Vendredi soir - Emmanuèle Bernheim, 1998

Vendredi soir betyder fredag kväll och den här boken läste jag på kvällen förra fredagen, som uppvärmning inför Frankrikeresan. Det är en berättelse av novellatyp så den passar som /fredags/kvällslektyr. Ändå vill jag inte rekommendera boken till någon. Det är en bagatellanovella, kan man säga.

Öppningen är ganska lovande; fredagkväll, ung tjej ska bo sista natten i sin lilla lägenhet innan hon ska flytta ihop med pojkvännen dagen därpå. Allt är nerpackat i kartonger, så hon går ut för att fördriva tiden. Hittills tänker man: -Ah, ung kärlek, framtidstro, o.s.v. Då inträffar det obegripliga. Hon träffar en främling på gatan och tillbringar natten med honom på ett hotell. Karaktärernas känsloliv är lika kalt som prosan. Varför? Såg att boken Vendredi soir blivit film, men den vill jag absolut inte se för gapiga Valérie Mercier spelar huvudrollen.

Egentligen förberedde jag mig inför Frankrike hela Gotlandsveckan. På färjan Oskarshamn-Visby visades Before Sunset med Parismiljö, (så nu har jag äntligen sett båda.) En dag åkte vi söderut från Tofta till bl.a. Hablingbo, där det finns ett creperie-cum-cirkus-cum-krukmakeri. Det är resultatet av kärleken som uppstod i Stockholm för några år sedan mellan en svensk krukmakare och en fransk crepemakare med stort intresse för cirkus. Hablingbo verkar vara HQ för dessa multitaskande gotlänningar! I fall nummer två, kan det vara en massör som blivit kär i en antikvitetshandlare? I samma by stoltserade lampaffären med skylten "vi säljer bilvårdsprodukter" och den romantiskt lagde fantiserar genast ihop en kärlekshistoria. Underbara Gotland. Två bonusbilder från Tofta. Det är jag och Rasmus, 5 år, som kvällsmyser på stranden.


I lördags tog jag färjan hem själv för att hinna till kursstart i Frankrike i tid. Precis när jag satt mig i min stol i FS (Förliga Salongen) kom en tjej fram och sade: - Hej! Jag ser att du sitter på plats 183... Man kan tro att jag skulle vinna något, men det var så att hennes pojkvän åkt med samma färja några dagar tidigare och skrivit ett brev till henne och gömt i fodret under fåtöljen. Såååå romantiskt att till och med jag kände mig utvald över att få förmånen att sitta på just plats 183. Nu var det bara det att brevet inte fanns där, utan på den identiska färjan med nästan samma namn, som trafikerar samma sträcka. Synd.

Francis Cabrel sjunger om samedi soir sur la terre på det fantastiska albumet med samma namn (särskilt sången La Corrida). Vendredi soir à Montpellier har bestått av provsmakning av lokala viner i Esplanad-parken. Massor av människor i alla åldrar, på medelhavsvis, livemusik, tango, kulörta lampor, uteserveringar, glass... Avslutade med bio: Les poupées russes.

Det fanns flera skäl att läsa Swift. För det första ingick Gullivers resor i litteraturkursen, men tyvärr var den på "fusklistan", d.v.s. bland de böcker vi inte skulle diskutera tillsammans utan läsa på egen hand och då är det lätt hänt att de hoppas över p.g.a. tidsbrist. För det andra har jag bara läst Gulliver som barnbok och aldrig läst vad som händer efter liliputtarna. För det tredje tillhör den klassikerna och jag ska undervisa i svenska i år. För det fjärde besökte vi nyligen Trinity College i Dublin, där Swift, Shaw, Yeats, Joyce och Wilde m.fl. studerat. Turistfällan The Book of Kells sprang vi snabbt förbi, men The Old Library hade en fantastisk atmosfär. Mörkt trä, mörka böcker, statyer och byster av Viktiga Män, enormt höga bokhyllor med stegar. Bokstavsordning.

I Dublin fanns en busslinje som hette 'Swift service'. Kul pun! Måste erkänna att jag läste Gullivers resor lite swiftly också. Den var helt enkelt tråkig. Som tur var fanns det - liksom i Don Quijote - långa resuméer av varje kapitel innan de började (finns det ett speciellt ord för det, någon?) så det var bara att browsa på. Handlingen är mycket nära den sparsamma synopsis som finns på Book-a-Minute.

- - -
Igår läste jag ut mustaschen. Ruskig historia, men jag avvaktar med att skriva om den tills jag har sett filmen, och det är jag ganska säker på att jag kommer att göra inom kort, trots att det inte är så lockande att gå på bio i 30-gradig värme. Det finns utomhusbio här! Det har jag aldrig provat, men imorgon är det en kinesisk film, och det klarar jag inte. Gillar inte filmer när jag inte förstår språket som talas, även om det är textat. Språkmänniskan kreverar. Hoppas kurskamraterna går med på att gå nästa vecka istället. De senaste två dagarna har vi haft mycket utomhuslektioner eller fikat och ätit med läraren och haft fransk konversation och "civilisation" samtidigt. Super!



Ovan till vänster: Fionuala från Irland (underbar människa, syokonsulent, farmorstypen) med väninnan Carmel och så Lorenzo från Italia.
Ovan till höger: my friend Lori från San Francisco, Phyllis från Philadelphia och jag. Nedan till vänster: Jardin des Plantes, "admirale milieu de lecture" där vi hade lektion igår em, med vackra citat inristade i murar och på statyer.
Nedan till höger: Soirée på skolan igår med magie, mingel och apéritif serverade av Jean-Francois, le prof och bossen Anaïs, därav skolans namn, (+ en liten bit av Dragana från Bosnien i utkanten av bilden.) ABM. Idag blev det eurovisionsschlagerfestival när vi fick pluspoäng av J-F när vi svarade rätt på frågor om nya tekniska ord*: "Bravo! La Suède 1 point." eller "Italie 1 point", "Irlande 2 points" etc. Gissa vilket land som vann?

... men jag förlorade en poäng när jag passade på att förhöra mig om vad trattgrammofon heter. När jag ritade en på tavlan skrek Lorenzo "grammophone!" och läraren blev mycket imponerad av hans ordförråd... suck. Italie 1 point. En stund senare lärde samme man oss att mobiltelefonlock (på telefoner som fälls ihop) heter 'sportello' på italienska i brist på liknande ord på franska. Under lunchen med damerna lärde jag mig sedan att man även i Irland ger pengar till brevbäraren och sophämtaren vid jul. Lori berättade att man måste hålla en eller flera demo-lessons när man söker lärarjobb i USA och Phyllis gav mig en DVD med tre inspelade repriser av något som heter "The John(?) Dailey Show", som jag "måste se". Detta kanske C i Houston vet något om?

The Reading Environment - Aidan Chambers, 1991

Barn- och ungdomsförfattaren Aidan Chambers skriver om hur man kan stimulera barn till läsning. Alldeles för små barn för att det riktigt ska angå mig, men jag gillar boken ändå eftersom det handlar om litteratur. Jag gjorde en mängd understrykningar, men de får jag komplettera med när jag kommer hem. Bl.a. uppmanar Chambers alla att föra läsdagbok och det skriver jag under på. Min läsdagbok, som ju är offentlig och inte finns i pappersform, satte verkligen fart på läslusten efter några tröga år. Det enda jag möjligen sörjer är att jag inte började tidigare, från Barbapapa och framåt, liksom. Ldb har också dokumenterat och befäst bokminnen. Jag glömmer snabbt vad jag har läst oavsett hur mycket jag gillade det. Chambers däger "Forgetting is part of reading: remebering what we've forgotten is one of its pleasures."

Idag var jag bäst i klassen i uttal, hihi, men det beror också på att lärarklassen består av tre anglofoner; två amerikaner och en av irländskorna. Det är helt enkelt lättare för svenskar att säga o- och u-ljud som i 'surtout'. Imorgon ska vi träna liaison, men det måste även skandinaver jobba på.

Vi såg en film på eftermiddagen, Le Bonheur est dans le Pré. Hyfsad komedi och jag lärde mig ordet 'toalettsits' på franska. Lustigt nog heter det 'lunette de toilette'. Toalettglasögon!

Efter skolan kollade jag in några av Montpelliers bokhandlar och köpte Emmanuel Carrères La Moustache i ena änden av Place de la Comédie (på bilden ser man Librairie Sauramps blygsamma fasad, som reklam för en nattklubb. Så ska det se ut!) eftersom filmen La Moustache går på Gaumont i andra änden. Tänkte cramma den och sedan gå på bio*. Mittemellan ligger parken Esplanade Charles de Gaulle, med sköna fontäner. En perfekt reading environment för läxor och böcker de här veckorna.




Fixat lite köksgear också. Inser att jag lever i stort sett samma liv här, som under Sorbonnestudierna i Paris för länge, länge sedan. Fast jag har två kokplattor istället för en! Klasskillnad. En liten kastrull, Cracottes, rosa toapapper - j'adore! Komplettade med Barbapapa-tallrik, men samtidigt lindblomsthé à la Proust p.g.a. min litterära mognad..?
... och om jag skulle känna mig understimulerad på kursen imorgon kan jag ju alltid ringa Christophe, som annonserar här nere i receptionen. Solida språkkunskaper, uppenbarligen.

* På samma bio gick även Les Poupées russes, en fortsättning på L'Auberge espagnole. Om de europeiska ungdomarna som delade lägenhet i Barcelona, men nu: 5 år senare. Åh, vad kul!

Har börjat på mustaschen, men redan i baksidestexten lärde jag mig uttrycket 'sourire jaune', skratta gult = skratta ansträngt. Hurra för intressanta idiom!

Det andra könet - Simone de Beauvoir, 1949

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Det krävdes en lugn miljö i stugan med whisky och brasa för att orka läsa den här. Starten med den långa historiken var seg, och nu har den legat orörd några månader, men allt som allt tog det inte mer än några timmar att läsa den. Gör det! Nu! Ännu hellre, ge den till din man, bror eller arbetsgivare. Som kvinna skulle det vara förvånande om något var nytt i Det andra könet, men det är en bra sammanfattning av kvinnans situation. En del har hänt sedan Simone de Beauvoirs tid, men inte tillräckligt mycket. Då, i början på 50-talet, blev det skandal när någon - och inte vem som helst - vågade skriva så öppet om mens, graviditet, abort, orgasm och sexualitet i allmänhet. De Beauvoir konstaterade tidigt att hushållsarbete sucks och uppmanade kvinnor att göra karriär och bli självständiga. Raka rör. Det är bara det där med immanens, men det får man slå upp i ett filosofilexikon, allt annat fattar man och inledningsfrasen "Man föds inte till kvinna, man blir det" är ju klassisk.

En brist med Det andra könet för oss andra är kanske att den är så Frankrikefokuserad och västvärldsorienterad, och inte skriver globalt om kvinnors situation. En debatt av det slaget blev det idag när vi skulle skriva 120 ord om vad vi anser om 'la laïcité' i franska skolan. Religionsfrihet, slöja eller inte slöja, kvinnoförtryck o.s.v.

En rekordlång första skoldag.
9.00-12.00 Skriftligt och muntligt prov.
14.00-16.15 Konversation m.m. i liten grupp med bara lärare.
17.00-19.00 Guidad tur i Montpellier


Här, i ett parkområde med "romerska bågar" vid skolan både började jag och avslutade min dag idag. Det skiljer 12 timmar mellan bilderna. När jag hittade kursen och boendet på nätet och fick ingen eller underliga bekräftelsemail tvivlade jag ett tag på att kursen existerade, och idag sade mina kurskamrater att de haft samma misstankar, men nu är vi alla nöjda och glada. Vi var ett synnerligen internationellt gäng som åt middag ikväll: min nya vän Lori från San Francisco, Finoula och Carmel från Irland , Lorenzo från Italien, Angela från Spanien och unge herr Nicolas från Tyskland. Om jag ska vara ärlig blev engelska vårt lingua franca sådär på fritiden, men ingen är gladare för det än jag, som då får dubbel input! Så fort vi bytte språk ökade de glada skratten till det dubbla. Märkligt. Sedan var samtalet var som undervisning i interkulturell förståelse: - Jaså, men hur ser lärarutbildningen ut i Tyskland då? - Hur är det nu, har det blivit rökförbud på restauranger i Spanien ännu? - Finns uttrycket 'akademisk kvart' i Sverige? m.m. Alla redogör för läget i sina respektive länder och jämför. Fantastiskt.

Rebecka, är jag "bäst i klassen" då, som jag hävdar att vi laidbackambitiösa svenskor ofta är? Vet inte än, men en av de irländska damerna sade imorse - Can I sit next to you? You seem to know everything, och då hade kursen inte ens börjat.

I morse gick jag upp kl 04 för att köra till Malmö. Håkan Nesser höll mig vaken med sin författaruppläsning av Från Doktor Klimkes horisont. Oerhört bra! Kanske var det hans fel att jag körde på en örn, eller nåt, men den flög vidare...

En dag på Gotland började jag läsa ...och Piccadilly... fortsatte med Kim Novak... oops! fel ordning, egentligen, men det märktes knappt. Coming-of-age, krim och Närke är vad de har gemensamt. Båda var bra. Samma dag avslutade jag med den korta brevromanen Kära Agnes, kanske dramaturgiskt sett den mest raffinerade kriminalhistorian av de tre och nu är jag fast! Sörjer Klimke-CD:n som är fast på långtidsparkering i Malmö i två veckor. Vilka Nesser-böcker är mer bra? Tipsa!

Allas, tidningen, skickar med en Nesser för andra sommaren i rad. Bra gjort! Mr Pelz läste Damernas (eller Hennes?) Rödluvan-present av Unni Lindell och upptäckte till sin fasa att det fattades 40 sidor i slutet. Har det drabbat fler?



Kom att tänka på en rolig Håkan Nesser-anekdot från Bokmässan. Är det en skröna tro? En relativt okänd kvinnlig debutant står i Bonniers monter. En besökare ber att få boken signerad. Hon vänder sig om till - vad hon tror är - maken och säger snabbt: - Håll handväskan ett tag. - Jag ska vakta den med mitt liv, säger Håkan Nesser, som bara råkade befinna sig bakom damen med handväskan.

Innan jag somnar efter den här intensiva dagen kommer några intryck på bild:


Idag skulle jag byta flygplats i Paris, d.v.s. åka tunnelbana från Charles de Gaulle i norr till Orly i söder. För att få en liten whiff av Paris innan jag whizzade vidare stämde jag träff med my dear English friend Ann. Hon är Brit och har levt i 'the merde' i över 10 år nu. (Se Just nu-listan) Som vanligt när två vädurar planerar var det ett mkt organiserat romantiskt möte, vid Fontaine des Innocences vid Hallarna. Fab, att vi har kunnat träffas hela två ggr i år och så underbart att få sitta en liten, liten stund på caféeee i Pariiiiiis.


Montpellier. 35 grader varmt. Ljuvlig stad! Första bilden är från Place de La Comédie (Pamela, ser du statyn med de tre gracerna, som jag var så angelägen om att se på National Museum i Edinburgh, men som var utlånade till ett annat museum. Nu kan jag se dem varje dag!) Andra bilden är mitt lilla studentrum, där jag sitter just nu. Den uppmärksamme noterar sköna palmträd på innergården. Mer än så har jag inte sett idag. Det är söndag och stängt. Endast uteserveringarna är vakna. Det blir mer kvällsblogg härifrån. Så tacksam för PC:n. Thank you, Mr Pelz, teknisk konsult. Har TV-uttag, men ingen TV. Har kokplatta, men inte kastrull... I morgon börjar skolan.

A Long Way Down - Nick Hornby, 2005

Normalt skulle jag aldrig köpa en bok där en av karaktärerna är 'television presenter'. Det slags persongalleriet tröttnade jag på någonstans efter Hollywoodfruar. Kanske borde jag säga rollista istället, för jag insåg snabbt här att jag läste ett filmmanus, inte en bok. Troligen har Hornby redan sålt rättigheterna och castat Hugh Grant till huvudrollen som TV-programledaren som hamnar i onåd efter att ha haft sex med en minderårig. Onåd hos sin fru, och ännu värre, onåd hos sin arbetsgivare (Hornby-cynism). Vår television presenter ser självmord som enda lösning och på nyårsaftons natt klättrar han upp på ett hustak i norra London. Däruppe hejdas han dock av tre andra med samma avsikt, och nu ska de tre börja Prata och Lära Känna Varandra, deras Respektive Liv ska rullas upp i Var Fjärde Kapitel, ett för varje karaktär. Hur var det nu? Kan vi inte återanvända akronymen SPAT från About a Boy? Single Parents Alone Together kan nu bli Suicidal People Alone Together.

När jag fick syn på A Long Way Down tänkte jag -Ahh! The only way is up, baby!, men hmm, det här var inte bra. Jag gillade nämligen inte How to be Good heller. Jag investerade iallafall inte i en inbunden. Liksom the girl least likely to har jag mina principer. Nästa steg är engelsk storpocket, ca £13.99 . De är häftiga! Som otympliga tegelstenar, men lika snabblästa som en liten svensk standardpocket.

5 dagar på Gotland = 8 böcker. Inte illa! Hinner inte skriva om alla ikväll, men lägger in omslagen nu, så kan jag blogga vidare från La France.

Var det någon mer än jag som just hörde Oprah ge Colin Firth detta förtjusande epitet? Kanske tog Hugh Grant lite illa vid sig, som satt bredvid, men Renée Zellwegger verkade inte alls 'thinking', bara tyst och underlig.
Någon som anammat Oprahs Faulkner-sommar förresten? A Rose for den som orkar...


Sista bloggtillfället innan Gotlandsveckan i den skönt low-techiga stugan. Tänkte bara fortsätta rensa upp i bokträsket och förvisa The Rule of Four till O-kylskåpet, där det är riktigt kallt. O, som i olästa. Den var bara för trist. Airport lit. Da Vinci-kod-wannabe. Usel! Vill någon ha den skickar jag den med glädje och lättnad. Målsökande bookcrossing, anyone?

Sommarhälsningar från den föga kända Klännings-Camilla* på Årets Bröllop, då The Thinking Woman fick sin Thinking Man. Tack för en fantastisk fest!


With a little help of my friends Pamela och Annette hittade jag hela min outfit på en timme i Inverness tidigare i sommar. I norra Skottland, kan man tänka. Att en nördig lärarresa med LMS kunde bli så glammig! Klänning från In Style (cut on the bias, Trinny & Susannah skulle älska den), skor och väska från Clark's, sjal och smycken från Monsoon Bridal. Ögonskugga från Urban Decay - det viktigaste. Till sist ett litet husmorstips. Från mig! Som sig bör på en rejäl fest fick jag rödvinsfläckar på skorna och läppglans på väskan m.m. Katastrof trodde jag, eftersom båda är sydda i tunt champagnefärgat siden- eller satintyg med strasstenar på, men det gick bort med lite duttande med Vanish-skum på en frottélapp! Wow!

Som thinking woman packar jag Gotlandsväskan med Håkan Nesser (debut!) och Nick Hornby + lite franskt inför Montpellier.

Torsdag: Marinfestival och Radio Rix-konsert i Halmstad. Förfest på S balkong. Han har för övrigt prylar i sin Pilaster.

Fredag: Ta hem eller släng. No mercy inför mammas och H:s flytt. Väldigt många lådor i deras förråd har bokligt innehåll. Vi har pratat boknostalgi här i bloggen i sommar. Känns böckerna igen? Kalle Ankas bokklubb. Pingvinen som alltid frös och Lambert, det fåraktiga lejonet var mina favoriter.




Många böcker var skolböcker och mycket minns jag. Hej Matematik t.ex. Sparade några. Det är en märkligt känsla, faktiskt ett vardagsfilosofiskt experiment i sig, att plötsligt konfronteras med något man gjort när man var så liten att man inte kommer ihåg det. Som om det inte var jag, utan en annan människa, men visst fanns mycket av mitt nuvarande jag där redan då. Boken om mig själv, som vi tydligen skrev på svensklektionerna i 2:an, 1982, börjar med "Jag är 1.33 och en halv cm lång."... och fortsätter med enorma trauman som "Idag är Marie sjuk. Det är jättetråkigt utan henne." och "Jag tappade bort min studsboll igår." I blå skrivböcker med vita bubblor läser jag om:

70-talisten Camilla:
"Julen -80. Fick nya näbbstövlar."
"Nu har vi Biggan i svenska. Idag är det fredsdagen. Vi ska gå fackeltåg till Marnäsliden och dansa folkdans där.
"Mamma är 29 år, pappa är 35. Båda jobbar på Domus. Min lillasyster Josefin är 3 år. Kaninen Beauty kan man också räkna in i familjen. Hon är också 3 år."

Glamour-Camilla:
"Mina bästa färger är rosa och rött."

Ständigt skrivande och läsande-Camilla:
"Mitt bästa ämne i skolan är svenska. Jag ska kanske bli författare när jag blir stor, eller lärare. Kanske konstnär."

Samlaren Camilla:
"Jag samlar på ölburkar, ölkrokar, bokmärken, frimärken, klistermärken, idolbilder, sudd, pennor, böcker, stenar, snäckor och fina påsar. Så jag är en riktig samlare."

Elevråds-Camilla: (Vart tog Ofelia vägen?)
"J och några till kallar A för hartand. A har pratat med fröken."

Shopoholic-Camilla:
"Alla hade 5 kronor var med sig till lägret i Abborrberg. På torsdagen fick vi äntligen gå till lanthandeln."

Kultur-Camilla:
"Igår var jag på Jönssonligan. Den var bra."
"På onsdagen fyllde jag år. Jag fick en jättestor bandspelare, hörlurar, Carola Häggkvists band, 9 sudd och en mugg av lera."
"Mina idoler är Freestyle, Gyllene Tider, Noice och Hasse Carlsson."
"Jag spelar mandolin. Det är jättekul."

Sportiga Camilla: (?)
"På gymnastiken spelade vi spökboll. Jag blev aldrig bränd."
"Idag är det vår tur att bada. Jag är på brons. Mitt intresse är simning."

Duktiga Camilla:
"Sista timmen har vi oä. Jag kan alla sjöar. 1. Torne träsk 2. Stora Lulevatten 3. Hornavan, Uddjaur, Storavan 4. Storsjön [...]

Camilla i tweenies-åldern:
"Igår kollade vi på Öbergs på Lillöga. Före det var Carina och Marie hos mig. Vi läste Starlet hela tiden. Sen tittade vi på Dr Snuggles och Fame. Ann och jag kanske ska sminka oss imorgon efter skolan."

Till sist två egenproducerade godbitar från 4,5-årsåldern: Den sanslöst roliga "Alla mögliga sagor" om katten som går "bakeuppåbakener", och Barbapapa-broderiet.


Know thyself.

Reading Lolita in Tehran - Azar Nafisi

Du sköna, sega bok! Trodde knappt jag skulle orka läsa ut dig. En bok lika låååång som Khomeinis skägg, men med oerhört cool titel, Reading Lolita in Tehran.

[du:set darem] I love you, på persiska (tänk vad man kan hitta på Google...)

Så här säger självaste Margaret Atwood om den här boken: "A book lover's tale, a literary life raft on Iran's fundamentalist sea...Engrossing, fascinating, stunning...All readers should read it.' Jag säger: - Jaa..., eller - Njaa... En annan kritiker säger "Anyone who has ever belonged to a book group must read this book. Nu säger jag bestämt - Nej, detta är _inte en bok om en bokcirkel i stil med The Jane Austen Book Club. Absolut inte.

Undertiteln är A Memoir in Books och memoarbiten är det jobbiga. Självbiografi är en lurig genre. Lätt att tappa intresset vid alla "One day in the spring of 1981", "In the fall of 1995", "And so it happened that one Thursday in early September...", "Throughout that year...", "at that time" och "I didn't know then that I would...". Språket är högtravande, typiskt ESL-komplex att välja det mest komplicerade ordet i synonymlexikonet. Kanske borde jag inte klaga, då det i genren inte är helt ovanligt med spökskrivare och taffliga journalister, som i La Prisonnière - Fånge i öknen och dom.

Det intressanta är bilden som målas upp av situationen i Iran under 80- och 90-talet, särskilt ur två samhällsgruppers perspektiv: kvinnor och intellektuella. Innan Azar Nafisi gav upp och flyttade till USA hade hon i många år en post som litteraturprofessor på ett universitet i Teheran. När shahen störtades tog mullorna makten och livet blev allt svårare, trots att 'revolution' brukar betyda ökad makt och frihet åt folket. DN hjälpte mig med ett bra uttryck; 'teokratisk diktatur', var vad det blev. Samhällsutvecklingen känns igen från Marjane Satrapis Persepolis*, som behandlar samma tid och samma händelser. Bokhandlaren i Kabul känns också besläktad med den här boken. Azar Nafisi fick inte längre föreläsa om vilka böcker som helst. Slöjtvånget infördes även på hennes arbetsplats, och avfärdades av de styrande som "Fjanta dig inte. Det är ju bara ett tygstycke". Ja, just det, men vad ska man då ha den till? Vad symboliserar en slöja? Varför ska någon enda människa bära slöja i modern tid?

Historia blandas med historier blandas med litteraturhistoria. Nafisi baserar många kapitel på litteraturteoretiska föreläsningar och delger läsaren studenternas syn på islam, livet, döden och kärleken genom litteraturen. Själv hade jag mest utbyte av att läsa de kapitel som handlade om författare och verk jag läst, som Nabokov, F.Scott Fitzgerald, Flaubert och Jane Austen. Henry James känner jag bara till lite vagt från Notting Hill. Bland annat blir lilla Lolita en slags metafor för det islamska samhället. Vid ett tillfälle säger Nafisi säger till sin tolerante man: "Living in the Islamic public is like having sex with someone you loathe". Samme man, Bijan, vägrar först fly(tta) till USA, som många andra iranska intellektuella familjer gjorde på den tiden. Hans argument är att hans hustrus insatser behövs i Teheran. - Where else in the world, he asked me, would a talk on Madame Bovary draw such crowds and nearly lead to a riot?

Fascineras av de intellektuellas subkultur. De få bokhandlar som inte förstördes eller stängdes av den nya regimen blev en samlingspunkt. Kopierade romaner av de stora författarna från väst smugglades runt. Nafisi själv startade 'bokcirkel' för de mest motiverade studenterna i sitt eget hem och där hade de friheten att diskutera vad de ville.

Så här i Harry Potter-tider kan nämnas att Nafisi ständigt återkommer till "my magician" lika naturligt som om det hade varit "my dentist" eller "my banker". Ett tecken på att romanen utspelas i fjärran land.



* I senare delar av Persepolis har jag hört att Marjis pappa riskerar livet genom att smuggla in en Iron Maiden-affisch i landet, för sin dotters skull, och samtidigt, nästan, satt vi i flick- eller pojkrummet och bara nonchalant bläddrade förbi dem i OKEJ...

Reseguiderna Topp 10 Dublin och Topp 10 Skottland - Streifferts förlag

Mr Pelz ockuperar soffan och kollar på dubbelavnsitten av Sex and the City, så jag passar på att blogga lite.

Äntligen har jag hittat en reseguide som funkar. Tågluffade för hundra år sen med en rekorderlig Willma-guide. Nu finns Lonely Planet och Rough Guide, men de är jag för gammal och bekväm för nu. Berlitz känns för omoderna och Första Klass var det värsta jag någonsin köpt. Värsta pensionärsguiden med detaljerade byggnadsritningar i genomskärning, så man säkert hittar rätt på konstutställningen, instruktioner om hur man använder en betaltelefon (har inte alla mobil idag?), hur man åker taxi o.s.v. Alldeles för tung, tjock och dyr är den också (279:-). Samma förlag har nu förenklat dessa tegelstenar i billiga (80-90:-) snabbguider för resvana med topp 10-rubriker på varje sida. Det jag är ute efter är en liten översiktlig karta över staden - större och bättre köper jag efter ankomsten - och några sevärdheter, absolut inte sida upp och sida ner med restaurangtips. När jag är hungrig går jag till närmaste restaurang och behöver ingen guide för det. I sommar har jag testat både Topp 10 Dublin och Topp 10 Skottland och jag är nöjd.


Snax in the City var inte med i Skottlandsguiden. Ligger mitt i Glasgow vid Buchanan-tunnelbanestationen. Det är omöjligt att åka vilse för det finns bara en tunnelbanelinje och den går runt, runt, runt. Kul va? Jag älskade Glasgow! Men, det var egentligen inte Skottland jag tänkte skriva om ikväll utan Irland. Får det lov att vara lite mer om Dublin senare när jag läst ut Gullivers resor?

- - -
När jag kollade på SVT:s 80-talsnatt myste jag åt Cool Britannia, som har och har haft så många bra artister genom åren. Insåg att jag växt ifrån Prince (Am. förvisso) och Adam Ant, men varför fick inte Bryan Ferry vara med? Duran Duran framställdes som de största artisterna, men det håller jag inte med om. Ok, lite credit ska Simon LeBon med sin boksida ha, men Sting är den store sångaren och låtskrivaren som verkligen har kvalitet fortfarande. Tack vare Sting upplevde jag mitt största lärarögonblick redan mitt första år som lärare. Det var inte något idealistdåd som att gå med en mentorselev till BUP eller att få en förvirrad franskstuderande att för första ggn förstå konjunktiv. Nej, det var så enkelt som att spela Every Breath You Take på engelskan med en ganska stökig 8:a. Tystnaden var magisk, alla lyssnade verkligen och läste texten. Många sjöng med, och där möttes de tysta, duktiga tjejerna och de brötiga pubertetskillarna med keps en liten stund.

Till sist lite mer 80-tal, kan man säga, och - mot mina principer - ett restaurangtips. Vi åt en fantastisk middag på The Tea Room, restaurangen på U2:s hotell The Clarence i Dublin. Servicen var i världsklass (-Kan vi förvara dina shoppingkassar under middagen? - Mer vin? - Mer vin?) och gissa vilken musik som hördes i bakgrunden. Möjligen blev jag besviken på att inredningen inte var det minsta rockig, tvärtom väldigt posh. Som att man skulle tagit på sig den lilla marinblåa dräkten innan besöket. Rätt märkligt, eftersom det ligger i skitiga, stökiga, mysiga Temple Bar-området.



Mannen vid bordet bredvid satt och läste Karin Alvtegens 'Betrayal'. Blir alltid stolt och glad när jag ser sånt. Själv gillar jag inte den genren, men synd att hennes S-svit med Svek och Saknad går förlorad i översättningen

Näh, folks, nu är det zzz in the city. Goodnight, Sweden, wherever you are.