tips?

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna - Bodil Malmsten, 2005

Enter Bodil: Tryck stjärna i manusform blev en av årets succéer på Dramaten. Att läsa boken är också som att läsa ett manus. Fem karaktärer, fem monologer plus några korta inhopp på slutet. Dessa fem personer förmedlar bilden av sig själva, och bilden av Sverige. För mig är de en samling självupptagna gnällspikar, men det är nog precis det som är avsikten. Bodils baksidestexten säger ”Det finns böcker om hur man ska leva, om hur man förverkligar sig själv och blir en lycklig människa. Det här är en sådan bok. Du tar personerna i boken som förebild och gör tvärtom.”

Klass, kön och samhällskritik, liksom tidigare i Malmstens böcker. Mellan nyutgivningarna brukar jag leta mig bakåt i hennes författarskap, så jag hajade verkligen till när den här boken plötsligt var så 2005, med bl.a. Sopranos DVD-box som överraskande tidsmarkörer.

Det är alltid imponerande med författare, som lyckas förse sina karaktärer med helt egna röster, oavsett ålder, bakgrund och kön, utan att författarens egen röst lyser igenom, ändå är det så typiskt bodilskt skrivet. Näst sista texten: 'Kvällen innan du ska åka bort' är himmelsk! Det var den hon läste högt i TV-programmet med jazzbandet (se inlägget Bodilfusion nedan), och i väntan på mer Bodil läser jag vidare i hennes blogg. I en läsarkommentar jämfördes Bodil Malmsten med Hjalmar Söderberg. Mja, de är nog ganska olika, men sant är att båda är mina husgudar.

Det röda paraplyet mitt i allt det grå på omslaget påminde mig om den röda luftballongen i Ian McEwans Enduring Love, som jag både vill läsa och se snarast.

Hudens tid - Anja Snellman, 1999

Snellmans Safari Club var en av de bästa jag läste förra året. Nu testade jag en till av samma författare. Annan bok med annan stil. Snellman skriver om en kvinna vars mamma ligger döende på långvården. Alla dessa sandwichkvinnor som sköter om både den yngre och den äldre generationen får ett namn: följesystrar. Detta maktsvaga matriarkat påminner om Maj-Gull Axelssons eller Elsie Johanssons kvinnovärldar, kryddat med lite Eeva Kilpi, kanske.

Demens och död. Före dödsögonblicket yrar modern, som levt större delen av sitt liv som olycklig alkoholisthustru, om en het kärleksaffär hon hade i sin ungdom på 30-talet. Först efter moderns död får dottern redan på att denna förbindelse även resulterade i en bortadopterad halvsyster till henne. En syster som tog livet av sig vid 37 års ålder. Mörkt blir alltså mörkare. Jag håller inte med den recensent som kallar boken för ljus och livsbejakande, däremot stöder jag bokens syn på långvårdspatienter och åldringar som de människor de en gång varit, om man kan uttrycka det så.

Hudens tid betraktas uppenbarligen som en viktig bok, då den blivit 'En bok för alla': njaa, en bok för alla mammor kanske. Blev besviken på det storstilade förordet, som lovade "stark närvaro" av Marguerite Duras Älskaren som undertext. Nada. Nästa Snellman blir Paradisets karta. Någon som läst?

Imorgon på Svenska B ska jag ha temalektion kring begreppet intertextualitet. Primärmålet är att visa sambandet mellan Homeros, Vergilius och Dantes texter, men allt går bättre om det förankras i modern tid, så som uppvärmning blir det musik med Kate Bush (Wuthering Heights), Ramones (Pet Sematary) och The Cure (Killing an Arab, om Camus Främlingen, t.o.m. albumet heter Standing on a Beach). Andra litterära samband jag kommer ta upp är:

Bridget Jones och Pride & Prejudice
Kerouacs On the Road och Lundells Jack
Filmen Amelie från Montmartre och Anna-Lena Brundins Anna-Lena från Montmartre...

Hjälp mig att minnas fler exempel!

Children of God Go Bowling - Shannon Olson, 2004

Vad gör man när man är 33 och livet ser ut att bli en gutter ball? När "alla andra" gifter sig och skaffar hus och barn? Bokens (semifiktiva?) ständiga singel Shannon provar allt från Harlequinmetoden, d.v.s. att stadga sig med den-manlige-vännen-som-alltid-funnits-där-sedan-collegetiden, till att gå på blind date, gå i gruppterapi samt försöka frigöra sig ytterligare från jobbiga mamman Flo, känd från första boken.

Shannon Olson från höjdarboken Welcome to My Planet - Where English is Sometimes Spoken* är tillbaka. With snap and style, igen, som en recensent på Entertainment Weekly konstaterade. Mor och dotter-dramatiken och Minnesotamiljön är halva behållningen med boken. Även språket är originellt och underhållande med intelligenta referenser och halsbrytande bildspråk, med vad man skulle kunna kalla olsonska liknelser, t.ex. i frågan Shannon ställer till sin terapeut:

"When had everyone else gone to have a life? When, in the NASCAR race of life, had my tank emptied? Where had the pit crew gone? And why had I been given the Cheerios car?" I samma andetag tillägger hon också: "And you know those dark framed glasses that all of the women are wearing now? That make everyone look intellectual and hip? They make me look like Jerry Lewis"

Shannon ställer sig frågan, som många singlar gör i downperioder: är det något fel på mig? "I'm starting to wonder if I'm too weird to be coupled" Boken rekommenderas till alla som är dåliga på att bowla och/eller dejta. Själv håller jag dock inte alls med om att ett liv utan hus och barn är en gutter ball, men sökandet efter en partner är mer självklart.



Stort tack till Johanna, som skickade hit boken för "förvaring" innan utlandsflytten. Du visste antagligen att jag skulle gilla den!


* Se vad jag skrev om Olsons debut i förra årets Ldb, i maj.

Ikväll ser jag Lasermannen, TV-serien efter Gellert Tamas bok. Undertiteln En berättelse om Sverige är så skrämmande. 1991-92 gick jag sista året i gymnasiet. Visst minns jag Ny Demokrati, men jag var full av optimism och vill inte minnas något 'kallt klimat': var väl ung och egocentrerad. Däremot minns jag att jag klev ifrån mina vänsterideal och nästlade mig in i MUF:s styrelse det året, bara för att jag hade en crush på kassören... Minns en stor, galen MUF-fest på Mårtenson (legendariskt festhotell i Halmstad) med anarkisten Christian Gergils som hedersgäst och sånghäften med kondomer fastklistrade i mitten, med budskapet "Använd kondom - det kan bli en socialist". Nu är jag lite äldre, varken moderat eller socialist, men fortfarande humanist och optimist, och fortfarande megaego. Igår saknade jag Desperate Housewives och Gabrielle, som jag verkligen kan se mig själv i, men jag är hellre henne än Lynette.

Tidningen Svensk Bokhandel publicerar i senaste numret en lista över ytterligare 90 böcker, som väntar på att bli film, d.v.s. författare som sålt filmrättigheter. De jag minst ser fram emot är de tio Viveca Lärn-böckerna och alla svenska deckare, som kommmer bli bleka Beckkopior, och de jag ser mest fram emot att se på bio är:

Torbjörn Flygts Underdog
Jens Ganmans Mess
Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött
Linda Skugges Det här är inte en bok
Maja Ernestams Caipirinha med döden, trots att jag ännu inte läst boken.

...och jag var väl inte ensam om att skratta och gråta till Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid i lördags?

A Married Man - Catherine Alliott, 2002

En Aga saga med fjärilar på omslaget blev passande uppföljning till Marika Cobbolds Shooting Butterflies. Upptäckte Alliott för några år sedan genom Rosie Meadows regrets... och bedömde författaren vara fullgott chicklit-substitut mellan Marian Keyes utgivningar. Samma glada, godisliknande omslag. Samma omfång: alltid 500-600 sidor - som gjort för novembermys i soffan med bok, katt och Marabou.

Vad besviken jag blev när A Married Man började nästan exakt som Rosie Meadows. Till och med hjältinnornas namn måste rimma. Fantasilöst. Unga Londonänkan Lucie Fellowes flyttar ut på landsbygden med sina två barn för att skapa en ny tillvaro i en timmerstuga på mark som tillhör ett stort gods, i det här fallet är ägaren elaka svärmor Rose. Att gifte snyggingen Charlie Fletcher, som Lucy spanat in redan i London, bor i grannbyn där i Oxfordshire gör inte saken sämre.

Nu uppstår då romanser, tårfyllda uppgörelser, förvecklingar, släktbråk, vårdnadstvister och anlagda bränder, som i ett Hem till gården-avsnitt from hell. Alliotts specialitet är situationskomik och överraskande vändpunkter, men jag hann tröttna många, många gånger. Ändå insisterade jag på att läsa hela boken, för språkets skull. Engelsk vardagsdialog och kitchen sink-ordförråd ger alltid bra input. En av kärleksscenerna utspelar sig faktiskt i ett städskåp, och en av de inblandade råkar sätta sig på ett dammsugarmunstycke (nozzle, om någon mer glömt).

Nu blir det inte mer Alliott på ett tag, men om jag ska läsa en till någon gång blir det nog Olivia's Luck eller någon av de som utspelar sig i Cornwall - min drömsemester.

BEAT! Poesi och prosa från beatgenerationen -
Gunnar Harding och Per Planhammar, 2005

On the road again. En färsk svensk antologi med och om beatförfattarna. Jag läste introduktionen noga, även avsnitten om Kerouac, Burroughs och Ginsberg. Jag har läst mycket beatfakta de senaste åren, men lite nytt lärde jag mig, t.ex. att det var Ginsberg som myntade uttrycket 'flower power'. Självaste Dylan lär ha sagt "You're the king" till Ginsberg efter detta. Sedan var det nyttigt att bli påmind om att allt hänger ihop, att kärn-beatnikarna umgicks med Ken Kesey (Gökboet), W.H. Auden (vars dikt reciteras av John Hannah i den starka begravningsscenen i Fyra bröllop och en begravning) och Paul Bowles (Tanger-mannen bakom The Sheltering Sky, som jag skrev om här i Ldb i januari).

Fortfarande blir jag inte klok på om beatnikarna var ett gäng galna knarkare, som mytologiserats fram till "genier" eller verkligen banbrytande poeter och författare. Ändå fascineras jag. Ändå har de inspirerat så många. Det är t.ex. ingen slump att Lundells Jack heter just Jack, och tänk på alla amerikanska road movies. Kerouac var först. Nu återstår att se hur Brad Pitt kan gestalta detta i Coppolas filmversion av On the Road nästa år. Jag är tveksam. Rådfrågade eleverna i engelska B, och de föreslog Johnny Depp och Mikael Persbrandt som Sal Paradise och Dean Moriarty. Jag håller med! Johnny Depp är faktiskt beatfan. Han var med i en K-special-dokumentär om beatförfattarna, och läste Kerouacs rules for writing: "Be in love with your life" o.s.v.


Bokmässan i Gbg, sept 05. Planhammar och Harding pratar om sin beatbok i Wahlströms & Widstrands monter. Harding var cool och Planhammar var en poetpudding!

I den här antologin är alla verk översatta till svenska, och då belyses verkligen det patetiskt kvasipoetiska i dikterna. Några exempel, som är förhållandevis trevliga - inte så mycket svärord och könsord, men ack, så pinsamma:

ur Mexico city blues, av Jack Kerouac:
Jag känner järnvägarnas metall
som marschmallows...

ur Dikt till Joanne, av Gary Snyder:
jag högg ved runt hörnet
nedanför kullen
yxljud
fågeln
vinden
hästarna som frustade
bilarna som startade
ord av kärlek...

Hmm. Kanske är det något bättre på originalspråk. Mot slutet av antologin är Planhammar & Harding pk nog att inkludera två kvinnliga beatförfattare, varav den ena är Patti Smith. Intressant. Namnet Gary Corso var tidigare okänt för mig, men av naturliga skäl kan jag identifiera mig med hans dikt Skrivet om aftonen på min 32:a födelsedag.

Annars, om jag ska välja en favoritdikt ur antologin väljer jag Ferlinghettis När jag läser Yeats... därför att jag har fått ett helt nytt förhållande till Yeats tack vare Fionuala, som figurerade mycket här i Ldb i somras. I veckan kom ett vykort från henne. Hon var tillbaka i Montpellier och Sète med sin man några dagar på det irländska höstlovet. Det var just där på tågstationen i Sète, som Fionuala reciterade Yeats Cloths of heaven när vi såg den rosa och blå solnedgången över de sydfranska bergen. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser den sista raden:

Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

Ryser också varje gång jag hör 'Montpellier' nämnas i Volvos TV-reklam. Det var en fantastisk vistelse. Jag vill snart tillbaka*! När jag läste Ferlinghetti fick jag också lust att åka till beat-huvudstaden San Francisco. Dels för att hälsa på Montpellier-Lori, men också för att kolla hur mycket beatatmosfär, som finns kvar i staden. Det var Ferlinghetti som drev den legendariska bokhandeln City Lights Bookstore, där jazz och poesi gick hand i hand.

Nu är jag i rätt sinnesstämning för att rätta 22 uppsatser om just On the road och Kerouac.


*Fick en fläkt av Frankrike på gymmet idag, dit utbytesstudenterna Marie-Laure och Blandine (se nedan) hade vågat sig för lite musculation. Modigt! Body power med en skåning, som ger instruktioner till hög musik, kan t.o.m. vara svårt att uppfatta för mig.