Becoming Strangers - Louise Dean

Becoming Strangers riskerade att bli en mellanbok eftersom The Sheltering Sky var en sådan där bok med stark afterglow, så man måste vänta lite för att segla ut ur stämningen innan man påbörjar nästa bok. Dessutom skulle jag i tanken förflytta mig ända från Marocko till Västindien.

Den här romanen är en nyutkommen debut och den upptäckte jag faktiskt IRL i Akademibokhandeln, så som man gjorde "förr", genom att browsa igenom hyllorna med huvudet på sned, klämma, vända och läsa baksidestexter. Böcker med ordet "stranger" i titeln är alltid bra och omslaget signalerade art deco med bild på en hotellsäng med chokladbitar på kudden. Tjuvläste förstameningen: "Before he had cancer he had been bored with life." och då ställde jag tillbaka boken i hyllan - cancerböcker är omöjliga efter pappas sjukdomstid och död för ett par år sedan. Efter någon vecka beställde jag den ändå i julpaketet från AdLibris eftersom den verkade så bra. Den var bra.

Den cancersjuke är Jan från Belgien. Han och frun Annemieke har fått denna lyxsemester i present av sönerna. De vet alla att detta är den sista semestern då Jan är i morfinstadiet och inte har lång tid kvar att leva. Den som känt någon som varit döende i cancer har förmodligen besökt sjukhusavdelningen för palliativ vård, sista utposten. Jan har alltid varit en tänkare och sitter mycket i solstolen och funderar: "It appeared to him that the need to holiday was part of the human condition, an agreeable palliative for an ailment mankind barely knows how to complain about; the life we have made." Jag tror att det där är väldigt vanligt idag, att vi moderna människor använder resandet som terapi. Inte backpackarna, men chartermänniskorna; som stresshantering, för att komma igen efter depression eller utbrändhet, för att rädda ett förhållande eller äktenskap eller för att komma igen när det tagit slut. Redan i Sällskapsresan I sade Lasse Åberg att vi (svenskar) liksom reser från något istället för till något.

Samtidigt som Jan och Annemieke är där på sista semestern lär de känna ett engelskt par i 80-årsåldern. Det är George och Dorothy, som är där på sin första utlandssemester ihop. Barnbarnen betalar. Nu börjar en massa sanningar uppdagas i en nedåtgående spiral nästan à la Who's Afraid of Virginia Woolf. Annemieke har alltid varit spontan och flirtig, men nu på hotellet kastar hon sig i armarna på en massa karlar. Dubbelt grymt med tanke på situationen, tycker man, men av dessa män agerar Dr Phil och har en amatörpsykologisk förklaring, som kanske stämmer: "When a person comes up against the brick wall of his or her self, the self they don't like and they can't change themselves or swap themselves for something better, what they do is they swap their partner. Not just once, but lots of times. that's what adultery is, it's a dead end." Dorothy har nyligen fått diagnosen Alzheimers, men varken hon eller George kan blunda för det längre i och med att hennes minne och beteende förändras drastiskt till det sämre redan där under resan. Läkaren jämförde förloppet med att ha ett bankkonto fullt med besparingar men som man inte längre kan ta ut något ifrån. Dorothy själv tänker att: "Her world is closing down. Every time she got to the place in her mind, which took her a long time to get to, there was a sign before it, 'Closed'." Det är så sällan man läser om gamla människor, men trots det måste jag säga att Annemieke och Jans öde och äktenskap engagerar mig ännu mer.

Allt det där låter förfärligt sorgligt förstås, men det finns också många humoristiska scener, främst tack vare Louise Deans språk och bildspråk, som är lite åt Anne Tyler-hållet. Vi får också lära känna andra gäster på hotellet, bl.a. hotellmanagern Steve som går omkring och känner sig som en "fruit" i sina alltför tajta chinos, och den gamla silverhåriga damen med ung, svart älskare, som plikttroget (eller mot betalning) dansar med henne varje kväll: "Annemieke had been watching the young black lover and his elderly cargo, moving about the dance floor. With his careful hip movements and a firm grip of the woman's upper arms, the young man looked as if he was carrying a wardrobe over a rope bridge."

När det gäller en bok som börjar med att någon är döende i cancer tror man att slutet är givet, men det är det inte. Stark debutroman, på alla sätt.



PS. Undrar vad titeln Becoming strangers blir på svenska så småningom? (Främlingen och Sova med fienden är ju upptagna...) Att bevakas.

The Sheltering Sky - Paul Bowles

Vackert omslag. Vacker titel. Den skyddande himlen. Den här boken är vald med omsorg, för jag ville vara säker på att få en riktigt bra start på läs-året 2005. Paul Bowles roman från 1949 är på samma gång en delvis självbiografisk reseskildring och ett psykologiskt triangeldrama. Exotiskt. Erotiskt.

Resan går till Marocko och de resande är det amerikanska paret Port och Kit Moresby. Man anar något slags problem i äktenskapet och det blir inte bättre när Kit en regnig natt hamnar på ett tåg med en annan man, amerikanen Tunner. Kapitlet börjar "It was a very old train. From the low ceiling in the corridor of their carriage hung a row of old kerosene lamps that swung back and forth in unison as the ancient vehicle rocked along." och det är upptakten till en het natt.

I Marockos ökenlandskap är det verkligen no mercy: sand, sol och sjukdomar, vilket drabbar Port. Mörker, månsken och mystiska män...skulle Kit tillagt. Det är tydligt att Paul Bowles har god kännedom om Marockos kultur. Kolla vad han dissar de stolta kolonisatörerna: "I must say I've never seen an Arab I couldn't handle. It's the beastly French one really needs protection from. Filthy lot!"

På 40-talet var Marocko ett land dit unga rastlösa spänningssökare åkte för att röka hasch, träffa arabiska skönheter och äta couscous. Visst är det lite Kerouac ibland när det unga paret på drift tittar på solnedgången och säger "Sunset is such a sad hour", eller går på djupet med rödvinsfilosofiska metaforer som "livet är som en cigarett". Genomgående är skildringen ömsint, men aldrig sentimental. Trots att Bowles faktiskt inte beskriver karaktärerna på djupet, framför allt inte deras bakgrund, sympatiserar man med dem och framför allt med landet Marocko.

I böckernas värld har jag rest till Marocko flera gånger de senaste åren. Bäst var Muhammed Shukris Det nakna brödet, och Paul Bowles bibliografi avslöjar att han var den första att översätta den från arabiska till engelska, For Bread Alone. Alkemisten, eller "Harry Potter meets the Celestine Prophecy" (sagt i TV-serien The Book Group) av New Age-gigolon Paolo Coelho, blev bra bara för att handlingen utspelades i Marocko. Varning dock för Pamela Jaskoviaks Agadir, my love, som inte alls handlar om Marocko utan om Mallorca. Så i februari 2002 kom jag äntligen själv till Tanger, farlig och skitig hamnstad, drogcentrum och en av the late beatniks' huvudstäder. Jag är kluven till den marockanska/arabiska kulturen. Det var så fascinerande att gå i de trånga gamla gränderna högt över havet och möta getter, bröd- och kryddförsäljare, besöka plåtslagargränden (inte aktuellt nu, p.g.a. tinnitus) och de män som jobbar med skinn vid Singer-symaskiner av den typen vi ser som antikviteter i Sverige (ormtjusarna hade tyvärr gått hem för dagen sade en man beklagande till mig, och jag svimmade nästan av lättnad). Höra arabisk musik, typ raï, se de typiskt marockanska och mkt vackra blåvita kakelplattorna med arabeskmönster som pryder husens väggar. Men, baksidan var smuts, stank, rök, efterhängsna mattförsäljare, bärare och självutnämnda guider. Det var Les yeux baissés som gällde, för att bli lämnad i fred. Med sänkta ögon är för övrigt titeln på en av Tahar Ben Jellouns romaner om Nordafrika.


Culture Shock--serien, som jag skrivit om tidigare, ger säkert mycket bra info om landet. Marocko blir ännu mer exotiskt på engelska: Morocco. Morocco. Morocco.

Nu är boken avslutad, men den finns som film också och det bästa är att den just nu är på väg till mig från Amazon. Endast £5.97! Den är säkert både storslagen och erotisk då regissören är Bertolucci och huvudrollerna spelas av John Malkovich och Debra Winger.

Obs! Om du tänker läsa samma utgåva som på bilden -den med det makalöst vackra omslaget - råder jag dig att hoppa över det nya förordet av Paul Bowles, för där avslöjar han en av huvudpersonernas öde långt innan man vill veta det.

Från Amazon passade jag också på att beställa andra säsongen av Black Books, den roligaste TV-serien någonsin. Nu, ikväll, ska vi se Holy Smoke, en historia som verkar likna The Sheltering Sky, inköpt på ICA Kvantum för 59:-. Där finns också hela Pride & Prejudice-serien med alla 5 timmar och 27 minuter med Mr Darcy för 129:-. Äntligen!

Trots att jag just nu läser en bok om Marocko säger jag inte 'Hello Africa' utan goodbye till rastaflätorna. En alldeles utmärkt praktisk och lättskött frisyr, så länge de varade. Men nu...vojne, vojne. Tre hela kvällar den här veckan har dyrbar potentiell lästid ägnats åt att pilla upp och reda ut de 300 flätorna. Anlände till frisören i tillstånd rishög. Hon tillkallade tre kollegor som hjälpte till att 'detangla', som det heter på frisörlingo, och "Hårspecialisterna" visade sig vara just specialister. 4,5 dyra frisörtimmar senare var jag en ny människa!



Sushi till kvällsmat
Trots förseningen hann jag med ett besök i Halmstad samma eftermiddag för lite shopping och sushilunch med Andreas m.fl. Åh, ljuva lov, när det finns tid och möjlighet för sånt här!

Gott nytt bokår alla bokvänner!
Inte för att vara cynisk, men nyår betyder sällan så värst mycket nytt för mig. Mitt nyår infaller istället på hösten, när skolorna börjar. Jag älskar att köpa ny filofax, nya pennor, starta nya projekt och anmäla mig till nya kurser. Vad händer nu då, 1 januari? Blek är man, fet är man, förkyld är man och ofta bakfull, dessutom. En förändring är isåfall att man "vilar" från de rutiner som annars håller en flytande. Som Camus sade: Har man ingen karaktär krävs många levnadsregler. Tränar som vanligt, men äter mycket godis och hänger i soffan, och just nu finns det en särskild anledning, att bevaka nyhetssändningarna från Sydostasien. Jag vill göra något!

STATISTIK
Som inspiration och motivation för mig själv, och något att läsa för er i väntan på första recensionen, kommer här lite statistik för bokåret 2004:

Antal lästa böcker: 137
varav
Böcker på svenska: 59
Böcker på engelska: 61
Böcker på franska: 17

Böcker av kvinnliga författare: 77
Böcker av manliga författare: 60

Påbörjade, men ej utlästa: 2

Bästa böckerna:
The Crimson Petal and the White - Michel Faber
After You'd Gone - Maggie O'Farrell
The House of Sleep - Jonathan Coe
Girl with a Pearl Earring - Tracy Chevalier
Welcome to my planet - Shannon Olsen
The Family Way - Tony Parsons
Safari Club - Anja Snellman
Musselstranden - Marie Hermanson
Stupeur et tremblements - Amélie Nothomb
La classe de neige - Emmanuel Carrère

Sämsta böckerna:
Young Adolf - Beryl Bainbridge
Ulysses - James Joyce
The Art of Motorcycle Maintenance - Robert Pirsig

Kommentar: När jag började med läsdagboken var målet att motivera mig själv att börja läsa igen, för att få tillbaka kollen på den aktuella litteraturen inför en bokcirkel som jag var med att starta på min gamla arbetsplats. Då oroade jag mig lite för hur jag skulle hinna läsa en bok varannan månad, men innan det året, 2002, var slut hade jag läst 30 böcker. Året därpå, 2003, läste jag över 70 böcker och nu: 137!
I år har det varit en bra blandning av böcker, på alla tre språken jag kan läsa på, av allt från klassiker till Harlequin. En del texter vi läst på litteraturkursen, t.ex. Heliga Birgittas Uppenbarelser och Augustinus Bekännelser , har jag dock inte tagit med i läsdagboken, så egentligen är det ännu fler. Inför 2005 vill jag fortsätta likadant, möjligen läsa lite fler böcker på franska. Det är en svindlande tanke att jag kanske har 137 nya läsupplevelser framför mig!