The Jane Austen Book Club - Karen Joy Fowler

Det här är the book i England just nu. Den lockar många: bokälskare, bokcirkelälskare, Jane Austen-älskare... Själv älskar jag att läsa böcker om bokcirklar. Självaste Alice Sebold säger "If I could eat this novel, I would." Andra rave reviews säger:

"Exquisite. It's that rare book that reminds us what reading is all about."
"This wonderful novel shows how some books enter our bloodstream."
"A charming and intelligent read."

Tyvärr blev jag besviken, och tänker så här efteråt att alla ingredienser är ett enda stort marknadsföringstrick. Visst har den sina förtjänster, men jag blir aldrig engagerad, och handlingen är förutsägbar. Det kan bero på att jag inte är ett jättefan av Jane Austen och att jag varit väldigt trött på kvällarna de senaste veckorna (läs: jobbat mkt, pliktläst andra böcker, varit uppe för länge) och somnat efter en halv sida vid varje lästillfälle. Inte så konstigt att jag tappat plotten. Ingenting sänker humöret så som att inte ha tid för lustläsning.

Jane Austen-bokklubben startas i Californien av fem ya ya-liknande väninnor, damer och tjejer i olika åldrar, plus en man, med vissa baktankar. Vi får följa bokklubbens möten under sex månader, då alla Jane Austens sex romaner dryftas, men mer än något annat är TJABC ett porträtt av bokklubbsmedlemmarna själva, och jag misstänker att de beter sig som karaktärerna i JA:s romaner, men jag har bara läst P&P, så jag vet inte riktigt. Genren kan kanske kallas socialkomik och TJABC bör bli en bra film.

Boken förtjänar ändå ett högt betyg, för idén, för strukturen, för att författaren själv är Jane Austen-witty och inte minst för det fantastiska appendixet längst bak, med synopsisar av alla romaner och med roliga diskussionsfrågor föreslagna av de fiktiva bokklubbsmedlemmarna:

Prudies fråga: Which of the women in Sex and the City is Dean most like?

Jocleyns fråga: Is it rude to give a person a book as a gift and then ask later if the person liked it?

Bernadettes fråga: Do you think it adds to a book to know about the author?

Sylvias frågor: Is love better the second time around? Do you ever wish your partner had been written by some other writer, had better dialogue and a more charming way of suffering?

Grigg, den ende manlige medlemmens, fråga: Do you think many Jane Austen readers love science fiction?

Undrar hur många meta-Jane Austen-bokcirklar som startas i kölvattnet av TJABC? Jag köpte iallafall ett extra exemplar och skickar runt bland eng-kollegorna på jobbet. När de gjort läxan och deltagit aktivt i diskussionen (hehe) kommer jag att lotta ut boken.

Culture Shock! Scotland - A Guide to Customs and Etiquette - Jamie Grant

Jag har skrivit om Culture Shock-serien förut, och läst enstaka kapitel i Skottlandsboken, men nu fick den en mer framträdande roll, då det beslutades på kursen att hela den här boken får ersätta den obegripliga Trainspotting. Vill dock gärna se filmen en dag när jag är på det humöret. Den är inte så feel-good, misstänker jag?

Boken är skriven av 70-talisten Jamie Grant i en personlig och humoristisk tongue-in-cheek-stil. Målgruppen är diffus och därför måste tyvärr ALLT dryftas, från publiv till muséer, klasskillnader, starta eget och husköp. Skumläser de inledande kapitlen om historia och religion. Dels läser vi det ändå parallellt i den snygga coffeetable-boken The Illustrated History of Scotland, dels har jag mkt svårt att engagera mig i ämnet gamla kungar och släktfejder. Däremot läser jag med stor behållning om myter, legender, kända skottar, skotska uppfinningar, om "språket", the devolution, litteratur och kulturella do's och don'ts m.m. Det finns slående likheter mellan skottar och svenskar, i synnerhet när det gäller relationer och alkoholvanor. T.ex. lördag kväll: 1. Reservation. 2. Rus 3. "Rut". t.ex.

Vi har ingen Rut, men en rutt för vår resa i juni: Glasgow, Edinburgh, Inveraray, Loch Lomond, Argyll, Lorn, Oban, Fort William, Ben Nevis, Loch Ness, Inverness, Culloden Field och tillbaka till Glasgow. Det ska bli så kul att åka till platser jag aldrig varit på förut*!

Mål inför resan:
1. Hitta den godaste whiskyn.
2. Klappa ett får.
3. Testa friterad Mars-bar, men inte haggis!
4. Lära mig grunderna i Glaswegian.




* Det finns förstås vissa resmål jag mer än gärna ständigt återkommer till: Nu har jag fixat färdigt med elevernas Parisresa och även i år blir det verkligen APRIL IN PARIS! Så underbart!!! Eleverna bor på Aloha hostel, les profs på mysiga (?) Hôtel Carladez Cambronne. Båda ligger i 15e. Nu SKA jag besöka Simone de Beauvoirs och Sartres grav på Montparnasse-kyrkogården!

Bye, bye, barocken. Hello romantiken! Bland annat. Dags för fjärde och sista delkursen av de 20 p litt.vetenskap jag läst på halvfart sedan aug. Det har varit mkt givande, men jag måste nog ta paus innan nästa 20-p-kurs, för det är påfrestande att ha det så här med varannan vecka inläsningsvecka och varannan vecka bearbetningsvecka hela tiden. Jag har ju lixom _en del andra projekt på gång samtidigt.

Nu kommer vi in på en del litteratur som jag redan läst på engelska eller franska; t.ex. Wuthering Heights och Madame Bovary, och det blir även lite Poe och Balzac. Två verk på litt.listan känner jag inte till; Fredrika Bremers Familjen H*** och Hoffmans Sandmannen, men det kanske någon annan gör? Vecka 19 kommer den så; paradnumret på alla litt.kurser: Brott och straff ! Så får man läsa den också. Som kan anas på bilden, som föreställer innehållet i senaste AdLibris-paketet så ingår det också alltid några trista plikt-antologier. Jajamensan, det blev en ny surrogat-Seven Sisters, och så brukar en och annan lättläst svensk pocket få slinka med. Den här ggn blev det Lena Anderssons Var det bra så. Ja, det var det. (Är den bra då?)


I slutet på senaste delkursen har vi läst svensk 16- och 1700-talspoesi och jag fastnade för språkmänniskan och vagabonden Lasse Lucidor, samt Anna-Maria Lenngren, med sin Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon. Vi har tillbringat helgen i Halmstad och igår kväll fick Andreas, "min k. son, som jag inte har" några ord eftersom han är i den (för mig) skrämmande övergången mellan barn och tonåring då man riskerar att börja röka, snatta, slåss och supa... Jag fick motfrågor också: - Hur gammal var du när du var full första gången? o.dyl.



En del av dessa livets mer profana inslag, och några till, har vi för övrigt studerat hos Bellman och man inser hur många strofer som blivit bevingade och som man känner igen: Hwila vid denna källa, Ulla, min Ulla, fromma öppningar som Solen lyser blank och trind, vattnet likt en spegel...och hej och hå vad roligt de har i båten sen med Ulla Winbladh. Bellman är rolig! Kusinen Erik, 5, har upptäcket fenomenet Bellmanhistorier och börjar alltid: Det var en tysk, en rysk och en Bellman...nåja. Vi kanske får höra några fler på påsklovet?

Sol och vatten, men ingen vind, var det under förmiddagspromenaden på Östra Stranden i Halmstad. Därefter var vi tyvärr tvungna att bege oss hemåt mot Växjös instängdhet och gråa skyar. Ibland är det så ångestframkallande att lämna det öppna landskapet och åka in i Smålands skogar. Morrissey tröstar i bilstereon med att Every Day is Like Sunday och jag brukar jämföra hans "coastal town that they forgot to close down" i samma låt med Halmstad på vintern. Igår var det så, när vi skulle shoppa, men inte idag, som synes!



Snart ska jag lägga in mer Londonpics med "the slate grey Victorian sky", som Morrissey också sjunger om i Come back to Camden. Det är något helt annat.

När det gäller läsning har inte ens jag hunnit läsa så mycket som jag skulle vilja på sistone. Jag avvaktar lite med att berätta orsaken.
Ars longa, hwila brevis...

TV-serien Saltön på måndagar kl.20.00.

Viveca Lärns böcker är outhärdliga i vanliga fall, men har i Mannheimers händer blivit en underhållande TV-serie. Jag vill semestra i Bohuslän! Tips på smultronställen? Jag kände igen idylliska Grundsund, där kollegan J körde oss i båt en alldeles underbar dag i oktober faktiskt.



Bokrean - couldn't care less, faktiskt. Pocket är bättre, men ett fynd har jag gjort; Disneys lilla bok om antikens kultur och samhällsliv, Vad vet du om romarna?. Mkt överskådlig och med roliga detaljer och pop-upbilder. Komiskt att se de små ankorna i toga och gladiatorutrustning. 45:- på Åhléns. Tror jag ska gå och köpa ett helt gäng till alla barn i bekantskapskretsen. Fanns även Vad vet du om havet? m.fl.

Jag älskar Dr Seuss böcker och har tidigare skrivit om The Cat in the Hat. Dr Seuss pedagogik bygger på 'three R:s', men helt andra R, och de skiljer sig egentligen inte så mycket från den traditionella skolans 'mor ror' o.s.v. Dr Seuss, eller Theodore Geisel, anser att vägen till läsning och läsglädje går genom Rhyme, Rhythm and Repetition. Om katten med den coola hatten brukar jag läsa högt på engelska med en 8-årig kusin på ena axeln och en 5-årig kusin på andra axeln. Den stora uppskattar rimmen och börjar lära sig engelska så smått och den lille lyssnar och pekar och säger 'cake', 'book' och 'teapot' på rätta ställena, om än med värsta Saltsjöbadsaccenten. När vi senast läste de 60 sidorna för tredje gången kände jag dock hur barnen blev tyngre och tyngre på axeln och till sist började snarka...men jag läste glatt vidare och skrattade för mig själv. Borders hade förresten fina röda mössor märkta 'Thing 1' och 'Thing 2', som skulle passa de små sötnosarna.

I 3 for 2-yran i Londons boklådor slank ytterligare tre Dr Seuss-böcker ned i korgen. Det är inte lätt att välja bland komiska titlar som Mr Brown Can Moo, Can You?, Fox in Socks och Crazy Colours, Nutty Numbers eller Wacky Weather.



De flesta känner säkert till historien/filmen om Grinchen - julen är stulen. I Can Read With My Eyes Shut handlar om att väcka läslust hos nybörjare:

"And when I keep them open
I can read with much more speed.
You have to be a speedy reader
'cause there's so, so much to read.

The more that you read,
the more things you will know.
The more that you learn,
the more places you'll go."

Dr Seuss är vis, men vad kan man lära sig då om man läser? Jo, "You can learn about ice. You can learn about mice. You can learn about mice on ice. And ice on mice." och alltihop finns på bild förstås.

Min favorit bland dessa tre böcker är dock There's a Wocket in My Pocket. Helt underbar! Barnet lär sig uttal och betydelse av olika ord genom att det paras med ett påhittat nonsensord för ett lika påhittat litet djur, som Dr Seuss illustrerar så sött. Några exempel:






I Frankrike hittade jag i höstas en liknande serie, Drôles de petites bêtes, där barn lär sig namn på djur enligt ett smart system, där djuren får både artnamn, egennamn och artikel. Själv fastnade jag för den lilla silkeslarven Camilla, som drömmer om fjärilar på nätterna. Jag använder nu serien i franska Steg 1 - de eleverna är tillräckligt mogna för att se bortom det barnsliga - och deras favorit är Margot L'Escargot. Möt mullvaden Maud, kackerlackan Oscar, fladdermusen Valérie m.fl:

?????

The Seven Sisters - Margaret Drabble

Candida Walton, 55, har länge levt ett stillsamt liv som rektorsfru i en mindre stad i England. Efter makens otrohetsaffär lämnar hon den lilla staden för den stora staden, London. Efter en tids bostadsletande hamnar hon i ett ganska stökigt område vid motorvägen, men börjar så smått bygga upp ett eget liv. Som ett led i den nya utvecklingen börjar hon föra dagbok. Den korthuggna, men precisa prosan i detta ensamhetsepos är lysande skriven och genomsyras av den försmådda, passiva kvinnans självömkan och åldersnoja blandat med ilska och ironi. Candida börjar gå på Health Club och simma. Hon tänker ofta tillbaka på en givande studiecirkel om Vergilius Aeneiden som hon gått tidigare...

...och där, efter ett hundratal sidor, fick min läsning ett abrupt slut, p.g.a. att jag glömde boken på hotellet i London. Egentligen var det dumt att ens ta med den, eftersom jag inte orkade läsa mer än ca 5 rader/kväll efter de där intensiva dagarna, och en av dessa kvällar känner jag på mig att jag tappade den bakom nattduksbordet i insomningsögonblicket. The Seven Sisters var min första Drabble, och jag tyckte väldigt mycket om den! Jag tror att boken fortsätter med att Candida söker upp alla cirkeldeltagare och gör en resa till Italien i Vergilius fotspår...men jag ska naturligtvis beställa en ny omg. OMG!


Margaret Drabble, Jenny Colgan och Marika Cobbold i ett samtal kring termen 'kvinnolitteratur' - finns det? vad är det? på Bokmässan i Gbg -04.



Mer om Londonresan snart. Jag vet inte var jag ska börja... Det finns underlag för anekdoter i åratal framöver. Vill ni kanske höra hur jag och Sandra hamnade på exklusiv nattklubb, osminkade i pyjamas? Eller hur jag chattade upp en goth-punkare i Camden för en kollegas räkning (som inte ens var med på resan)...

Rekommenderat soundtrack så länge: Morrisseys 'Come back to Camden'.
I'll be back, eller som Arnold säger, Redibo!

Me Talk Pretty One Day - David Sedaris

En bok jag skaffade efter att ha läst om den på Bokhyllan. David Sedaris är SÅ rolig! Förutom författare är han också dramatiker och radiopratare i North Carolina, men inte ståuppkomiker, vad jag vet, fast det känns så när man läser. Väldigt få författare får mig att skratta högt: tidigare endast Erlend Loe, men nu bubblar den för mig tidigare okände David Sedaris upp på listan.

Boken handlar om Davids egen uppväxt i USA och Frankrike och inleds med en scen från lågstadieskolan då en kvinna knackar på dörren och hämtar lille David från lektionen. Scenen jämförs med en vanlig scen i actionfilmer. Den då polisen knackar på och säger något i stil med "Will you step outside, please", "We both know why I'm here" och "I'm going to ask you to come with me", men i Davids fall är det bara talfröken, som ska hjälpa honom att träna bort läspningen.

Vidare berättas om hur det är att växa upp i en sexbarnsfamilj med en Farbror Melker-liknande pappa, men med en cool mamma. När David släpar hem egenhändigt gjorda tekoppar, eller rättare sagt underliga trekilos brända lerklumpar från bildlektionen "she accepted them as graciously as possible, announcing that they would make perfect pet bowls. The mugs were set on the kitchen floor and remained there until the cat chipped a tooth and went on hunger strike."

Senare följer några år på konstskola, experimenterande med droger, första pojkvännen (ja, hur pk man än är hajar man till...för att sedan le). Misslyckat försök att undervisa på skrivarkurser. "Like branding steers or embalming the dead, teaching was a profession I had never seriously considered. [...] The position was offered at the last minute, when the scheduled professor found a better-paying job delivering pizza." Underbar satir! Sedaris tipsar också om vad lärare kan säga när eleverna klagar: "Varför ska vi kunna det här?". "the knowledge will come in handy once the student hits middle age and starts working of crossword puzzles in order to stave off the terrible loneliness." Gäller allt från geografi till grekiska gudar.

Allra roligast blir det mot slutet med flytten till Frankrike och vedermödorna att lära sig franska. David kan inte se någon logik i genus- och artikelbruket, le eller la, så han börjar tala om allting i plural När inköpsrundan på marknaden alltid resulterar i tre meloner, två kilo tomater etc. blir pojkvännen misstänksam, "but I think he'll get over it when he sees the CD-players I got him for his birthday." Jag älskade också den tragikomiska jämförelsen mellan deras respektive uppväxtår i Etiopien vs. USA. Är glad att ha hittat en bok där 'att vara ung och homosexuell' inte problematiseras, utan det är bara självklart, det där med 'my boyfriend'.

Sedaris kritiserar amerikaners högljudda och bryska beteende samt avsaknad av klädkod när de är på semester i "Europe": "Comfort has it's place, but it seems rude to visit another country dressed as if you've come to mow its lawns."

Min enda invändning är att berättandet är så episodiskt, som om det vore en ombearbetad samling krönikor eller noveller. Trots det är hela boken är full av highlightade citat nu och jag vill läsa mer, mer, mer av Sedaris! Tips?

Bra film med Julia Roberts, Natalie Portman, Jude Law m.fl. Vänta dig inget Notting Hill-gulligull, utan det här är äkta drama, baserad på pjäs med Woody Allenskt pratig och franskt frank dialog... om än lite för hård och kylig för att vara trovärdig (tänka sig att ljuva Julia Roberts fått könsord och svordomar i sina repliker.) Filmen är dock inte fransk och utspelas dessutom i Londonmiljö. Jag fastnade för två smultronställen, som vi kan besöka nästa vecka och gå i Jude Laws fotspår.
1. Restaurangen med fenomenal utsikt från högsta våningen på National Portrait Gallery.
2. Vackra, blygsamma och melankoliska lilla Postman's Park, med minnestavlor enbart över människor som omkommit då de försökt rädda andras liv. Läs mer och ladda ner egen karta här! Ett annat mål är Primrose Hill, som Tony Parsons alltid gör reklam för i sina böcker. Helena tipsade om att Jude Law har hus där i närheten. Tyvärr han vi aldrig dit i somras, så jag hoppas på den här ggn istället. Efter en snabb evenemangsorientering där på VisitLondon visade det sig också att en Frida Kahlo-utställning pågår just på National Portrait Gallery och att Strindbergs tavlor visas på Tate Modern!

- - -

Bra tidning just nu: senaste numret av Damernas, med både bok- och bokhyllespecial.




PS. När jag letade efter omslaget ovan hittade jag av en slump en oumbärlig sida för Lakrisal-sugna utlandssvenskar ...Maria? Rebecka?

Kollektionen börjar bli stor nu i bokhyllan av dessa svarta, snygga och billiga (56:- på AdLibris) Litteraturens klassiker med texter från olika epoker. I den del som heter Tre 1700-talsromaner läste jag bara den tredje och sista: Den unge Werthers lidanden av Goethe.

Den unge Werthers lidanden är en typisk gymnasieroman, för de svartklädda och andra känsliga konstnärssjälar. Sturm und Drang, olycklig kärlek, dödslängtan, depression och alienation. Brev- och dagboksformen skapar ett personligt tilltal till läsaren och det blev en kultroman i begreppets ursprungliga bemärkelse. När den kom ut började människor klä sig som den unge Werther och t.o.m. ta livet av sig, sägs det, men låt oss hoppas att Görn Hägg har rätt när han avfärdar det som en "högkulturell klintbergare". Samtidigt kan den olycklige finna tröst i bokens 'förord': "Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare". Egentligen är det faktiskt en anti-Sturm-und-Drang-roman i all sin Sturm-und-Drang-het därför att Goethe visar hur det kan gå om man låter känslorna styra över förnuftet. Rumour has it att DUWL har självbiografisk bakgrund men bara när det gäller depressions- och kärleksbiten.

Personligen har jag lite svårt att förstå den unge Weltschmertz-Werthers extremt passionerade svärmande för den (upptagne) Lotte, men det kan ju var så att hon symboliserar ouppnåelig kärlek i allmänhet, kanske också allt annat som är ouppnåeligt i livet, och då blir det hela mer förståeligt. Toppbetyg både till tysken och hela LK-antologi-idén!

Såg att en annan tysk, Thomas Mann, skrivit en intertextuell flirt med den unge Werthers älskade Lotte. I den boken, originaltitel Lotte in Weimar, träffas självaste Goethe och Lotte 40-50 år efter den unge /fiktive/ Werthers självmord. Sånt där är kul!

För övrigt är de andra två 1700-talsromanerna Rameaus brorson av Diderot och Voltaires Candide, som vi läste, och uttråkades av, på gymnasiet.

Bekännelser - Jean-Jacques Rousseau

Snask och snusk när Rousseau berättar om sin ungdomstid i början på 1700-talet. Sadomasochistiska böjelser, blottning, övergrepp, lidelser och affärer med yngre och äldre damer, stöld, hypokondri, frosseri... ja, det finns nog ingen dödssynd som Rousseau inte bröt emot.

Jag läste givetvis Rousseaus Bekännelser för litt.kursens räkning, men det är ett verk som känns bra att känna till som fransklärare. Nu skulle vi dock jämföra det med tråk-Augustinus Bekännelser från 400-talet. Jag gillar bekännelselitteratur ibland, om det är av personer jag beundrar, t.ex. Simone de Beauvoir, Suzanne Brögger, Linda Skugge. Däremot är jag mkt tveksam till självbiografin som genre. Med Rousseaus högtravande intello*-tugg med 15 'ehuru' per sida blir det snabbt tjatigt.

När jag läste om Rousseaus barndom påminde det mig om Sartres barndom, som han skriver om i Les Mots (Orden). Det handlar om lille Poulou (Sartres mammas smeknamn på sin lille skelögde älskling) i åldern 0-10 år. Hur han är ett brådmoget barn, som tidigt förkastar Gud och förlorar sig i böckernas värld i morfaderns bibliotek. Som den 50-årige biografiskrivare han är går han då (1963?) in i boken och säger att de där romanerna inpräntade i honom en idealism som det skulle ta 30 år för honom att göra sig av med. Rousseau skrev också i Emile att man inte bör introducera böcker tidigt i barns uppfostran. Å andra sidan bodde alla de fem barnen till denne superfilosof och uppfostringsexpert på barnhem, och då väger orden inte så tungt.

Bekännelselitteratur är också igenkänningslitteratur. Jag kände igen min egen sjukdom i Rousseaus beskrivning av ett hastigt sjukdomsförlopp som gjorde honom "lite lomhörd" och orsakade en kakafoni med sus, tjut och brus i örat. Med andra ord Sudden Deafness med efterföljande tinnitus. Du och jag, Rousseau.


*intello är franska, ett nedsättande ord för intellektuella och intelligenta.