TV-serien Saltön på måndagar kl.20.00.

Viveca Lärns böcker är outhärdliga i vanliga fall, men har i Mannheimers händer blivit en underhållande TV-serie. Jag vill semestra i Bohuslän! Tips på smultronställen? Jag kände igen idylliska Grundsund, där kollegan J körde oss i båt en alldeles underbar dag i oktober faktiskt.



Bokrean - couldn't care less, faktiskt. Pocket är bättre, men ett fynd har jag gjort; Disneys lilla bok om antikens kultur och samhällsliv, Vad vet du om romarna?. Mkt överskådlig och med roliga detaljer och pop-upbilder. Komiskt att se de små ankorna i toga och gladiatorutrustning. 45:- på Åhléns. Tror jag ska gå och köpa ett helt gäng till alla barn i bekantskapskretsen. Fanns även Vad vet du om havet? m.fl.

Jag älskar Dr Seuss böcker och har tidigare skrivit om The Cat in the Hat. Dr Seuss pedagogik bygger på 'three R:s', men helt andra R, och de skiljer sig egentligen inte så mycket från den traditionella skolans 'mor ror' o.s.v. Dr Seuss, eller Theodore Geisel, anser att vägen till läsning och läsglädje går genom Rhyme, Rhythm and Repetition. Om katten med den coola hatten brukar jag läsa högt på engelska med en 8-årig kusin på ena axeln och en 5-årig kusin på andra axeln. Den stora uppskattar rimmen och börjar lära sig engelska så smått och den lille lyssnar och pekar och säger 'cake', 'book' och 'teapot' på rätta ställena, om än med värsta Saltsjöbadsaccenten. När vi senast läste de 60 sidorna för tredje gången kände jag dock hur barnen blev tyngre och tyngre på axeln och till sist började snarka...men jag läste glatt vidare och skrattade för mig själv. Borders hade förresten fina röda mössor märkta 'Thing 1' och 'Thing 2', som skulle passa de små sötnosarna.

I 3 for 2-yran i Londons boklådor slank ytterligare tre Dr Seuss-böcker ned i korgen. Det är inte lätt att välja bland komiska titlar som Mr Brown Can Moo, Can You?, Fox in Socks och Crazy Colours, Nutty Numbers eller Wacky Weather.



De flesta känner säkert till historien/filmen om Grinchen - julen är stulen. I Can Read With My Eyes Shut handlar om att väcka läslust hos nybörjare:

"And when I keep them open
I can read with much more speed.
You have to be a speedy reader
'cause there's so, so much to read.

The more that you read,
the more things you will know.
The more that you learn,
the more places you'll go."

Dr Seuss är vis, men vad kan man lära sig då om man läser? Jo, "You can learn about ice. You can learn about mice. You can learn about mice on ice. And ice on mice." och alltihop finns på bild förstås.

Min favorit bland dessa tre böcker är dock There's a Wocket in My Pocket. Helt underbar! Barnet lär sig uttal och betydelse av olika ord genom att det paras med ett påhittat nonsensord för ett lika påhittat litet djur, som Dr Seuss illustrerar så sött. Några exempel:






I Frankrike hittade jag i höstas en liknande serie, Drôles de petites bêtes, där barn lär sig namn på djur enligt ett smart system, där djuren får både artnamn, egennamn och artikel. Själv fastnade jag för den lilla silkeslarven Camilla, som drömmer om fjärilar på nätterna. Jag använder nu serien i franska Steg 1 - de eleverna är tillräckligt mogna för att se bortom det barnsliga - och deras favorit är Margot L'Escargot. Möt mullvaden Maud, kackerlackan Oscar, fladdermusen Valérie m.fl:

?????

The Seven Sisters - Margaret Drabble

Candida Walton, 55, har länge levt ett stillsamt liv som rektorsfru i en mindre stad i England. Efter makens otrohetsaffär lämnar hon den lilla staden för den stora staden, London. Efter en tids bostadsletande hamnar hon i ett ganska stökigt område vid motorvägen, men börjar så smått bygga upp ett eget liv. Som ett led i den nya utvecklingen börjar hon föra dagbok. Den korthuggna, men precisa prosan i detta ensamhetsepos är lysande skriven och genomsyras av den försmådda, passiva kvinnans självömkan och åldersnoja blandat med ilska och ironi. Candida börjar gå på Health Club och simma. Hon tänker ofta tillbaka på en givande studiecirkel om Vergilius Aeneiden som hon gått tidigare...

...och där, efter ett hundratal sidor, fick min läsning ett abrupt slut, p.g.a. att jag glömde boken på hotellet i London. Egentligen var det dumt att ens ta med den, eftersom jag inte orkade läsa mer än ca 5 rader/kväll efter de där intensiva dagarna, och en av dessa kvällar känner jag på mig att jag tappade den bakom nattduksbordet i insomningsögonblicket. The Seven Sisters var min första Drabble, och jag tyckte väldigt mycket om den! Jag tror att boken fortsätter med att Candida söker upp alla cirkeldeltagare och gör en resa till Italien i Vergilius fotspår...men jag ska naturligtvis beställa en ny omg. OMG!


Margaret Drabble, Jenny Colgan och Marika Cobbold i ett samtal kring termen 'kvinnolitteratur' - finns det? vad är det? på Bokmässan i Gbg -04.



Mer om Londonresan snart. Jag vet inte var jag ska börja... Det finns underlag för anekdoter i åratal framöver. Vill ni kanske höra hur jag och Sandra hamnade på exklusiv nattklubb, osminkade i pyjamas? Eller hur jag chattade upp en goth-punkare i Camden för en kollegas räkning (som inte ens var med på resan)...

Rekommenderat soundtrack så länge: Morrisseys 'Come back to Camden'.
I'll be back, eller som Arnold säger, Redibo!

Me Talk Pretty One Day - David Sedaris

En bok jag skaffade efter att ha läst om den på Bokhyllan. David Sedaris är SÅ rolig! Förutom författare är han också dramatiker och radiopratare i North Carolina, men inte ståuppkomiker, vad jag vet, fast det känns så när man läser. Väldigt få författare får mig att skratta högt: tidigare endast Erlend Loe, men nu bubblar den för mig tidigare okände David Sedaris upp på listan.

Boken handlar om Davids egen uppväxt i USA och Frankrike och inleds med en scen från lågstadieskolan då en kvinna knackar på dörren och hämtar lille David från lektionen. Scenen jämförs med en vanlig scen i actionfilmer. Den då polisen knackar på och säger något i stil med "Will you step outside, please", "We both know why I'm here" och "I'm going to ask you to come with me", men i Davids fall är det bara talfröken, som ska hjälpa honom att träna bort läspningen.

Vidare berättas om hur det är att växa upp i en sexbarnsfamilj med en Farbror Melker-liknande pappa, men med en cool mamma. När David släpar hem egenhändigt gjorda tekoppar, eller rättare sagt underliga trekilos brända lerklumpar från bildlektionen "she accepted them as graciously as possible, announcing that they would make perfect pet bowls. The mugs were set on the kitchen floor and remained there until the cat chipped a tooth and went on hunger strike."

Senare följer några år på konstskola, experimenterande med droger, första pojkvännen (ja, hur pk man än är hajar man till...för att sedan le). Misslyckat försök att undervisa på skrivarkurser. "Like branding steers or embalming the dead, teaching was a profession I had never seriously considered. [...] The position was offered at the last minute, when the scheduled professor found a better-paying job delivering pizza." Underbar satir! Sedaris tipsar också om vad lärare kan säga när eleverna klagar: "Varför ska vi kunna det här?". "the knowledge will come in handy once the student hits middle age and starts working of crossword puzzles in order to stave off the terrible loneliness." Gäller allt från geografi till grekiska gudar.

Allra roligast blir det mot slutet med flytten till Frankrike och vedermödorna att lära sig franska. David kan inte se någon logik i genus- och artikelbruket, le eller la, så han börjar tala om allting i plural När inköpsrundan på marknaden alltid resulterar i tre meloner, två kilo tomater etc. blir pojkvännen misstänksam, "but I think he'll get over it when he sees the CD-players I got him for his birthday." Jag älskade också den tragikomiska jämförelsen mellan deras respektive uppväxtår i Etiopien vs. USA. Är glad att ha hittat en bok där 'att vara ung och homosexuell' inte problematiseras, utan det är bara självklart, det där med 'my boyfriend'.

Sedaris kritiserar amerikaners högljudda och bryska beteende samt avsaknad av klädkod när de är på semester i "Europe": "Comfort has it's place, but it seems rude to visit another country dressed as if you've come to mow its lawns."

Min enda invändning är att berättandet är så episodiskt, som om det vore en ombearbetad samling krönikor eller noveller. Trots det är hela boken är full av highlightade citat nu och jag vill läsa mer, mer, mer av Sedaris! Tips?

Bra film med Julia Roberts, Natalie Portman, Jude Law m.fl. Vänta dig inget Notting Hill-gulligull, utan det här är äkta drama, baserad på pjäs med Woody Allenskt pratig och franskt frank dialog... om än lite för hård och kylig för att vara trovärdig (tänka sig att ljuva Julia Roberts fått könsord och svordomar i sina repliker.) Filmen är dock inte fransk och utspelas dessutom i Londonmiljö. Jag fastnade för två smultronställen, som vi kan besöka nästa vecka och gå i Jude Laws fotspår.
1. Restaurangen med fenomenal utsikt från högsta våningen på National Portrait Gallery.
2. Vackra, blygsamma och melankoliska lilla Postman's Park, med minnestavlor enbart över människor som omkommit då de försökt rädda andras liv. Läs mer och ladda ner egen karta här! Ett annat mål är Primrose Hill, som Tony Parsons alltid gör reklam för i sina böcker. Helena tipsade om att Jude Law har hus där i närheten. Tyvärr han vi aldrig dit i somras, så jag hoppas på den här ggn istället. Efter en snabb evenemangsorientering där på VisitLondon visade det sig också att en Frida Kahlo-utställning pågår just på National Portrait Gallery och att Strindbergs tavlor visas på Tate Modern!

- - -

Bra tidning just nu: senaste numret av Damernas, med både bok- och bokhyllespecial.




PS. När jag letade efter omslaget ovan hittade jag av en slump en oumbärlig sida för Lakrisal-sugna utlandssvenskar ...Maria? Rebecka?

Kollektionen börjar bli stor nu i bokhyllan av dessa svarta, snygga och billiga (56:- på AdLibris) Litteraturens klassiker med texter från olika epoker. I den del som heter Tre 1700-talsromaner läste jag bara den tredje och sista: Den unge Werthers lidanden av Goethe.

Den unge Werthers lidanden är en typisk gymnasieroman, för de svartklädda och andra känsliga konstnärssjälar. Sturm und Drang, olycklig kärlek, dödslängtan, depression och alienation. Brev- och dagboksformen skapar ett personligt tilltal till läsaren och det blev en kultroman i begreppets ursprungliga bemärkelse. När den kom ut började människor klä sig som den unge Werther och t.o.m. ta livet av sig, sägs det, men låt oss hoppas att Görn Hägg har rätt när han avfärdar det som en "högkulturell klintbergare". Samtidigt kan den olycklige finna tröst i bokens 'förord': "Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare". Egentligen är det faktiskt en anti-Sturm-und-Drang-roman i all sin Sturm-und-Drang-het därför att Goethe visar hur det kan gå om man låter känslorna styra över förnuftet. Rumour has it att DUWL har självbiografisk bakgrund men bara när det gäller depressions- och kärleksbiten.

Personligen har jag lite svårt att förstå den unge Weltschmertz-Werthers extremt passionerade svärmande för den (upptagne) Lotte, men det kan ju var så att hon symboliserar ouppnåelig kärlek i allmänhet, kanske också allt annat som är ouppnåeligt i livet, och då blir det hela mer förståeligt. Toppbetyg både till tysken och hela LK-antologi-idén!

Såg att en annan tysk, Thomas Mann, skrivit en intertextuell flirt med den unge Werthers älskade Lotte. I den boken, originaltitel Lotte in Weimar, träffas självaste Goethe och Lotte 40-50 år efter den unge /fiktive/ Werthers självmord. Sånt där är kul!

För övrigt är de andra två 1700-talsromanerna Rameaus brorson av Diderot och Voltaires Candide, som vi läste, och uttråkades av, på gymnasiet.

Bekännelser - Jean-Jacques Rousseau

Snask och snusk när Rousseau berättar om sin ungdomstid i början på 1700-talet. Sadomasochistiska böjelser, blottning, övergrepp, lidelser och affärer med yngre och äldre damer, stöld, hypokondri, frosseri... ja, det finns nog ingen dödssynd som Rousseau inte bröt emot.

Jag läste givetvis Rousseaus Bekännelser för litt.kursens räkning, men det är ett verk som känns bra att känna till som fransklärare. Nu skulle vi dock jämföra det med tråk-Augustinus Bekännelser från 400-talet. Jag gillar bekännelselitteratur ibland, om det är av personer jag beundrar, t.ex. Simone de Beauvoir, Suzanne Brögger, Linda Skugge. Däremot är jag mkt tveksam till självbiografin som genre. Med Rousseaus högtravande intello*-tugg med 15 'ehuru' per sida blir det snabbt tjatigt.

När jag läste om Rousseaus barndom påminde det mig om Sartres barndom, som han skriver om i Les Mots (Orden). Det handlar om lille Poulou (Sartres mammas smeknamn på sin lille skelögde älskling) i åldern 0-10 år. Hur han är ett brådmoget barn, som tidigt förkastar Gud och förlorar sig i böckernas värld i morfaderns bibliotek. Som den 50-årige biografiskrivare han är går han då (1963?) in i boken och säger att de där romanerna inpräntade i honom en idealism som det skulle ta 30 år för honom att göra sig av med. Rousseau skrev också i Emile att man inte bör introducera böcker tidigt i barns uppfostran. Å andra sidan bodde alla de fem barnen till denne superfilosof och uppfostringsexpert på barnhem, och då väger orden inte så tungt.

Bekännelselitteratur är också igenkänningslitteratur. Jag kände igen min egen sjukdom i Rousseaus beskrivning av ett hastigt sjukdomsförlopp som gjorde honom "lite lomhörd" och orsakade en kakafoni med sus, tjut och brus i örat. Med andra ord Sudden Deafness med efterföljande tinnitus. Du och jag, Rousseau.


*intello är franska, ett nedsättande ord för intellektuella och intelligenta.

Äntligen en ny länkbild, i standardstorlek, och utan en massa blipp och blopp.
Thank you, Mr Pelz!



Den svart-vita logon är inspirerad av tuffa Modesty Blaise, en f.d. förebild. Tyvärr framställs hon numera i klädstil och poser som en porrstjärna av tecknarna i Agent X9, så glansen har gått förlorad. Dåligt!

Gamla goda Modesty, på väg mot porrblick och silikonläppar à la Lara Croft:

Där månen ligger ner - Iselin S. Hermann

Minsann, är det inte en croissant på omslaget här också. Månskära, alltså, och stjärnhimmel i bästa Tusen och en natt-stil. Samma grepp som Ett öga rött, för övrigt. Effektivt för att komma i rätt stämning inför läsningen.

Till Damaskus...åker Samia, amerikansk journalist född i Syrien. Hon reser av flera orsaker, dels att lämna det kvävande äktenskapet med den svartsjuke och missunnsamme Isak, "Gazaremsan gick i mitten av dubbelsängen.", dels att söka sina rötter och kanske också för att finna roten till en konflikt, som uppstod i föräldrarnas äktenskap vid tiden för Samias födelse.

Iselin Hermanns okonventionella berättarteknik känns igen från den briljanta brevromanen Prioritaire. Drömlik handling och språkbehandling till den grad att Barbara Voors-varning nästan måste utfärdas. Intrigen innehåller oväntade kast och det är svårt att hänga med vem som egentligen ligger bakom de många berättarjagen, men jag beundrar tekniken vid övergångarna. Det finns ingen kapiteluppdelning, men varje stycke avslutas med ett ord, samma ord som nästa stycke börjar med, fast då är det en annan person, ett annat 'jag', som talar.

Handlingen är tämligen ointressant, och slutet rent osmakligt, men miljön är väldigt spännande. Läsaren får en introduktion i den arabiska kulturen och språket.'Adjö' kan t.ex. heta '-Får jag vara i era tankar?' och 'God natt' är '-Måtte ni vakna upp imorgon med nya krafter'. En röd tråd i boken är de många citaten ur Koranen, ofta i rollen som kommentar till en scen, men det uppfattar jag mest som provocerande.

Noterar att Iselin Hermann ligger på förlaget Rosinante i Danmark. Varför döper man ett seriöst företag efter Don Quijotes skrangliga häst?

Det bästa som kan hända en croissant - Pablo Tusset

Det var ordet 'croissant' som lockade mig att läsa 384 sidor grabbigt dravel om en osympatisk och fet överklasslyngel, mammas lilla misfit, som uppfylld av sexfantasier och gangsterdrömmar, och en rejäl dos kokain i näsan, drar omkring på Barcelonas gator och barer likt en dekadensens Don Quijote.