I morse gick jag upp kl 04 för att köra till Malmö. Håkan Nesser höll mig vaken med sin författaruppläsning av Från Doktor Klimkes horisont. Oerhört bra! Kanske var det hans fel att jag körde på en örn, eller nåt, men den flög vidare...

En dag på Gotland började jag läsa ...och Piccadilly... fortsatte med Kim Novak... oops! fel ordning, egentligen, men det märktes knappt. Coming-of-age, krim och Närke är vad de har gemensamt. Båda var bra. Samma dag avslutade jag med den korta brevromanen Kära Agnes, kanske dramaturgiskt sett den mest raffinerade kriminalhistorian av de tre och nu är jag fast! Sörjer Klimke-CD:n som är fast på långtidsparkering i Malmö i två veckor. Vilka Nesser-böcker är mer bra? Tipsa!

Allas, tidningen, skickar med en Nesser för andra sommaren i rad. Bra gjort! Mr Pelz läste Damernas (eller Hennes?) Rödluvan-present av Unni Lindell och upptäckte till sin fasa att det fattades 40 sidor i slutet. Har det drabbat fler?



Kom att tänka på en rolig Håkan Nesser-anekdot från Bokmässan. Är det en skröna tro? En relativt okänd kvinnlig debutant står i Bonniers monter. En besökare ber att få boken signerad. Hon vänder sig om till - vad hon tror är - maken och säger snabbt: - Håll handväskan ett tag. - Jag ska vakta den med mitt liv, säger Håkan Nesser, som bara råkade befinna sig bakom damen med handväskan.

Innan jag somnar efter den här intensiva dagen kommer några intryck på bild:


Idag skulle jag byta flygplats i Paris, d.v.s. åka tunnelbana från Charles de Gaulle i norr till Orly i söder. För att få en liten whiff av Paris innan jag whizzade vidare stämde jag träff med my dear English friend Ann. Hon är Brit och har levt i 'the merde' i över 10 år nu. (Se Just nu-listan) Som vanligt när två vädurar planerar var det ett mkt organiserat romantiskt möte, vid Fontaine des Innocences vid Hallarna. Fab, att vi har kunnat träffas hela två ggr i år och så underbart att få sitta en liten, liten stund på caféeee i Pariiiiiis.


Montpellier. 35 grader varmt. Ljuvlig stad! Första bilden är från Place de La Comédie (Pamela, ser du statyn med de tre gracerna, som jag var så angelägen om att se på National Museum i Edinburgh, men som var utlånade till ett annat museum. Nu kan jag se dem varje dag!) Andra bilden är mitt lilla studentrum, där jag sitter just nu. Den uppmärksamme noterar sköna palmträd på innergården. Mer än så har jag inte sett idag. Det är söndag och stängt. Endast uteserveringarna är vakna. Det blir mer kvällsblogg härifrån. Så tacksam för PC:n. Thank you, Mr Pelz, teknisk konsult. Har TV-uttag, men ingen TV. Har kokplatta, men inte kastrull... I morgon börjar skolan.

A Long Way Down - Nick Hornby, 2005

Normalt skulle jag aldrig köpa en bok där en av karaktärerna är 'television presenter'. Det slags persongalleriet tröttnade jag på någonstans efter Hollywoodfruar. Kanske borde jag säga rollista istället, för jag insåg snabbt här att jag läste ett filmmanus, inte en bok. Troligen har Hornby redan sålt rättigheterna och castat Hugh Grant till huvudrollen som TV-programledaren som hamnar i onåd efter att ha haft sex med en minderårig. Onåd hos sin fru, och ännu värre, onåd hos sin arbetsgivare (Hornby-cynism). Vår television presenter ser självmord som enda lösning och på nyårsaftons natt klättrar han upp på ett hustak i norra London. Däruppe hejdas han dock av tre andra med samma avsikt, och nu ska de tre börja Prata och Lära Känna Varandra, deras Respektive Liv ska rullas upp i Var Fjärde Kapitel, ett för varje karaktär. Hur var det nu? Kan vi inte återanvända akronymen SPAT från About a Boy? Single Parents Alone Together kan nu bli Suicidal People Alone Together.

När jag fick syn på A Long Way Down tänkte jag -Ahh! The only way is up, baby!, men hmm, det här var inte bra. Jag gillade nämligen inte How to be Good heller. Jag investerade iallafall inte i en inbunden. Liksom the girl least likely to har jag mina principer. Nästa steg är engelsk storpocket, ca £13.99 . De är häftiga! Som otympliga tegelstenar, men lika snabblästa som en liten svensk standardpocket.

5 dagar på Gotland = 8 böcker. Inte illa! Hinner inte skriva om alla ikväll, men lägger in omslagen nu, så kan jag blogga vidare från La France.

Var det någon mer än jag som just hörde Oprah ge Colin Firth detta förtjusande epitet? Kanske tog Hugh Grant lite illa vid sig, som satt bredvid, men Renée Zellwegger verkade inte alls 'thinking', bara tyst och underlig.
Någon som anammat Oprahs Faulkner-sommar förresten? A Rose for den som orkar...


Sista bloggtillfället innan Gotlandsveckan i den skönt low-techiga stugan. Tänkte bara fortsätta rensa upp i bokträsket och förvisa The Rule of Four till O-kylskåpet, där det är riktigt kallt. O, som i olästa. Den var bara för trist. Airport lit. Da Vinci-kod-wannabe. Usel! Vill någon ha den skickar jag den med glädje och lättnad. Målsökande bookcrossing, anyone?

Sommarhälsningar från den föga kända Klännings-Camilla* på Årets Bröllop, då The Thinking Woman fick sin Thinking Man. Tack för en fantastisk fest!


With a little help of my friends Pamela och Annette hittade jag hela min outfit på en timme i Inverness tidigare i sommar. I norra Skottland, kan man tänka. Att en nördig lärarresa med LMS kunde bli så glammig! Klänning från In Style (cut on the bias, Trinny & Susannah skulle älska den), skor och väska från Clark's, sjal och smycken från Monsoon Bridal. Ögonskugga från Urban Decay - det viktigaste. Till sist ett litet husmorstips. Från mig! Som sig bör på en rejäl fest fick jag rödvinsfläckar på skorna och läppglans på väskan m.m. Katastrof trodde jag, eftersom båda är sydda i tunt champagnefärgat siden- eller satintyg med strasstenar på, men det gick bort med lite duttande med Vanish-skum på en frottélapp! Wow!

Som thinking woman packar jag Gotlandsväskan med Håkan Nesser (debut!) och Nick Hornby + lite franskt inför Montpellier.

Torsdag: Marinfestival och Radio Rix-konsert i Halmstad. Förfest på S balkong. Han har för övrigt prylar i sin Pilaster.

Fredag: Ta hem eller släng. No mercy inför mammas och H:s flytt. Väldigt många lådor i deras förråd har bokligt innehåll. Vi har pratat boknostalgi här i bloggen i sommar. Känns böckerna igen? Kalle Ankas bokklubb. Pingvinen som alltid frös och Lambert, det fåraktiga lejonet var mina favoriter.




Många böcker var skolböcker och mycket minns jag. Hej Matematik t.ex. Sparade några. Det är en märkligt känsla, faktiskt ett vardagsfilosofiskt experiment i sig, att plötsligt konfronteras med något man gjort när man var så liten att man inte kommer ihåg det. Som om det inte var jag, utan en annan människa, men visst fanns mycket av mitt nuvarande jag där redan då. Boken om mig själv, som vi tydligen skrev på svensklektionerna i 2:an, 1982, börjar med "Jag är 1.33 och en halv cm lång."... och fortsätter med enorma trauman som "Idag är Marie sjuk. Det är jättetråkigt utan henne." och "Jag tappade bort min studsboll igår." I blå skrivböcker med vita bubblor läser jag om:

70-talisten Camilla:
"Julen -80. Fick nya näbbstövlar."
"Nu har vi Biggan i svenska. Idag är det fredsdagen. Vi ska gå fackeltåg till Marnäsliden och dansa folkdans där.
"Mamma är 29 år, pappa är 35. Båda jobbar på Domus. Min lillasyster Josefin är 3 år. Kaninen Beauty kan man också räkna in i familjen. Hon är också 3 år."

Glamour-Camilla:
"Mina bästa färger är rosa och rött."

Ständigt skrivande och läsande-Camilla:
"Mitt bästa ämne i skolan är svenska. Jag ska kanske bli författare när jag blir stor, eller lärare. Kanske konstnär."

Samlaren Camilla:
"Jag samlar på ölburkar, ölkrokar, bokmärken, frimärken, klistermärken, idolbilder, sudd, pennor, böcker, stenar, snäckor och fina påsar. Så jag är en riktig samlare."

Elevråds-Camilla: (Vart tog Ofelia vägen?)
"J och några till kallar A för hartand. A har pratat med fröken."

Shopoholic-Camilla:
"Alla hade 5 kronor var med sig till lägret i Abborrberg. På torsdagen fick vi äntligen gå till lanthandeln."

Kultur-Camilla:
"Igår var jag på Jönssonligan. Den var bra."
"På onsdagen fyllde jag år. Jag fick en jättestor bandspelare, hörlurar, Carola Häggkvists band, 9 sudd och en mugg av lera."
"Mina idoler är Freestyle, Gyllene Tider, Noice och Hasse Carlsson."
"Jag spelar mandolin. Det är jättekul."

Sportiga Camilla: (?)
"På gymnastiken spelade vi spökboll. Jag blev aldrig bränd."
"Idag är det vår tur att bada. Jag är på brons. Mitt intresse är simning."

Duktiga Camilla:
"Sista timmen har vi oä. Jag kan alla sjöar. 1. Torne träsk 2. Stora Lulevatten 3. Hornavan, Uddjaur, Storavan 4. Storsjön [...]

Camilla i tweenies-åldern:
"Igår kollade vi på Öbergs på Lillöga. Före det var Carina och Marie hos mig. Vi läste Starlet hela tiden. Sen tittade vi på Dr Snuggles och Fame. Ann och jag kanske ska sminka oss imorgon efter skolan."

Till sist två egenproducerade godbitar från 4,5-årsåldern: Den sanslöst roliga "Alla mögliga sagor" om katten som går "bakeuppåbakener", och Barbapapa-broderiet.


Know thyself.

Reading Lolita in Tehran - Azar Nafisi

Du sköna, sega bok! Trodde knappt jag skulle orka läsa ut dig. En bok lika låååång som Khomeinis skägg, men med oerhört cool titel, Reading Lolita in Tehran.

[du:set darem] I love you, på persiska (tänk vad man kan hitta på Google...)

Så här säger självaste Margaret Atwood om den här boken: "A book lover's tale, a literary life raft on Iran's fundamentalist sea...Engrossing, fascinating, stunning...All readers should read it.' Jag säger: - Jaa..., eller - Njaa... En annan kritiker säger "Anyone who has ever belonged to a book group must read this book. Nu säger jag bestämt - Nej, detta är _inte en bok om en bokcirkel i stil med The Jane Austen Book Club. Absolut inte.

Undertiteln är A Memoir in Books och memoarbiten är det jobbiga. Självbiografi är en lurig genre. Lätt att tappa intresset vid alla "One day in the spring of 1981", "In the fall of 1995", "And so it happened that one Thursday in early September...", "Throughout that year...", "at that time" och "I didn't know then that I would...". Språket är högtravande, typiskt ESL-komplex att välja det mest komplicerade ordet i synonymlexikonet. Kanske borde jag inte klaga, då det i genren inte är helt ovanligt med spökskrivare och taffliga journalister, som i La Prisonnière - Fånge i öknen och dom.

Det intressanta är bilden som målas upp av situationen i Iran under 80- och 90-talet, särskilt ur två samhällsgruppers perspektiv: kvinnor och intellektuella. Innan Azar Nafisi gav upp och flyttade till USA hade hon i många år en post som litteraturprofessor på ett universitet i Teheran. När shahen störtades tog mullorna makten och livet blev allt svårare, trots att 'revolution' brukar betyda ökad makt och frihet åt folket. DN hjälpte mig med ett bra uttryck; 'teokratisk diktatur', var vad det blev. Samhällsutvecklingen känns igen från Marjane Satrapis Persepolis*, som behandlar samma tid och samma händelser. Bokhandlaren i Kabul känns också besläktad med den här boken. Azar Nafisi fick inte längre föreläsa om vilka böcker som helst. Slöjtvånget infördes även på hennes arbetsplats, och avfärdades av de styrande som "Fjanta dig inte. Det är ju bara ett tygstycke". Ja, just det, men vad ska man då ha den till? Vad symboliserar en slöja? Varför ska någon enda människa bära slöja i modern tid?

Historia blandas med historier blandas med litteraturhistoria. Nafisi baserar många kapitel på litteraturteoretiska föreläsningar och delger läsaren studenternas syn på islam, livet, döden och kärleken genom litteraturen. Själv hade jag mest utbyte av att läsa de kapitel som handlade om författare och verk jag läst, som Nabokov, F.Scott Fitzgerald, Flaubert och Jane Austen. Henry James känner jag bara till lite vagt från Notting Hill. Bland annat blir lilla Lolita en slags metafor för det islamska samhället. Vid ett tillfälle säger Nafisi säger till sin tolerante man: "Living in the Islamic public is like having sex with someone you loathe". Samme man, Bijan, vägrar först fly(tta) till USA, som många andra iranska intellektuella familjer gjorde på den tiden. Hans argument är att hans hustrus insatser behövs i Teheran. - Where else in the world, he asked me, would a talk on Madame Bovary draw such crowds and nearly lead to a riot?

Fascineras av de intellektuellas subkultur. De få bokhandlar som inte förstördes eller stängdes av den nya regimen blev en samlingspunkt. Kopierade romaner av de stora författarna från väst smugglades runt. Nafisi själv startade 'bokcirkel' för de mest motiverade studenterna i sitt eget hem och där hade de friheten att diskutera vad de ville.

Så här i Harry Potter-tider kan nämnas att Nafisi ständigt återkommer till "my magician" lika naturligt som om det hade varit "my dentist" eller "my banker". Ett tecken på att romanen utspelas i fjärran land.



* I senare delar av Persepolis har jag hört att Marjis pappa riskerar livet genom att smuggla in en Iron Maiden-affisch i landet, för sin dotters skull, och samtidigt, nästan, satt vi i flick- eller pojkrummet och bara nonchalant bläddrade förbi dem i OKEJ...

Reseguiderna Topp 10 Dublin och Topp 10 Skottland - Streifferts förlag

Mr Pelz ockuperar soffan och kollar på dubbelavnsitten av Sex and the City, så jag passar på att blogga lite.

Äntligen har jag hittat en reseguide som funkar. Tågluffade för hundra år sen med en rekorderlig Willma-guide. Nu finns Lonely Planet och Rough Guide, men de är jag för gammal och bekväm för nu. Berlitz känns för omoderna och Första Klass var det värsta jag någonsin köpt. Värsta pensionärsguiden med detaljerade byggnadsritningar i genomskärning, så man säkert hittar rätt på konstutställningen, instruktioner om hur man använder en betaltelefon (har inte alla mobil idag?), hur man åker taxi o.s.v. Alldeles för tung, tjock och dyr är den också (279:-). Samma förlag har nu förenklat dessa tegelstenar i billiga (80-90:-) snabbguider för resvana med topp 10-rubriker på varje sida. Det jag är ute efter är en liten översiktlig karta över staden - större och bättre köper jag efter ankomsten - och några sevärdheter, absolut inte sida upp och sida ner med restaurangtips. När jag är hungrig går jag till närmaste restaurang och behöver ingen guide för det. I sommar har jag testat både Topp 10 Dublin och Topp 10 Skottland och jag är nöjd.


Snax in the City var inte med i Skottlandsguiden. Ligger mitt i Glasgow vid Buchanan-tunnelbanestationen. Det är omöjligt att åka vilse för det finns bara en tunnelbanelinje och den går runt, runt, runt. Kul va? Jag älskade Glasgow! Men, det var egentligen inte Skottland jag tänkte skriva om ikväll utan Irland. Får det lov att vara lite mer om Dublin senare när jag läst ut Gullivers resor?

- - -
När jag kollade på SVT:s 80-talsnatt myste jag åt Cool Britannia, som har och har haft så många bra artister genom åren. Insåg att jag växt ifrån Prince (Am. förvisso) och Adam Ant, men varför fick inte Bryan Ferry vara med? Duran Duran framställdes som de största artisterna, men det håller jag inte med om. Ok, lite credit ska Simon LeBon med sin boksida ha, men Sting är den store sångaren och låtskrivaren som verkligen har kvalitet fortfarande. Tack vare Sting upplevde jag mitt största lärarögonblick redan mitt första år som lärare. Det var inte något idealistdåd som att gå med en mentorselev till BUP eller att få en förvirrad franskstuderande att för första ggn förstå konjunktiv. Nej, det var så enkelt som att spela Every Breath You Take på engelskan med en ganska stökig 8:a. Tystnaden var magisk, alla lyssnade verkligen och läste texten. Många sjöng med, och där möttes de tysta, duktiga tjejerna och de brötiga pubertetskillarna med keps en liten stund.

Till sist lite mer 80-tal, kan man säga, och - mot mina principer - ett restaurangtips. Vi åt en fantastisk middag på The Tea Room, restaurangen på U2:s hotell The Clarence i Dublin. Servicen var i världsklass (-Kan vi förvara dina shoppingkassar under middagen? - Mer vin? - Mer vin?) och gissa vilken musik som hördes i bakgrunden. Möjligen blev jag besviken på att inredningen inte var det minsta rockig, tvärtom väldigt posh. Som att man skulle tagit på sig den lilla marinblåa dräkten innan besöket. Rätt märkligt, eftersom det ligger i skitiga, stökiga, mysiga Temple Bar-området.



Mannen vid bordet bredvid satt och läste Karin Alvtegens 'Betrayal'. Blir alltid stolt och glad när jag ser sånt. Själv gillar jag inte den genren, men synd att hennes S-svit med Svek och Saknad går förlorad i översättningen

Näh, folks, nu är det zzz in the city. Goodnight, Sweden, wherever you are.

Tara Road - Maeve Binchy

639 sidor! Det räckte precis hela Dublinsemestern. Normalt brukar jag knappt läsa mer än några rader på storstadssemestrar, men den här gången blev det mycket lästid under resorna med tågtransfer till och från Kastrup, dötid på flygplatser, långa tågresor kors och tvärs genom Irlands landsbygd till bl.a. Tullamore och Galway och - p.g.a. värmen - lata timmar på bänkarna längs Liffey-floden eller i S:t Stephen's Green-parken. Det var roligt att vistas i precis den miljö Maeve Binchy skriver om i Tara Road. Självklart kollade jag efter adressen i ett street index över Dublin. Den fanns inte, men det närmaste man kan komma är kanske Tara Hill Road eller Tara Street där Tara Station ligger.



Irish Times skriver om Maeve Binchy att "There is always a moment of mild astonishment when you turn the final page of a Maeve Binchy novel and look up, only to discover that the characters don't actually live in your house...she's an extraordinarily adept storyteller, and when it comes to creating the sort of people you might meet at a bus stop or in the delicatessen, she is simlpy streets ahead of her rivals in the bestseller business."

Instämmer. Det var nästan så att jag gick omkring och tittade efter Ria, Danny, Colm, Rosemary, Gertie och de andra som bor på Tara Road. I boken följer man dessa påhittade människor under nästan 20 år och tar verkligen del av deras vardag. För mycket ibland. 600 sidor verkar normalt, med Maeve Binchy-mått mätt, men texten kunde kortas ner väsenligt. Exempelvis skriver hon "Ria hade fyra telefonsamtal att ringa den eftermiddagen" och därpå följer en detaljerad återgivelse i dialogform av vart och ett av de fyra telefonsamtalen. Onödigt.

'Spinning a good yarn' enligt god irländsk tradition är hon bra på, Binchy. Dramaturgiskt sett blandas förutsägbart med oförutsägbart, men ramberättelsen med spådamsbesök är pinsam och ibland tror man att storyn är från 50-talet istället för 90-talet, t.ex. när det gäller synen på äktenskap, men när boken skrevs -98 hade skilsmässa nyligen legaliserats på Irland, så man får kanske ha lite förståelse.

Jag avstår från att gå in på handlingen mer, men om någon läser samma utgåva som jag måste jag varna för att baksidestexten är en spoiler. Det som boken utger sig för att handla om där tar inte sin början förrän på sidan 270, nästan efter halva boken, men det kanske är en normal Maeve Binchy-introduktion? Jag lånade en gång Tom O'Briens dotter ur mammas bokhylla. Tyckte inte om den, men å andra sidan gick jag nog bara i mellanstadiet. Binchys målgrupp är minst 40+. Tara Road passade som sommarbok, men fungerar även på hösten, med filt, thé och digestivekex.

Som så ofta när man just läst en ny bok får man strax efteråt syn på något som rör den i någon tidning eller på TV. Otroligt slumpartat, tycker man altid, men jag antar att man bara är extremt mottaglig precis efteråt. Igår hände det sig att filmversionen av en annan Maeve Binchy-roman, Circle of Friends, gick på TV4 bara ett par timmar efter att vi kommit hem från Irland och precis när jag höll på att läsa sista sidorna i Tara Road. Det var ett typiskt irländskt småstadsdrama med Chris O'Donnell och Minnie Driver i huvudrollerna. Kände igen miljöer från bl.a. Trinity College. Surfade vidare på imdb och såg att Tara Road håller på att filmatiseras just nu, med Andie McDowell i en av huvudrollerna. Då får ju man se huset, det fantastiska fyravåningshuset på Tara Road där Ria och Danny bodde! Det ser ut att ha en typisk Dublin door, precis som man tänker sig. Jag ser också fram emot att se vem som ska spela den sympatiske Colm - mannen som var lika bra på att trösta eller ta konflikter, som på att laga mat och pyssla i trädgården.


Bild från filminspelningen av Tara Road. Hoppas den blir mer än en Hallmarkfilm.


Tara Road är en Oprahbok.Vilka O-märkta böcker har ni läst? Vilka är bra? En del verkar alltför tantiga eller socialporriga. Av de utvalda böckerna i Oprahs gamla book club har jag även läst White Oleander av Janet Fitch och den var väldigt, väldigt bra! Av klassikerna i Oprahs nya book club har jag läst The Heart is a Lonely Hunter, Öster om Eden, Hundra år av ensamhet och så fann jag ork att avsluta Anna Karenina som legat halvläst sen gymnasiet. Fantastiskt! Tack vare Oprah köpte jag också To Kill a Mockingbird när jag fick syn på den på ett antikvariat, men jag har inte läst den än. Tara Road minns jag att jag hittade på ett antikvariat i Kalmar (när vi skulle på Eric Gadd-konsert för två år sedan) efter att ha sett programmet kring boken. Thanks, Oprah! Däremot är jag inte lättlurad nog att hoppa på din Faulkner-sommar.

Otherwise Pandemonium - Nick Hornby

Penguin pocket fyller 70 år och firar det med 70 små, mycket små, novellsamlingar av författare som Nick Hornby, Zadie Smith, Hari Kunzru och Sue Townsend men också Camus, Flaubert och Steinbeck. Märkligt, jag stod på Waterstones i Edinburgh, tror jag, och letade i den stora kartongen med dessa små böcker à £ 1.50, men hittade inget av intresse. Kommer hem och läser recension hos Marika. Fasen, också. Det fick bli AdLibris. Jag letar ju skräck för tillfället och den första novellen av de två var perfekt till ändamålet.

Otherwise Pandemonium är en avdammad tänk om-novell om en kille som köper en begagnad video på loppis. Denna video visar sig ha magiska egenskaper då killen upptäcker av en slump att han kan spola sig fram till slutet på Letterman på TV:n, alltså spola sig in i framtiden! Han fortsätter att spola sig fram till nästa veckas basketmatcher och till nyheterna flera veckor framåt, men då får han se något han inte vill se... och därpå följer ett slags Douglas Coupland-scenario.

Novell nr två, Not a Star är nyskriven för ändamålet - och inte speciellt bra. En mamma upptäcker att hennes son har en mörk hemlighet. Kris. Försoning. Utveckling. Man måste dock beundra Hornbys förmåga att först gestalta först en nervös tonårskilles "jag" och sedan en medelålders kvinnas "jag", båda lika trovärdigt. För övigt_nej, men ok i väntan på att Hornbys nya, A Long Way Down, ska ges ut i pocketformat.

- - -
Imorgon: Irland. Letat lämplig litteratur i Bokkylskåpet. Det blev det omaka paret Jonathan Swift och Edna O'Brien. Interrobang.



Ett dröm-travel kit att ta med på resan från brittiska Aspinal.
Tyvärr krockar färgen med min röda resväskekollektion...

Språk för livet - idébok i språkdidaktik
Rigmor Eriksson och Annsofi Jacobsson

Trots att alla de här didaktikböckerna handlar om något jag är sysselsatt med nästan jämt: språk, undervisning, litteratur, ord o.s.v. är 'mental floss'- och 'thinking outside the box'-effekten påtaglig. Det var betydligt intressantare än befarat att läsa om sånt här på sommaren. Sverige verkar dock ha ett begränsat antal duktiga didaktiker eftersom samma namn återkommer i alla böcker. Jörgen Tholin talade varmt om Rigmor Eriksson i sin bok, och i alla böcker hittills har Ulrika Tornberg figurerat. Hon verkar vara en gigant, men hennes Språkdidaktik fanns inte på biblan. Förresten såg jag att Tholin skrev sin högstadielärobok A Piece of Cake med ingen mindre än Barbara Voors!

Av veckans böcker är Språk för livet den som ger allra mest handfasta och konkreta lektionstips och även här förespråkas Learner Autonomy som pedagogisk grundidé. Jag måste erkänna att jag inte är så bra på det. Älskar faktiskt att undervisa! Det var liksom därför jag blev lärare. Jag vill inte fastna i handledande, materialservande och loggboksläsande, men, jag ska kompromissa lite och bygga en egen modell av det jag läst.

I Erikssons och Jacobssons bok finns listor på vad man kan göra med en text, hur man kan jobba med grammatik i kontext m.m. Ler stort åt idén att leka modevisning på franskan när man gått igenom adjektivens böjning och placering. Röja en catwalk på med cool fransk musik och overheadlampan som strålkastare, och så berättar kompisarna om varandras kläder: - Pernilla porte une jupe bleue et un débardeur rouge... Roligt! Att låta två klasser på olika skolor skriva brev till varandra verkar inte heller så dumt. Engelskundervisningen börjar alltmer likna svenskundervisningen och det talas om processkrivning. En sak jag har funderat mycket på är flexibilitet vid bokredovisningar. Ständigt dessa tråkiga recensioner. Här föreslås att eleven redan efter 20 sidor ska välja ut ett citat och kommentera det. Sedan jämföra med kompisarnas val och tankar. Bra!

- - -


Tholin och Tornberg i all ära. Igår kväll påmindes jag om vilka som är mina verkliga ledstjärnor. Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Som genom ett under slötittade vi igenom TV-tablån 2 min innan en känd , men sällan sänd 60-talsdokumentär om dessa två skulle börja på TV5 Europe. Efter lite kalabalik fick jag i ett tomt band i videon och spelade in. Jag skrev min C-uppsats i franska om dem och tyckte att jag kom dem mkt nära i mitt arbete med att jämföra deras respektive självbiografier, men jag har aldrig hört deras röster förrän nu! De Beauvoir hade en raspig men feminin röst och Sartre kedjerökte men pratade samtidigt i 10-minutersutläggningar om varje liten fråga. De levde och verkade i Montparnasse. Bodde aldrig ihop, men åt lunch ihop varje dag och jobbade sida vid sida - men inte ihop - varje dag kl. 16.00. De umgicks från universitetstiden - inte utan problem och intriger - i över 50 år fram till Sartes död och nu ligger de begravda tillsammans. Besökte graven för första ggn under Parisresan i april. Eleverna tog jag till Père Lachaise, men på hemvägen passade jag på att själv kolla in Montparnassekyrkogården. Värt ett besök!



Nu fick jag förnyad energi att läsa Det andra könet. I dokumentären tillfrågas Simone om hon verkligen kunde skriva trovärdigt om kvinnlighet och moderskap när hon aldrig blev mor själv. - Absurt, svarade hon bara. Isåfall skulle biologer inte kunna skriva om t.ex. korpar eftersom de inte är korpar själva.

För några år sedan visade SVT en annan lysande dokumentär om Simone de Beauvoirs förhållande med amerikanen Nelson Algren. Dokumentärer kan ju vara lite yada yada, men inte om man verkligen beundrar personen i fråga!

I huvudet på en elev - Inger Bergström, m.fl. i STRIMS-projektet

STRIMS-projektet var en undersökning av de STRategier vid Inlärning av Moderna Språk, som svenska skolelever använder sig av i engelska, franska, spanska och tyska. Utvalda, eller självutvalda lektorer, adjunkter och andra pedagoger började engagera sig i det här projektet redan läsåret 1987/88 och undersökningarna skulle sträcka sig över många, många år. En av fördelarna var då att de kunde följa elever i stort sett hela skolgången och se deras språkutveckling.

STRIMS-projektet resulterade i en rapport på 900 sidor. Den här boken från år 2000 säger sig i baksidestexten vara både "nedbantad" och "lättsmält" och det stämmer att den till omfång bara är en tredjedel, och klart är att den är mycket mer än bara en torr rapport, men ändå den mest akademiska av de didaktikböcker jag läst i veckan. Jag kände igen många termer och begrepp från en bra sommarkurs i svenska som andraspråk jag gick för många år sedan; field independence, code switching, turn-taking. Jag lärde mig också några nya under läsningen. tänk om man skulle gå fram till eleverna i klassrummet och säga: - Jaså, Peter, din copingstrategi är 'avoidance' idag, eller: - Så trist, Ida och Katarina, att det blev det ett 'breakdown' i er konversation eller - Ajabaja, Fia, var försiktig med din 'floor-holding' idag.

Jo, jag håller verkligen med om att man får tränga in "i huvudet på en elev", men det man får veta är väl inte så värst nytt och chockerande. Jag kommer ihåg att jag lånade den här boken under lärarutbildningen och då gav den inte mig ett skvatt. Nu däremot kan jag både förstå och nicka instämmande åt det jag läser. Mitt mål den här veckan är att hitta nya uppslag till lektionsplanering och aktiviteter i klassrummet och jag hittade en del även i den här boken.

- - -
Den givna uppföljaren måste ju bli I huvudet på en lärare.



Tre sommarlediga engelsklärare, en semestrande IT-konsult och lilla T, som upplever sin allra första sommar! Det har varit så vansinnigt varmt de senaste veckorna, men som synes på första bilden kom det en typiskt svensk svalkande skur, sen sken solen igen. Kanske är det det vita regnet som Lundell skrivit en låt om?

Sommar-Växjö är så litet att "alla" går till PM. Jag råkade ut för ett nytt fenomen i fredags. När jag minglade med kompisar jag inte sett på ett tag och berättade om något som hänt eller ngt jag gjort sade de hela tiden "Jag vet! Jag läser din blogg!". Bra eller dåligt? Livet är ju så mkt större än utrymmet i en blogg.