Stone Cold - Robert Swindells

Prisbelönt brittisk ungdomsbok, som jag satt i händerna på mina killklasser. De läser med andakt och lider med den inflyttade Londonkillen Link och hans tuffa vardag som rådlös och hemlös i de på många sätt kalla och hårda portgångarna i Camden (stone cold) eller som mer och mer skrupelfri tiggare utanför National Gallery vid Trafalgar Square.

Det som höjer boken över andra är språket och den inbakade parallellhandlingen, som eleverna just nu, efter ca 40 sidor, räknat ut är "en annan som pratar". Jo, det är inget mindre än en seriemördares dagbok. Följaktligen är språket i varannat kapitel vuxet, kyligt och beräknande (stone cold!) när den medelålders mördande ex-militären och uteliggar-hataren berättar i korta, precisa meningar à la "Killing's easy. Dead easy." och i varannat kapitel ungdomligt, känslosamt och kryddat med slang då Link berättar. Det senare är utmärkt, då vissa elever tror att det inte finns slangord i brittisk engelska, ni vet den där löjliga styltiga - stone cold? - varianten som bara skolfröknar och fjollan Hugh Grant talar... Nä, nä, nä... inte Cold Britannia, Cooooool Britannia är det ju!

Nåväl, man kan också räkna ut att det mot slutet blir konfrontation mellan Link och mördaren, men att slutet trots allt blir lyckligt, eftersom det är en ungdomsbok, men så förutsägbart är det inte... Stone Cold. Reality Bites.

Som jag hintat ovan finns det många bottnar bara i titeln Stone Cold, som är lämpliga att diskutera. Mer bra är 90-tals-realismen, ungdomsperspektivet och en del galghumor som lättar upp. De många platsangivelserna i London gör att man känner igen sig, men hu, en av mordoffren förföljdes redan från det att hon gick ut genom entrén på Hotell Regent Palace...Det där var igenkänning i överkant.

Sandmannen - E.T.A. Hoffmann

Har insett att tyske högromantikern Hoffmann definitivt har klassikerstatus. Gillade boken, men hade aldrig hört talas om den innan. Själva sandmannen är i princip John Blund, men Sandmannen är knappast skriven för barn, och kan jämföras med H.C. Andersens svartaste sagor.

Sandmannen är en kort brevroman, som handlar om den unge Nathanael, som har svårt att skilja mellan dröm och verklighet. När han var barn brukade hans Mutter hota med att Der Sandmann skulle komma och hälla farligt grus i ögonen på die Kinder om de inte gick till das Bett och eingeschlafade i tid. En kväll klev familjens advokat in i farstun, men pojken såg bara - Sandmannen!

Achtung, achtung! Hilfe!

Som ung vuxen berättar Nathanael för sin flickvän Klara om dessa barndomens skräckupplevelser, men hon tröttnar till slut på hans ältande. Unge Herr N finner då ny kärlek i drömkvinnan Olimpia, men är hon verklig?

Mer cynism och satir - hurra! Hoffmann ställer frågor som Vad är dröm? Vad är verklighet? Vem är frisk? Vem är sjuk? Har tekniken gått för långt? För svensk- och tysklärare finns massor att diskutera med ungdomar. Skönhetsideal, kvinnans ställning m.m.

Sandmannen ingår i serien Entimmesboken, och jag börjar redan smida planer på ett galet projekt, att läsa 24 böcker på ett dygn... hmm...det är nog inte riktigt sunt att läsa den här sortens litteratur...

I den gamla översättningen fick Der Sandmann titeln John Blund, men det blir så fel bl.a. för oss 70-talister, som vet att John Blund bara är en fullständigt harmlös liten docka. Titta, kom och titta...



Filip & Fredrik har rätt i att vi växte upp i DDR-Sverige. John Blund importerades nämligen från östtysk TV, och någonstans läste jag att SVT-chefen köpte Televinken-dockan på semester i Sovjet. John Blund och HalvSju-programmet ersattes senare av Drutten & Jena i Sveriges Magasin.

Mer 70-talsnostalgi.

Kappan - Nikolaj Vasiljevitsch Gogol

Kär omläsning av Gogols melankoliska samhällssatir från 1842. Det är en lättläst novell om en oansenlig tjänsteman vid ett departement i St Petersburg. Mannen är mkt plikttrogen, men fattig, och har trasiga kläder. På sin skräddares inrådan snålar mannen om möjligt in ännu mer på levnadskostnaderna under en viss tid, för att ha råd med en ny kappa.

Kappan har stort symbolvärde och tillskrivs nästan övernaturliga egenskaper, då den ställer mannen i ett helt nytt ljus och ger social uppmärksamhet bland de finare kollegorna där på departementet. Men lyckan varar inte länge, för efter en kort tid blir mannen rånad på kappan och kastas omedelbart tillbaka till sin ursprungliga sociala situation. Fler ödesdigra konsekvenser följer på det, men det finns kanske ett sätt att komma tillbaka...

Dostojevskij sade: "Alla är vi skakade ur Gogols kappa.", och avsåg resten av Rysslands författare, men en annan favoritnovell med liknande tema är ju Hjalmar Söderbergs melankoliska Pälsen, där en pälskappa får en försmådd man att för ett ögonblick känna sig älskad av sin fru.

För ett tag sedan frågade jag "dagens ungdomar", d.v.s. mina Pojken som kallades Det och Ondskan-läsande elever om de hade någon teori om varför de älskar att läsa om elände (det hade de inte), men minns själv att jag frossade i Inte som andra döttrar och Inte utan min dotter i ungefär den åldern, och nu då, nu älskar jag melankoli, trots att jag knappast är en dyster person. Kan tillägga att jag även går igång på cynism och satir...mooohaahaahaa.



PS. Om du tänker skaffa Kappan, välj med fördel förlaget h: ströms vackra lilla utgåva.

PS II. Skivtips för andra melankoliker: Tanita Tikaram är tillbaka, med CD:n Sentimental. Vad annars? Ingen annan titel hade varit möjlig.

Var det bra så? - Lena Andersson

Frilansskribenten Lena Anderssons debut om förortslivet i nordvästra Stockholm på 70- och 80-talet har hyllats som "kulturhistoriskt storverk" (Skånska Dagbladet) och "Ebba Grön i bokform" (Upsala Nya Tidning). Själv tyckte jag att det var socialporr i en ovanligt seg version. Dessutom saltad, för ALLT drabbar de stackars förortsbarnen; alkoholiserade och apatiska föräldrar, mammas nya kille tafsar, mobbad i skolan, Konsumföreståndaren blir skjuten etc. etc. Klassperspektivet gör att skildringen lyfter något från träslöjdsbänken och bråket i matsalen, men ungdomarnas diskussion låter lika brådmogen och tillrättalagd som om de läste upp manus till Dawsons Creek.

Med senaste numret av tidningen Svensk Bokhandel följde en stor Sverigekarta. Man har slumpvis valt ut en helt vanlig onsdag i april och kollat upp och markerat utbudet av litterära evenemang i hela Sverige. Jag älskar kartor, och ska genast sätta upp den här på någon garderobsdörr eller så.

Nu har vi alla missat det litterära eftermiddagsfikat i Arvika, men här är några andra evenemangstips inför kvällen:

Bokprat i Mönsterås.
Dramatisering av Det mest förbjudna i Sollefteå.
Lena Endre läser HC Andersen i Täby.
Poesikväll med Bengt Berg i Karlstad.
Bokprat för BVC-grupp i Helsingborg.
Finsk litteraturcirkel i Norrköping.
Sagostund i Visby.

Ja, ni hör själva att den här kartan är en riktig humörhöjare! Den 6 april är dock extra speciellt för mig eftersom det är min födelsedag idag. Ungefär som när man (jag) var liten och älskade att se det datumet på mjölkpaketen.

Som stor vän av evenemangskalendrar tyckte jag först att det var dåligt av SvB att missa det föredrag som ges ikväll på Växjö Stadsbibliotek om daVinci-koden. Det föredrag jag nyss rusade ifrån födelsedagsfikat på Broqvists med Sofia, Henke & Thea (tack för en trevlig stund!) för att inte missa. Det var misstänkt tomt i biblan...p.g.a. att föreläsningen är - imorgon... GAAAHH!!! Nu hinner jag iallafall några extra telefonsamtal och kommer dessutom att komma i tid till träningen 19.30. Ja, så där är mina veckodagar för det mesta... plus att jag bör jobba lite när jag kommer hem, men det finns ju inget som säger att inte förtroendetid kan infinna sig kl 22-24...hehe



Gissa vad det var i paketet?

Svar:



Något inredningsaktigt! var det! I flera år har jag fått små svarta askar märkta 'Smycka' av Darling Pelz, både till jul och födelsedag, så döm om min förvåning när jag fick se detta jättepaket. Smart present, som jag velat ha så länge, så länge! Det var alltså den stora svarta kontorsstolen, modell 'direktör', som låg i paketet. Så bye, bye fula, slitna, obekväma, knarriga IKEA-stol och hello sköna business-stolen! Det blir ju en hel del timmar man sitter där, med jobb och blogg och allt annat. Resten av presenterna öppnade jag igår på en krog i Trollhättan; fick bl.a. fin Modesty Blaise-bok av Lillasyster och Filippa K-muggar av mamma, som blev överlycklig när jag åtminstone ville samla på _något sånt där dyrt porslinsaktigt man kan köpa på DUKA...SÅ vuxen blir jag nog aldrig.

Mannen med järnmasken - Alexandre Dumas
Hörbok inläst av skådespelaren Torsten Wahlund.

Om man köper denna CD-bok för 89:- på Statoil får man Aftonbladet på köpet... eller var det tvärtom? Oväntat seriöst bokval av en av Sveriges sämsta tidningar. "Kvaloid"-komplex, kanske?

Det var ju Alexandre Dumas som skrev om de tre, eg. fyra, musketörerna: Athos, Portos, Aramis och D'Artagnan. Mannen med järnmasken är alltså inte bara en film med diCaprio (och John Malkovich, och Jeremy Irons, och Gérard Depardieu!) utan från början en spin-off-roman till musketörerna.

Trots Statoils/braschens hutlösa höjningar av bensinpriset har jag kuskat runt i Puman hela påsklovsveckan, och det gav tillfälle att höra på bok i bilen, istället för att läsa. Tyvärr tappade jag tråden hela tiden, kanske för att bilkörning alltid får igång tankeverksamheten - på annat, kanske för att jag är språkmänniska och vill SE och NJUTA av de skrivna orden medan jag läser, men det var synd, för boken var faktiskt bra! Jag gillade t.ex. musketörens möte med Molière i skrädderiet och mest av allt "fängslades" jag av konspirationsteorin kring Louis XIV:s tvillingbror, som satt inspärrad på Bastiljen i många år. Bastiiii-lien, envisades inläsaren Torsten Wahlund med att säga, annars gjorde han ett bra jobb.

Hanna, 8, hjälper till att hotta upp Puman med lite rosa och glitter:

Mer bilder från denna underbara vecka snart.

Minsann, en 5:a! Min första Drabble! Läs mer nedan, men ensamhetseposet fortsatte och bjöd dessutom på mer Vergilius och mer latin och inte mindre än två oväntade slut i slutet. Innan vi åkte till London var jag så inne i boken och nyskilda Candidas tillvaro där i Ladbroke Groves, att jag trodde jag flyttat in i boken när vi efter ankomsten klev upp ur tunnelbanan på Piccadilly Circus och en big red London bus dundrade förbi, märkt just "Ladbroke Groves".


Hotell Regent Palace ligger precis till vänster om de stora reklamskyltarna. Lätt att hitta!

Persepolis I - Marjane Satrapi

Persepolis sägs vara Irans första seriealbum. Ritat av en ung kvinna, dessutom. Satrapi bor numera i Frankrike (med en svensk, tror jag!) och skriver på franska, men Persepolis-albumen har översatts till många andra språk och blivit bästsäljare i både Europa och USA.



I seriesviten Persepolis I-IV berättar Satrapi om sin uppväxt i Iran under det minst sagt omvälvande 70-talet, som var tiden för störtandet av shahen och islamiska revolutionen. Lilla 10-åriga "Marji" är störande lillgammal och förnumstig och deltar aktivt i de radikal-liberala föräldrarnas demonstrationer och politiska diskussioner. Trovärdigt? Vet ej.

Det måste bli högt betyg, för jag läste hela i ett sträck och med stor behållning, men normalt klarar jag inte av att läsa serier, knappt att kolla på Simpsons eller animerade filmer ens. Jag vet inte varför, men jag blir så underligt rastlös! Humorn är ganska absurd och de dokumentärt svart-vita är suggestiva, trots sin enkelhet. Till sin karaktär är Persepolis mer en grafisk roman än en tecknad serie, och det är definitivt ingen bok för barn, då det finns en del skrämmande bilder på döda människor och diktaturens tortyrmetoder m.m. Jag vill dock fortsätta läsa del II-IV också. Hörde om en scen i II:an, där Marjanes pappa riskerar livet genom att smuggla in en Iron Maiden-affisch i diktaturen till dottern. Hårresande. Någon som läst alla fyra?

Några smakprov ur Persepolis I:




Första bilden hör till en historisk översikt av 2500 år av "tyranni och underkastelse", som Marjanes pappa säger. Först hade de de egna kejsarna, därefter kom araberna från väst, mongolerna från öst och till sist den moderna olje-imperalismen. Som synes är väderstrecken tydligt men tragikomiskt illustrerade.

Andra bilden är från 1980, då slöjan infördes. Det måste vara ett tydligt minne för Marjane och alla andra unga flickor, att plötsligt behöva bära ett tungt, varmt, svart sjok under lekarna på skolgården. Jag, och andra 70-talister med mig, minns Iran-Irak-kriget och den skäggiga farbrorn Ayatollah Khomeini när föräldrarna kollade på Aktuellt. "Nyheterna och vädret" var alltid så viktigt hemma hos oss. Då var det kvällskaffe.

Tredje bilden visar hur Gud "hälsar på" Marjane på kvällarna. Hon tycker han liknar Marx - båda har lockigt hår - men överger till slut båda två.

Fjärde och sista bilden visar människornas glädje när shahen störtades.



Först Lolita på bio, nu Iran i bok. Detta inspirerar mig att ta fram en bok jag köpte i somras: Reading Lolita in Tehran av och om Azar Nafisi och några företagsamma kvinnor, som trotsar regimens påbud och startar en litteraturvetenskapligt avancerad bokcirkel, tror jag. Någon som läst?

önskar Camilla och Candyland.
och
GRATTIS på födelsedagen, Sofia!
Det är skönt att du alltid kliver över gränsen 10 dagar före mig... 32 - huuh!


PS. Någon som ägnar sig åt "påskekrim"?

Pa SAge a TaBa - Phil Marso

Nej, det är inte tryckfelsnisse utan fransmannen Phil Marso, som skrivit en en liten bok helt på sms-språk. Pa sage... är en deckare-cum-antirökkampanj för ungdomar. Det är inte smart att röka, inte "sage" att använda "tabac" och målgruppen är de som befinner sig i den där "passagen" (pas + sage) mellan barn och vuxen, antar jag att han menar. Målet är att de ska inse att cigaretter är en "MoV kou pr la 100T", inte bra för "la santé", hälsan, alltså. Samtidigt är boken även ett antimobilupprop. Phil Marso låg nämligen bakom lanseringen av la 1e Journée Mondiale sans téléphone portable - ung. Första VärldsMobilfria Dagen - för ca 5 år sedan. Genom att själv använda det nya utarmade sms-språket i den i Frankrike mycket ärevördiga romanformen hoppas han angripa det. Själva storyn upptar endast 25 sidor, men jag kommer aldrig orka läsa hela, även om jag gillar idén! Försök själva! Här är inledningen:

"3h mat'...La f'l me gayTe. 3j, emûrÉ ds lê WC. JaV bô écout' la FM, person ne tchat sur moa. Lol! Soud1 ! 1 brui me fê bondir 2 la kuvett... Läs högt, så går det lite lättare.

Tack och lov följer ett "10ko", dictionnaire (sms-lexikon) efteråt och en "2voar", devoir (läxa), en uppmaning att översätta hela boken till vanlig, fin franska. Marso ger även länktips till sidor om, d.v.s. _mot tobak och om sms-språket. Jättekul! Mer sånt!



Påsklovet började igår och har hittills gått mer i frankofilens än daffodilens tecken... för det första anlände fnac-paketet anlände med en massa godbitar! (se Bokkylskåpet) + en hel TV-serie i 8 delar: Rastignac , som gick på TV för ett par år sedan. Den är nyinspelad och helt modern och "nu", men bygger på Balzacs Den mänskliga komedin, som i sin tur har ett intertextuellt samband med...ja, ni vet.

Som om det inte vore nog med input höll jag också mitt nya löfte (efter den vackra Brodeuses) att se alla franska filmer på Palladium, Växjös bästa biograf. Ja, byggnaden har ett sånt k-märkt stuk att man måste kalla den bioGRAF. För det första får man en sån där gammaldags rödvit SF-biljett, i salongen möts man därefter av massor av röd sammet, höga pelare med fejk-volutkapitäl, få människor i publiken, inget popcorn-prassel och det bästa: alla sitter kvar - tysta - tills hela eftertexten rullat klart. Allt annat är hädiskt! (VE TV3, eller är det 5:an, eller båda?,där hallåan börjar babbla redan under eftertexterna). Igår var det Se mig, en film jag inte visste något om, trodde jag, men när den satte igång såg jag att det var Agnès Jaouis Comme une image och blev jätteglad! Franska filmer får mig alltid i en speciell sinnestämning, så även denna.

Utrycket att vara "sage comme une image" används om barn som är lugna och snälla och inte ställer till bus och oreda. Den som vill bli sedd är Lolita, dotter till en framgångsrik skitstövel till författare, omgift med en mkt ung lolita, mer "värd" namnet än den stackars dottern Lolita, som är överviktig och "ful" (det är hon INTE, bara enligt filmens moral) och tjurig. Hennes s.k. vänner och pojkvänner, t.o.m. sånglärarinnan utnyttjar henne för att komma in i hennes pappas krets. Jag gillade filmen! Genom Lolitas sånglektioner blev det mycket klassisk musik och jag fastnade bl.a. för Monteverdis 'Amor'.

Dock retade jag mig på två saker, dels översättaren med sina "rescensioner" och sin "ackustik", dels den osmakliga tendensen att Jean-Pierre Bacri numera spelar förförare av unga flickor i varenda film efter I andras ögon (Au goût des autres), t.ex. i Städhjälpen (Une femme de ménage) och så nu. Han utstrålar verkligen bara "pappa" och "medelålders man", som ingen 20-nånting-tjej någonsin skulle falla för. Jag föreslår Daniel Auteuil, men t.om. gamle Bohringer eller Gérard Depardieu hade funkat bättre, croyez-en ma vieille expérience.

Till sist, när jag kom hem började vi kolla på "tidernas kassasuccé" i Frankrikes filmhistoria: Les visiteurs. Jag somnade. Det var väl Don Quijote-effekten...