Bra film med Julia Roberts, Natalie Portman, Jude Law m.fl. Vänta dig inget Notting Hill-gulligull, utan det här är äkta drama, baserad på pjäs med Woody Allenskt pratig och franskt frank dialog... om än lite för hård och kylig för att vara trovärdig (tänka sig att ljuva Julia Roberts fått könsord och svordomar i sina repliker.) Filmen är dock inte fransk och utspelas dessutom i Londonmiljö. Jag fastnade för två smultronställen, som vi kan besöka nästa vecka och gå i Jude Laws fotspår.
1. Restaurangen med fenomenal utsikt från högsta våningen på National Portrait Gallery.
2. Vackra, blygsamma och melankoliska lilla Postman's Park, med minnestavlor enbart över människor som omkommit då de försökt rädda andras liv. Läs mer och ladda ner egen karta här! Ett annat mål är Primrose Hill, som Tony Parsons alltid gör reklam för i sina böcker. Helena tipsade om att Jude Law har hus där i närheten. Tyvärr han vi aldrig dit i somras, så jag hoppas på den här ggn istället. Efter en snabb evenemangsorientering där på VisitLondon visade det sig också att en Frida Kahlo-utställning pågår just på National Portrait Gallery och att Strindbergs tavlor visas på Tate Modern!

- - -

Bra tidning just nu: senaste numret av Damernas, med både bok- och bokhyllespecial.




PS. När jag letade efter omslaget ovan hittade jag av en slump en oumbärlig sida för Lakrisal-sugna utlandssvenskar ...Maria? Rebecka?

Kollektionen börjar bli stor nu i bokhyllan av dessa svarta, snygga och billiga (56:- på AdLibris) Litteraturens klassiker med texter från olika epoker. I den del som heter Tre 1700-talsromaner läste jag bara den tredje och sista: Den unge Werthers lidanden av Goethe.

Den unge Werthers lidanden är en typisk gymnasieroman, för de svartklädda och andra känsliga konstnärssjälar. Sturm und Drang, olycklig kärlek, dödslängtan, depression och alienation. Brev- och dagboksformen skapar ett personligt tilltal till läsaren och det blev en kultroman i begreppets ursprungliga bemärkelse. När den kom ut började människor klä sig som den unge Werther och t.o.m. ta livet av sig, sägs det, men låt oss hoppas att Görn Hägg har rätt när han avfärdar det som en "högkulturell klintbergare". Samtidigt kan den olycklige finna tröst i bokens 'förord': "Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare". Egentligen är det faktiskt en anti-Sturm-und-Drang-roman i all sin Sturm-und-Drang-het därför att Goethe visar hur det kan gå om man låter känslorna styra över förnuftet. Rumour has it att DUWL har självbiografisk bakgrund men bara när det gäller depressions- och kärleksbiten.

Personligen har jag lite svårt att förstå den unge Weltschmertz-Werthers extremt passionerade svärmande för den (upptagne) Lotte, men det kan ju var så att hon symboliserar ouppnåelig kärlek i allmänhet, kanske också allt annat som är ouppnåeligt i livet, och då blir det hela mer förståeligt. Toppbetyg både till tysken och hela LK-antologi-idén!

Såg att en annan tysk, Thomas Mann, skrivit en intertextuell flirt med den unge Werthers älskade Lotte. I den boken, originaltitel Lotte in Weimar, träffas självaste Goethe och Lotte 40-50 år efter den unge /fiktive/ Werthers självmord. Sånt där är kul!

För övrigt är de andra två 1700-talsromanerna Rameaus brorson av Diderot och Voltaires Candide, som vi läste, och uttråkades av, på gymnasiet.

Bekännelser - Jean-Jacques Rousseau

Snask och snusk när Rousseau berättar om sin ungdomstid i början på 1700-talet. Sadomasochistiska böjelser, blottning, övergrepp, lidelser och affärer med yngre och äldre damer, stöld, hypokondri, frosseri... ja, det finns nog ingen dödssynd som Rousseau inte bröt emot.

Jag läste givetvis Rousseaus Bekännelser för litt.kursens räkning, men det är ett verk som känns bra att känna till som fransklärare. Nu skulle vi dock jämföra det med tråk-Augustinus Bekännelser från 400-talet. Jag gillar bekännelselitteratur ibland, om det är av personer jag beundrar, t.ex. Simone de Beauvoir, Suzanne Brögger, Linda Skugge. Däremot är jag mkt tveksam till självbiografin som genre. Med Rousseaus högtravande intello*-tugg med 15 'ehuru' per sida blir det snabbt tjatigt.

När jag läste om Rousseaus barndom påminde det mig om Sartres barndom, som han skriver om i Les Mots (Orden). Det handlar om lille Poulou (Sartres mammas smeknamn på sin lille skelögde älskling) i åldern 0-10 år. Hur han är ett brådmoget barn, som tidigt förkastar Gud och förlorar sig i böckernas värld i morfaderns bibliotek. Som den 50-årige biografiskrivare han är går han då (1963?) in i boken och säger att de där romanerna inpräntade i honom en idealism som det skulle ta 30 år för honom att göra sig av med. Rousseau skrev också i Emile att man inte bör introducera böcker tidigt i barns uppfostran. Å andra sidan bodde alla de fem barnen till denne superfilosof och uppfostringsexpert på barnhem, och då väger orden inte så tungt.

Bekännelselitteratur är också igenkänningslitteratur. Jag kände igen min egen sjukdom i Rousseaus beskrivning av ett hastigt sjukdomsförlopp som gjorde honom "lite lomhörd" och orsakade en kakafoni med sus, tjut och brus i örat. Med andra ord Sudden Deafness med efterföljande tinnitus. Du och jag, Rousseau.


*intello är franska, ett nedsättande ord för intellektuella och intelligenta.

Äntligen en ny länkbild, i standardstorlek, och utan en massa blipp och blopp.
Thank you, Mr Pelz!



Den svart-vita logon är inspirerad av tuffa Modesty Blaise, en f.d. förebild. Tyvärr framställs hon numera i klädstil och poser som en porrstjärna av tecknarna i Agent X9, så glansen har gått förlorad. Dåligt!

Gamla goda Modesty, på väg mot porrblick och silikonläppar à la Lara Croft:

Där månen ligger ner - Iselin S. Hermann

Minsann, är det inte en croissant på omslaget här också. Månskära, alltså, och stjärnhimmel i bästa Tusen och en natt-stil. Samma grepp som Ett öga rött, för övrigt. Effektivt för att komma i rätt stämning inför läsningen.

Till Damaskus...åker Samia, amerikansk journalist född i Syrien. Hon reser av flera orsaker, dels att lämna det kvävande äktenskapet med den svartsjuke och missunnsamme Isak, "Gazaremsan gick i mitten av dubbelsängen.", dels att söka sina rötter och kanske också för att finna roten till en konflikt, som uppstod i föräldrarnas äktenskap vid tiden för Samias födelse.

Iselin Hermanns okonventionella berättarteknik känns igen från den briljanta brevromanen Prioritaire. Drömlik handling och språkbehandling till den grad att Barbara Voors-varning nästan måste utfärdas. Intrigen innehåller oväntade kast och det är svårt att hänga med vem som egentligen ligger bakom de många berättarjagen, men jag beundrar tekniken vid övergångarna. Det finns ingen kapiteluppdelning, men varje stycke avslutas med ett ord, samma ord som nästa stycke börjar med, fast då är det en annan person, ett annat 'jag', som talar.

Handlingen är tämligen ointressant, och slutet rent osmakligt, men miljön är väldigt spännande. Läsaren får en introduktion i den arabiska kulturen och språket.'Adjö' kan t.ex. heta '-Får jag vara i era tankar?' och 'God natt' är '-Måtte ni vakna upp imorgon med nya krafter'. En röd tråd i boken är de många citaten ur Koranen, ofta i rollen som kommentar till en scen, men det uppfattar jag mest som provocerande.

Noterar att Iselin Hermann ligger på förlaget Rosinante i Danmark. Varför döper man ett seriöst företag efter Don Quijotes skrangliga häst?

Det bästa som kan hända en croissant - Pablo Tusset

Det var ordet 'croissant' som lockade mig att läsa 384 sidor grabbigt dravel om en osympatisk och fet överklasslyngel, mammas lilla misfit, som uppfylld av sexfantasier och gangsterdrömmar, och en rejäl dos kokain i näsan, drar omkring på Barcelonas gator och barer likt en dekadensens Don Quijote.

Latinska citat - Ebbe Vilborg

Förutom läppglans är min hobby romarriket och latin. Jag fascineras också av stjärnhimlen, där många av figurerna från den grekiska mytologin finns representerade. Älskar att läsa om det och har även en diger samling latinska citat. Har tidigare berättat om lillasyster, som schablonmålat de sju dödssynderna på latin på badrumsväggen (se julbilderna i Ldb 2004). Väldigt snyggt, och det framkallade Avund - Invidia! Nu har det kommit en ny bok i ämnet latinska citat att inspireras av.

Att sammanställa en citatbok med gamla sentenser som 'Navigare necesse est', 'Veni , vidi, vici.' eller 'In vino veritas' är ingen större bedrift, men här görs det med finess och kompetens. Ebbe Vilborg är docent i klassiska språk och författare till Norstedts (ful-gul-och-mörkblå-randiga) svensk-latinska ordbok. Där kan man även slå upp moderna ord som jeans, hockeyspelare, surfbräda, Malmö eller hemsida. En liknande knorr finns i Latinska citat. Bokens sista del kallas 'Oklassiska citat' och där finns egenhändigt översatta aforismer och one-liners uttalade av Robert deNiro, Clintan, Gösta Ekman, Per Gessle, Göran Persson och Arnold Schwarzenegger m.fl:

- Age, decedus: redde me felicem. (-Go ahead, punk, make my day.)
- Mene alloqueris? (-You talkin' to me?)
- Redibo! (-I'll be back.)
- Cogitationem habeo... (-Jag har en plan...)
- Itera cantum, Samuel. (-Play it again, Sam.)
- Nomen mihi Bond. Iacobus Bond. (-My name is Bond, James Bond.)

En utmärkt present, perfekt för gissningstävling och warm-up på latinlektioner, eller som isbrytare på fester med bordsplacering.

Latinintresserade bör surfa in på finska YLEs websida med nyheter på latin. Just nu kan man bl.a. läsa om 'clades naturae' i Asien. För den riktigt djärve finns ett diskussionsforum...

Hello Love - Charlotta Cederlöf

Efter denna pretto-inledning på läsåret 2005 med Vergilius, Dante m.fl. kände jag för att racerläsa några lightböcker på svenska. Valet föll på en glättig 25-kr-pocket från Åhléns. Hello Love är den typ av bok man läser på en timme och det är så skönt ibland, särskilt om timmen är mellan 23-24, men då krävs det också att boken engagerar, annars - zzzzzz.....

Boken handlar om den där postgymnasiala ångesten som uppstår i tidiga 20-årsåldern. Vad vill jag göra med mitt liv? Vad vill jag jobba med? Var vill jag bo? Vem och vad ska jag välja? Helena bor i Gävle och är inte nöjd med det. Hon jobbar på pappersbrukets internpostavdelning och är inte heller nöjd med det. Året är 1984 och Helena och hennes svartklädda kompisar hänger på Café Lyckan i Gävle, men drömmer om lyckan i Camden i London. Helena bestämmer sig för att verkligen åka dit...

Till min stora förvåning imponerade den här boken på mig, både språkligt och innehållsmässigt. Det handlar om en viktig fas i livet, då man testar olika livsstilar och kan känna sig jäkligt vilsen ibland. Skulle inte vilja kalla Hello Love för ungdomsbok, även om mycket tyder på det. Vilken tonåring vill läsa om att när äntligen skolan är slut, ja då kommer man att känna sig ensam och få ångest... nej, men boken passar 19-24-åringar, eller gamla veteraner som jag. Mycket bygger på igenkänning, visst, och Cederlöf tar billiga poäng genom att namndroppa 80-talsfenomen som artister, tidningar och Perlette-vin. Londonmiljön är också tacksam. Vem kan inte se ett café på Victoria station eller ett billigt Bayswaterhotell framför sig? 1984 hade lika gärna kunnat vara 2004 om det inte vore för brevskrivandet kompisarna emellan, som förefaller något obsolet, samt det faktum att man då tog båten för att komma till England. (Jag säger bara Bournemouth -89...) Idag är det cybercaféer och Ryanair, för övrigt samma sökande. Många gånger under läsningen tänkte jag också på Paris -94. Precis som bokens Helena hände det i början av vistelsen att jag tänkte - Om jag blir överkörd av en bil vet INGEN här vem jag är...och att bli sjuk och sängliggande när man bor själv utomlands är inte så himla kul. Ingen som fixar thé och så.

Allt detta gjorde ju att jag blev nyfiken på vem Charlotta Cederlöf är. Född -65, uppväxt i Gävle...föga förvånande, men när jag såg ett foto stämde det inte alls med vad jag föreställt mig. CC visade sig vara den pratsamma och en aning jobbiga halvan av "panelen" i halv-kalkon-bok-programmet Pocket från förra (?) året. För en timme sedan såg jag Bokbussen med en stark Ulrika Knutsson, Carl Johan de Geers snygga samling av 'cult fiction'-omslag m.m. Bokbuss = bland det största som hänt i världshistorien, tycker jag. Cro Magnon - Babylons trädgårdar - Pont du Gard - Bokbussen...


- - -
Jag och Sandra kände oss januaritrötta men rastlösa och bokade Londonresa i helgen! På sportlovet flyger vi Easyjet fr Köpenhamn och bor på (ö)kända Regent Palace Hotel precis vid Piccadilly. Helt underbart att åka med en likasinnad som älskar bokhandlar lika mycket som skoaffärer. Faktum är att vi lärde känna varandra i en bokhandel under vår första vilsna vecka i Växjö i aug -96, då vi stod och browsade i samma hylla med samma gröna litteraturlista till samma franskkurs i handen. Är det inte sött?

En vecka senare...
kände sig även vännen Pamela j-trött och r-lös en sen torsdagkväll och skulle ringa och fråga om jag ville åka till London på sportlovet... Jag var inte hemma, men Jan drog konceptet, som redan var klart, så nu blir vi tre tjejer på resan. Fab!

Don Quijote - Cervantes

Tog mig igenom den förkortade 438-sidorsversionen sedan jag forcerat det motstånd, som suttit i sedan mötet med väderkvarnsscenen i gymnasiets antologi. Inte blev det bättre av att vi läste några rader om Cervantes i den bruna, redan då slitna Litteraturorienteringen. Hur kan man göra litteratur så tråkigt?

Don Quijote brukar kallas 'den första moderna romanen' därför att den är skriven på prosa och inte på vers, men också modern på många andra sätt. På littkursen hade vi i uppgift att diskutera de metafiktiva dragen samt spåra Bachtins kronotoper för riddar- och pikareskromanen, men det vill jag inte prata om här.

Handlingen i korthet: Den ryktbare junkern Don Quijote från byn La Mancha i Spanien har förläst sig på riddarromaner och fått sin verklighetsuppfattning rubbad. Han vill själv bli en ädel riddare, dammar av en rostig rustning och tillverkar ett nytt visir i papp. Han sadlar sedan upp en gammal hästkrake och kallar den springare under namnet Rosinante, utnämner en ful bondflicka till jungfru, Dulcinea, och tar den sävlige och obildade bondtölpen Sancho Panza till vapendragare/blivande ståthållare. Därefter rider Don Quijote ut i världen och i litteraturhistorien rider han fortfarande omkring, 400 år senare.

Konstaterar att DQ är värd att kallas klassiker och att den är både läsbar och läsvärd, om än alldeles för lång. Hela romanen är en enda lång satir och sågning av riddarromangenren (läs: kioskroman, ungefär). Samtidigt är DQ skriven precis i riddarstil, om än i dråpligaste laget, men på det sättet vann Cervantes alla den genrens läsare till sin egen nyskapande roman. Listigt!

Förutom alla språkliga finesser gillar jag de finurliga kapitelrubrikerna som heter något långt i stil med "Nu berättas det om det som ytterligare tilldrog sig på värdshuset samt om många läsvärda ting." eller "Om den stora och kostliga rannsakan som kyrkoherden och barberaren anställde i vår uppfinningsrike junkers bibliotek.". Favoritkapitlet är "Här nedan avslutas den förfärliga kampen mellan mellan den tappre biskayaren och den dråplige manchanaren". Precis före det finns det en riktig cliffhanger, kanske litteraturhistoriens första? Mitt i striden höjer Don Quijote svärdet och - - - tiden fryses och berättaren går in i texten och talar om att anteckningarna han grundar historien på tryter där. Sedan har vi ju slagsmål med väderkvarnar ("jättar" enl. DQ), möte med prostituerade samt en ful asturisk servitris ("ädla jungfrur"), svärdfight med rödvinsäckar ("blödande jättar") och en potta fylld med färskost på huvudet (p.g.a. att "trollkarlar har förmjukat DQ:s hjärna" där under hjälmen).

Underhållande, visst, men för farsartat för mig.* Den stora behållningen tycker jag är att studera samspelet eller oförståelsen mellan idealisten (DQ) och realisten (SP). Om det fanns ett självtest som hette: "Vilken Cervantes-karaktär är du?" skulle jag definitivt bli Don Quijote.

* Länk till DN-artikeln "Jubelfest för sorglig skepnad" med anledning av 400-årsjubileet som infaller i år. Artikelförfattaren diskuterar varför DQ fortfarande är så läst och om det finns något budskap i boken. Om inte, kan den då verkligen kallas klassiker? Ang. underhållningvärdet skriver Nathan Shachar att"Humorn i Don Quijote är en ironikers, inte en lustigkurres eller farsör." Nähä. Jag är ändå inte helt övertygad.

L'horloge bio - Valérie McGarry

Fransk chick lit är ett relativt nytt fenomen och inte är det några höjdarböcker, precis. Däremot en bra källa till franska trettinåntingars vardagsspråk, tänkte jag. Men vuxna människor som säger -Tcho till varandra och kallar hjärnan/huvudet för le disque dur (hårddisken) vill iallafall inte jag imitera.

I den här boken följer vi tre "célibattantes" (ung. kämpande singlar) som är närmare 40 än 30. Alla tre har bra jobb; huvudpersonen Marianne som advokat, väninnan Alix är flygvärdinna med pilotplaner och Léa är reklamare gone grönavågare på hästgård i Baskien. Alla tre har (minst) en pojkvän men alla tre börjar nu känna av den biologiska klockan, därav titeln. De är rädda för att passera DLC, la date limite de consommation. De går ut på 'baisodromes' (ung. köttmarknadsnattklubbar) på jakt efter något 'baisable' (som 'shaggable') och är till och med beredda att ta en pappa 'au pif' (på måfå). Förutom detta finns alla typiska chick lit-inslag; separation, återförening, kris, bantning, bröllop m.m. En del repliker är riktigt fyndiga och för den litteraturvetenskapligt intresserade finns en äkta mis-en-abyme på slutet, men utöver det är boken en enda stor gäspning.

Repetition av ord inom olika sfärer:
Graviditet och barn:
l'horloge bio = den biologiska klockan
un test de grossesse = graviditetstest
une échographie = ultraljud
le cordon ombilical = navelsträngen
faire une dent = få en tand
faire ses nuits = sova hela nätter
demander/obtenir la garde = begära/få vårdnaden
Businesswoman-snack:
faire des heures sup = jobba övertid
Ca devrait se dealer sans problème = ...
I handväskan:
la trousse de maquillage = sminkväska
På shoppingturen:
la cabine d'essayage = provrum
Bra att ta till vid bråk?
Ne fais pas l'andouille! = Spela inte dum!
C'est pas très folichon. = Det är inte speciellt roligt.
- Et moi, alors. Je compte pour du beurre? = Jag då, räknas jag?
C'est la cata. = (-strophe)
virer qn de chez soi = kasta ut någon fr hemmet...


- - -
A propos barn: Här är min favoritbebis just nu, lilla disco-Thea, 3 mån. Hon var nyligen var här på spelkväll och tycker liksom jag att det kan aldrig bli för mycket glitter. Katten Charlie blev väldigt nyfiken på den lilla varelsen och sedan väldigt svartsjuk...



A propos glitter, ytlighet, chicks och Frankrike så har Dior ett nytt snyggt läppglans i limited edition i vårkollektionen (det ohämmade vulgo-bildspelet på websidan måste ses!). Förutom att det är rosa, glittrigt och smakar godis hänger ett litet silver-D från toppen och då blir det ju oemotståndligt!

(bild på näst senaste förpackningen)