La moustache - Emmanuel Carrère, 1986

Det här var den tredje boken jag läste av Carrère. Alla tre har varit lika obehagliga. Först läste jag L'Adversaire, om den falske Doktor Romand: schweizaren som levde dubbelliv och ljög för hela sin familj i 17 år om arbete, pengar m.m. När allt höll på att uppdagas dödade han dem och försökte även ta sitt eget liv. Storyn är intressant men det blev en jobbig, alltför journalistiskt skriven feelbad-bok. Bok nummer två var La classe de neige och handlade om en liten schweizisk kille med konstig familj. Han är väldigt blyg och bortkommen och sängvätare därtill, så hur ska det gå på skidlägret med klassen? Samtidigt begås ett mord i dalen och det finns en ruskig koppling till familjen. Den boken var inte bara hemsk, utan också väldigt bra!

Nu till mustaschen, La Moustache, skriven på 80-talet, men nyligen filmatiserad och därför aktuell. En man bestämmer sig för att raka av sig sin mustasch. Konstigt nog märker hans fru ingenting. När han försöker göra henne uppmärksam på förändringen säger hon: - Vad pratar du om? Du har väl aldrig haft mustasch? Inte heller arbetskamraterna eller vännerna reagerar. Nu blir det Kafka! Vår mustaschlöse man dras in i en ond spiral och går från att känna mild besvikelse, till frustration och irritation och ren skräck. Hade jag mustasch eller inte? Konspirerar alla mot mig eller vad är det som händer? Ungefär samma känslor drabbar läsaren.

- - -
Även filmen framkallade obehag och ångest, men skådespelarna var lysande i all sin lågmäldhet. Jag föredrar filmen, för att slutet där är lyckligare än bokens men samtidigt alltför öppet. Om man klarar av en film som lämnar en med många frågor är det en perfekt mitt-i-veckan-film. Jag gick kl 18.00 ikväll här i kvarteret, på väg hem egentligen. En jättesal i röd sammet. Climatisée var den också!


Det är bara onsdag, men den här veckan har vi konsumerat kultur varje kväll, trots tufft program i skolan. I måndags var det äntligen dags för utomhusbio. Konceptet kallas 'Cinéma sous les étoiles", och det var verkligen under stjärnorna. Alla var tysta, trots att duken stod bredvid ett promenadstråk. När det gäller själva filmen,La prophétie des grenouilles, blev jag först besviken när jag insåg att den är animerad och att jag sett den som trailer för några år sedan och bara fnyst. Nu är jag glad att jag såg den! Som en tragikomisk modern version av Noaks ark. Efter ett mycket kraftigt regnväder driver ett antal människor och djur omkring på havet. Hur går det när höns och rävar bokstavligt talat sitter i samma båt? När ska lejonet och de andra köttätarna tröttna på pommes frites, som råkar vara den mat som finns till hands? Ska de straffas om de går över gränsen och bryter kaptenens regler? Jag gillade filmens budskap. Anti-våld. Vänskap. Samexistens. Solidaritet. Ni som läst, är Life of Pi någonting åt det hållet?

Igår såg vi en rolig pjäs, 'avignon.connes', på världens minsta teater, La cicrane. (Tror det betyder kackerlacka.) "Vi" var jag, Lori och nytillskottet i vår lilla klass; Li-Yung från Taiwan. Allt som allt fanns det kanske 25 platser. Verkligen hål i väggen, men komplett med röd sammet, bra ljud, musik, ridå och allt!

"Klassrumsbilden" är från vår informella lunch på Le Beau Jardin igår. Vid ett tillfälle frågade J-F vad vi skulle gjort om vi inte var lärare. Syokonsulenten Fionuala började berätta om sina drömmars bokhandel; en sån med öppen spis och ett litet café i hörnet... Läraren själv hade exakt samma dröm, och så jag förstås och vi utvecklade idén med olika filialer i våra respektive länder. En härlig stund!

Ikväll har jag haft två polskor på rummet, Kamila (!) och Mirka. Vi var på samma 4-timmarsföreläsning om fransk historia idag. Insåg att vi bor på samma ställe och de gladdes åt att komma hit och kolla sina digitalbilder och maila m.m. chez moi i rum 248. Vid ett tillfälle var jag tvungen att ringa hem och konsultera Mr Pelz om bildöverföringen. Det blev minst sagt rörigt att prata svenska i telefonen, utföra kommandon i operativsystemet på engelska, samtidigt som jag skulle översätta allt till franska för mina polska kollegor. Ouf!

Klockan är 00.42 och det regnar! Ett öronbedövande och skrämmande, men alldeles makalöst åskväder lyser upp himlen och för första gången sedan jag kom hit känns det lite svalt! Godnatt.

Moi, j'attends - David Cali & Serge Bloch, 2005

En barnbok som får en vuxen att gråta, är det möjligt? Moi j'attends... såldes iallafall i en barnboksaffär. Temat är 'den röda tråden' och spelar även på uttryck som 'tappa tråden'' och 'livstråden' m.m. Till formen ser boken ut som ett brev och den är mycket enkel. Bara en halv mening på varje sida och en enkel blyertsillustration i svartvitt. Det enda som är i färg är just den röda tråden, som löper som en... ehm, röd tråd genom hela boken. Varje mening börjar med Moi, j'attends (lektionstips!) och när boken börjar handlar det om vad man brukar vänta på i början av livet, t.ex. att få en godnattpuss, att kakan som gräddas ska bli färdig, att det ska bli julafton... Senare, i tonåren väntar man på kärleken, att filmen ska börja... (se bild ovan). Som vuxen, i en relation, väntar man... barn, att barnen ska bli vuxna, att den andre ska be om ursäkt först... När man är gammal väntar man på att... doktorn ska säga '- Det är inget farligt', att hon inte ska lida mer... (den sorgligaste bilden, där livstråden håller på att gå av på sjukhussängen, önskar jag kunde scanna här), men ändå slutar den här boken om livet lyckligt. Hoppas den översätts till svenska så att fler kan läsa den.

- - -
Idag har jag tänkt mycket på livet och döden. Efter en skön sovmorgon gick söndagsutflykten till Sète. Tågresan tar endast 15 minuter så tyvärr var det ingen mening att hyra en film eller teaterpjäs i den lilla kiosken Cinétrain på tågstationen. Rolig idé! Sète kallas Languedocs Venedig och det betyder i praktiken att det är nästan lika svårt att orientera sig där, som i det riktiga Venedig. Men, två minuter efter ankomsten sprang någon emot mig på gatan. En tiggare à la galen spåkvinna, trodde jag, men det var bara en glad Finonuala, som var på väg att träffa Carmel. The more the merrier och kul med sällskap till middagen.

För mig var målet för dagen ett besök på sjömanskyrkogården, som ligger mycket vackert i en sluttning högt över havet. Jag älskar kyrkogårdar, särskilt den här katolska, lite stökiga varianten liknande Père Lachaise i Paris. Har velat åka till Sète sedan jag såg en glimt av Le cimetière marin i någon UR-dokumentär för många år sedan. Med mig i fickan hade jag några rader ur Paul Valérys dikt "Le cimetière marin". Ställde mig framför hans grav och reciterade högt inför två förvånade, men trevliga damer från Tyskland och Frankrike. Sedan försökte vi tolka dikten tillsammans och se det Valéry såg när han skrev dikten.


Le cimetière marin, Paul Valéry (1871-1945)
Ce toit tranquille, où marchent les colombes
Entre les pins palpite, entre les tombes
Midi le juste y compose de feux
La mer, la mer, toujours recommencée

Mäktigt. Först svimmade jag nästan i uppförsbacken i den starka solen och värmen, sedan svimmade jag nästan av en känslostorm vid den upplevelsen framför Valérys grav. Men, som Valéry själv sade: Il faut tenter de vivre!, så jag gick vidare. Lite senare följde jag med på en timmes båttur och fick se kyrkogården igen, från havet. Samtidigt uppenbarade sig en annan dold skatt framför kyrkogården. En amfiteater, typ Dalhalla eller den i Cornwall, på en klippa, med alla platser vända mot havet. Åh, jag skulle verkligen vilja gå på någon konsert eller teaterpjäs där!

Ikväll roade vi oss på annat sätt. Vi åt skaldjur på restaurangen där Fionuala firade sin smekmånad för över 30 år sedan och baladerade i hamnen ända tills kvällståget gick hem. Det sista som hände i skymningen på järnvägsstationen denna vackra sommarkväll var att ex-engelskläraren Fionuala tittade upp mot den rosa och blå himlen och reciterade en dikt av Yeats, Cloths of heaven:

Had I the heaven´s embroidered cloths
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

Jag har verkligen fått förnyat intresse för poesi den här veckan! Det visade sig att Finouala jobbar på Belvedere-skolan i Dublin, där James Joyce gick. Men det bästa är att vi bodde på Comfort Inn, precis mitt emot, bara för 3 veckor sedan. Ödet, igen? Samma cirkel som historian med de tre gracerna. Missade dem i Edinburgh och så uppenbarade de sig i Montpellier istället.
Så såg de ut ikväll. Klassisk mötesplats verkligen i hjärtat av Mtp. Tyvärr måste man akta sig för Montpellier by night. Det som dagtid är pittoreska parker, trevliga torg och mysiga smågator är platser för rån, stöld, droghandel, gängbråk och våldtäkt på kvällen. Inte värre än någon annan stad där det bor 400.000 människor, men det är helt klart ytterligare en nackdel att vara ensam tjej. De tre S:en: Sur Min, Solglasögon och Snabb Takt hjälper bra, men jag avskyr att vara rädd på det här sättet. Jag har för fan rätt att gå på gatan, även om det är kväll, även om jag är skandinav, även om jag skulle ha minijupe. Rådfrågade läraren och han sade att om man är för kaxig riskerar man - i bästa fall - att få en örfil sådär mitt på gatan. Tack och lov är vi vid medelhavet och det är massor av människor i alla åldrar ute länge på nätterna, så det går bra.

För övrigt blir jag mer och mer säker på att det är precis så här jag vill leva. Efter många, många, många resor på kort tid och lite kritik från svärmor hade jag tänkt sakta ner lite, men NEJ, det ska jag inte alls göra. Tvärtom vill jag resa så mycket det bara går, men det är inte "Jag står på en flygplats och väntar på känslan"-känslan (Kent) jag är ute efter utan de här kulturmötena och att smälta in. Leva lite vardagsliv. Gå hem med baguette under armen, hälsa på kvarterets caféägare, veta vägen utan att titta på kartan.
La vie est belle!

Då jag är här i Montpellier för att gå en lärarkurs tillåter jag mig att verkligen vara språk- och boknörd. Under veckan har många av de få lediga timmarna tillbringats i bokhandlar. Eftersom Montpellier inte bara är turistort à la södra Frankrike utan även en fullfjädrad storstad med akademisk tradition finns det bästa här. Har hittat väldigt mycket bra material till franskundervisning förutom det vi får på kursen. Seriealbumet Le chat t.ex. Jag har aldrig läst ett helt förut, bara enstaka strippar. Passar språkstudenter då många skämt bygger på homonymer. En av favoritbubblorna är "Monsieur Grocon uppfann cediljen. Han gillade inte sitt namn." (gros con = stor idiot) I Nice i höstas köpte jag det superroliga seriealbumet Les profs. Nu finns de upp till Tome 6-7 nånting, men så många kan jag inte bära. Beställer hemifrån istället via France Loisirs.

Les cahiers soleil är ett exempel på "sommarhäften" som franska skolbarn och föräldrar kan köpa i bokhandeln om barnet behöver öva extra i något ämne, allt ifrån kemi till matte eller spanska. Repeterar hela kurser eller läsförståelse o.dyl. Häftena är färgglada, roliga och pedagogiska. Mina svenska elever brukar visa stor arbets- och tävlingslust när jag säger: - Kom igen nu! Det här är för franska 9-åringar. Som (nästan) vuxen nybörjarstudent i språk får man bli barn på nytt med ramsor, barnböcker m.m.

Petit guide-serien ger perfekt introduktion till och information om olika företeelser. Inte mindre än 14 häften intresserade mig, bl.a. Les impressionistes, L'union européenne, Versailles, Le corps humain m.fl.


Le chat et le soileil av Maurice Carême var den första dikten jag memorerade som 13-årig nybörjare i franska. Den är lätt att lära och läsa trots att den är skriven i passé composé:

Le chat ouvrit les yeux
Le soleil y entra
Le chat ferma les yeux
Le soleil y resta
Voilà pourquoi le soir
Quand le chat se reveille
J'apercois dans le noir
Deux morceaux de soleil

Det började med att hela gruppen hade café littéraire en förmiddag och pratade poesi, bl.a. Baudelaires A une passante, som jag tyckte mycket om. Jag reciterade Jacques Préverts Alicante, som jag lärde mig utantill året därpå, i 8:an. Sedan började jag och Lori utbyta sådana här små dikter som vi kan eller nästan kan och det var visst flera stycken. Normalt läser jag aldrig poesi, men nu har jag köpt Les fleurs du mal och ikväll har jag kollat några dikter av Paul Valéry. Han levde i Sète, som är målet för min söndagsutflykt imorgon.

I medelhavski sardinski simski... Idag har jag badat i Medelhavet! Sovmorgon. Ledig Dag. Lite shopping först, sedan efter les pavés, la plage, om någon förstod det skämtet? Palavas-les-Flots hela eftermiddagen. Termometern tycks ha fastnat på 34 grader. Jag har nog aldrig svettats så här mycket, inte ens i Thailand. Ständig känsla av post-spinningpass.

Vendredi soir - Emmanuèle Bernheim, 1998

Vendredi soir betyder fredag kväll och den här boken läste jag på kvällen förra fredagen, som uppvärmning inför Frankrikeresan. Det är en berättelse av novellatyp så den passar som /fredags/kvällslektyr. Ändå vill jag inte rekommendera boken till någon. Det är en bagatellanovella, kan man säga.

Öppningen är ganska lovande; fredagkväll, ung tjej ska bo sista natten i sin lilla lägenhet innan hon ska flytta ihop med pojkvännen dagen därpå. Allt är nerpackat i kartonger, så hon går ut för att fördriva tiden. Hittills tänker man: -Ah, ung kärlek, framtidstro, o.s.v. Då inträffar det obegripliga. Hon träffar en främling på gatan och tillbringar natten med honom på ett hotell. Karaktärernas känsloliv är lika kalt som prosan. Varför? Såg att boken Vendredi soir blivit film, men den vill jag absolut inte se för gapiga Valérie Mercier spelar huvudrollen.

Egentligen förberedde jag mig inför Frankrike hela Gotlandsveckan. På färjan Oskarshamn-Visby visades Before Sunset med Parismiljö, (så nu har jag äntligen sett båda.) En dag åkte vi söderut från Tofta till bl.a. Hablingbo, där det finns ett creperie-cum-cirkus-cum-krukmakeri. Det är resultatet av kärleken som uppstod i Stockholm för några år sedan mellan en svensk krukmakare och en fransk crepemakare med stort intresse för cirkus. Hablingbo verkar vara HQ för dessa multitaskande gotlänningar! I fall nummer två, kan det vara en massör som blivit kär i en antikvitetshandlare? I samma by stoltserade lampaffären med skylten "vi säljer bilvårdsprodukter" och den romantiskt lagde fantiserar genast ihop en kärlekshistoria. Underbara Gotland. Två bonusbilder från Tofta. Det är jag och Rasmus, 5 år, som kvällsmyser på stranden.


I lördags tog jag färjan hem själv för att hinna till kursstart i Frankrike i tid. Precis när jag satt mig i min stol i FS (Förliga Salongen) kom en tjej fram och sade: - Hej! Jag ser att du sitter på plats 183... Man kan tro att jag skulle vinna något, men det var så att hennes pojkvän åkt med samma färja några dagar tidigare och skrivit ett brev till henne och gömt i fodret under fåtöljen. Såååå romantiskt att till och med jag kände mig utvald över att få förmånen att sitta på just plats 183. Nu var det bara det att brevet inte fanns där, utan på den identiska färjan med nästan samma namn, som trafikerar samma sträcka. Synd.

Francis Cabrel sjunger om samedi soir sur la terre på det fantastiska albumet med samma namn (särskilt sången La Corrida). Vendredi soir à Montpellier har bestått av provsmakning av lokala viner i Esplanad-parken. Massor av människor i alla åldrar, på medelhavsvis, livemusik, tango, kulörta lampor, uteserveringar, glass... Avslutade med bio: Les poupées russes.

Det fanns flera skäl att läsa Swift. För det första ingick Gullivers resor i litteraturkursen, men tyvärr var den på "fusklistan", d.v.s. bland de böcker vi inte skulle diskutera tillsammans utan läsa på egen hand och då är det lätt hänt att de hoppas över p.g.a. tidsbrist. För det andra har jag bara läst Gulliver som barnbok och aldrig läst vad som händer efter liliputtarna. För det tredje tillhör den klassikerna och jag ska undervisa i svenska i år. För det fjärde besökte vi nyligen Trinity College i Dublin, där Swift, Shaw, Yeats, Joyce och Wilde m.fl. studerat. Turistfällan The Book of Kells sprang vi snabbt förbi, men The Old Library hade en fantastisk atmosfär. Mörkt trä, mörka böcker, statyer och byster av Viktiga Män, enormt höga bokhyllor med stegar. Bokstavsordning.

I Dublin fanns en busslinje som hette 'Swift service'. Kul pun! Måste erkänna att jag läste Gullivers resor lite swiftly också. Den var helt enkelt tråkig. Som tur var fanns det - liksom i Don Quijote - långa resuméer av varje kapitel innan de började (finns det ett speciellt ord för det, någon?) så det var bara att browsa på. Handlingen är mycket nära den sparsamma synopsis som finns på Book-a-Minute.

- - -
Igår läste jag ut mustaschen. Ruskig historia, men jag avvaktar med att skriva om den tills jag har sett filmen, och det är jag ganska säker på att jag kommer att göra inom kort, trots att det inte är så lockande att gå på bio i 30-gradig värme. Det finns utomhusbio här! Det har jag aldrig provat, men imorgon är det en kinesisk film, och det klarar jag inte. Gillar inte filmer när jag inte förstår språket som talas, även om det är textat. Språkmänniskan kreverar. Hoppas kurskamraterna går med på att gå nästa vecka istället. De senaste två dagarna har vi haft mycket utomhuslektioner eller fikat och ätit med läraren och haft fransk konversation och "civilisation" samtidigt. Super!



Ovan till vänster: Fionuala från Irland (underbar människa, syokonsulent, farmorstypen) med väninnan Carmel och så Lorenzo från Italia.
Ovan till höger: my friend Lori från San Francisco, Phyllis från Philadelphia och jag. Nedan till vänster: Jardin des Plantes, "admirale milieu de lecture" där vi hade lektion igår em, med vackra citat inristade i murar och på statyer.
Nedan till höger: Soirée på skolan igår med magie, mingel och apéritif serverade av Jean-Francois, le prof och bossen Anaïs, därav skolans namn, (+ en liten bit av Dragana från Bosnien i utkanten av bilden.) ABM. Idag blev det eurovisionsschlagerfestival när vi fick pluspoäng av J-F när vi svarade rätt på frågor om nya tekniska ord*: "Bravo! La Suède 1 point." eller "Italie 1 point", "Irlande 2 points" etc. Gissa vilket land som vann?

... men jag förlorade en poäng när jag passade på att förhöra mig om vad trattgrammofon heter. När jag ritade en på tavlan skrek Lorenzo "grammophone!" och läraren blev mycket imponerad av hans ordförråd... suck. Italie 1 point. En stund senare lärde samme man oss att mobiltelefonlock (på telefoner som fälls ihop) heter 'sportello' på italienska i brist på liknande ord på franska. Under lunchen med damerna lärde jag mig sedan att man även i Irland ger pengar till brevbäraren och sophämtaren vid jul. Lori berättade att man måste hålla en eller flera demo-lessons när man söker lärarjobb i USA och Phyllis gav mig en DVD med tre inspelade repriser av något som heter "The John(?) Dailey Show", som jag "måste se". Detta kanske C i Houston vet något om?

The Reading Environment - Aidan Chambers, 1991

Barn- och ungdomsförfattaren Aidan Chambers skriver om hur man kan stimulera barn till läsning. Alldeles för små barn för att det riktigt ska angå mig, men jag gillar boken ändå eftersom det handlar om litteratur. Jag gjorde en mängd understrykningar, men de får jag komplettera med när jag kommer hem. Bl.a. uppmanar Chambers alla att föra läsdagbok och det skriver jag under på. Min läsdagbok, som ju är offentlig och inte finns i pappersform, satte verkligen fart på läslusten efter några tröga år. Det enda jag möjligen sörjer är att jag inte började tidigare, från Barbapapa och framåt, liksom. Ldb har också dokumenterat och befäst bokminnen. Jag glömmer snabbt vad jag har läst oavsett hur mycket jag gillade det. Chambers däger "Forgetting is part of reading: remebering what we've forgotten is one of its pleasures."

Idag var jag bäst i klassen i uttal, hihi, men det beror också på att lärarklassen består av tre anglofoner; två amerikaner och en av irländskorna. Det är helt enkelt lättare för svenskar att säga o- och u-ljud som i 'surtout'. Imorgon ska vi träna liaison, men det måste även skandinaver jobba på.

Vi såg en film på eftermiddagen, Le Bonheur est dans le Pré. Hyfsad komedi och jag lärde mig ordet 'toalettsits' på franska. Lustigt nog heter det 'lunette de toilette'. Toalettglasögon!

Efter skolan kollade jag in några av Montpelliers bokhandlar och köpte Emmanuel Carrères La Moustache i ena änden av Place de la Comédie (på bilden ser man Librairie Sauramps blygsamma fasad, som reklam för en nattklubb. Så ska det se ut!) eftersom filmen La Moustache går på Gaumont i andra änden. Tänkte cramma den och sedan gå på bio*. Mittemellan ligger parken Esplanade Charles de Gaulle, med sköna fontäner. En perfekt reading environment för läxor och böcker de här veckorna.




Fixat lite köksgear också. Inser att jag lever i stort sett samma liv här, som under Sorbonnestudierna i Paris för länge, länge sedan. Fast jag har två kokplattor istället för en! Klasskillnad. En liten kastrull, Cracottes, rosa toapapper - j'adore! Komplettade med Barbapapa-tallrik, men samtidigt lindblomsthé à la Proust p.g.a. min litterära mognad..?
... och om jag skulle känna mig understimulerad på kursen imorgon kan jag ju alltid ringa Christophe, som annonserar här nere i receptionen. Solida språkkunskaper, uppenbarligen.

* På samma bio gick även Les Poupées russes, en fortsättning på L'Auberge espagnole. Om de europeiska ungdomarna som delade lägenhet i Barcelona, men nu: 5 år senare. Åh, vad kul!

Har börjat på mustaschen, men redan i baksidestexten lärde jag mig uttrycket 'sourire jaune', skratta gult = skratta ansträngt. Hurra för intressanta idiom!

Det andra könet - Simone de Beauvoir, 1949

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Det krävdes en lugn miljö i stugan med whisky och brasa för att orka läsa den här. Starten med den långa historiken var seg, och nu har den legat orörd några månader, men allt som allt tog det inte mer än några timmar att läsa den. Gör det! Nu! Ännu hellre, ge den till din man, bror eller arbetsgivare. Som kvinna skulle det vara förvånande om något var nytt i Det andra könet, men det är en bra sammanfattning av kvinnans situation. En del har hänt sedan Simone de Beauvoirs tid, men inte tillräckligt mycket. Då, i början på 50-talet, blev det skandal när någon - och inte vem som helst - vågade skriva så öppet om mens, graviditet, abort, orgasm och sexualitet i allmänhet. De Beauvoir konstaterade tidigt att hushållsarbete sucks och uppmanade kvinnor att göra karriär och bli självständiga. Raka rör. Det är bara det där med immanens, men det får man slå upp i ett filosofilexikon, allt annat fattar man och inledningsfrasen "Man föds inte till kvinna, man blir det" är ju klassisk.

En brist med Det andra könet för oss andra är kanske att den är så Frankrikefokuserad och västvärldsorienterad, och inte skriver globalt om kvinnors situation. En debatt av det slaget blev det idag när vi skulle skriva 120 ord om vad vi anser om 'la laïcité' i franska skolan. Religionsfrihet, slöja eller inte slöja, kvinnoförtryck o.s.v.

En rekordlång första skoldag.
9.00-12.00 Skriftligt och muntligt prov.
14.00-16.15 Konversation m.m. i liten grupp med bara lärare.
17.00-19.00 Guidad tur i Montpellier


Här, i ett parkområde med "romerska bågar" vid skolan både började jag och avslutade min dag idag. Det skiljer 12 timmar mellan bilderna. När jag hittade kursen och boendet på nätet och fick ingen eller underliga bekräftelsemail tvivlade jag ett tag på att kursen existerade, och idag sade mina kurskamrater att de haft samma misstankar, men nu är vi alla nöjda och glada. Vi var ett synnerligen internationellt gäng som åt middag ikväll: min nya vän Lori från San Francisco, Finoula och Carmel från Irland , Lorenzo från Italien, Angela från Spanien och unge herr Nicolas från Tyskland. Om jag ska vara ärlig blev engelska vårt lingua franca sådär på fritiden, men ingen är gladare för det än jag, som då får dubbel input! Så fort vi bytte språk ökade de glada skratten till det dubbla. Märkligt. Sedan var samtalet var som undervisning i interkulturell förståelse: - Jaså, men hur ser lärarutbildningen ut i Tyskland då? - Hur är det nu, har det blivit rökförbud på restauranger i Spanien ännu? - Finns uttrycket 'akademisk kvart' i Sverige? m.m. Alla redogör för läget i sina respektive länder och jämför. Fantastiskt.

Rebecka, är jag "bäst i klassen" då, som jag hävdar att vi laidbackambitiösa svenskor ofta är? Vet inte än, men en av de irländska damerna sade imorse - Can I sit next to you? You seem to know everything, och då hade kursen inte ens börjat.

I morse gick jag upp kl 04 för att köra till Malmö. Håkan Nesser höll mig vaken med sin författaruppläsning av Från Doktor Klimkes horisont. Oerhört bra! Kanske var det hans fel att jag körde på en örn, eller nåt, men den flög vidare...

En dag på Gotland började jag läsa ...och Piccadilly... fortsatte med Kim Novak... oops! fel ordning, egentligen, men det märktes knappt. Coming-of-age, krim och Närke är vad de har gemensamt. Båda var bra. Samma dag avslutade jag med den korta brevromanen Kära Agnes, kanske dramaturgiskt sett den mest raffinerade kriminalhistorian av de tre och nu är jag fast! Sörjer Klimke-CD:n som är fast på långtidsparkering i Malmö i två veckor. Vilka Nesser-böcker är mer bra? Tipsa!

Allas, tidningen, skickar med en Nesser för andra sommaren i rad. Bra gjort! Mr Pelz läste Damernas (eller Hennes?) Rödluvan-present av Unni Lindell och upptäckte till sin fasa att det fattades 40 sidor i slutet. Har det drabbat fler?



Kom att tänka på en rolig Håkan Nesser-anekdot från Bokmässan. Är det en skröna tro? En relativt okänd kvinnlig debutant står i Bonniers monter. En besökare ber att få boken signerad. Hon vänder sig om till - vad hon tror är - maken och säger snabbt: - Håll handväskan ett tag. - Jag ska vakta den med mitt liv, säger Håkan Nesser, som bara råkade befinna sig bakom damen med handväskan.

Innan jag somnar efter den här intensiva dagen kommer några intryck på bild:


Idag skulle jag byta flygplats i Paris, d.v.s. åka tunnelbana från Charles de Gaulle i norr till Orly i söder. För att få en liten whiff av Paris innan jag whizzade vidare stämde jag träff med my dear English friend Ann. Hon är Brit och har levt i 'the merde' i över 10 år nu. (Se Just nu-listan) Som vanligt när två vädurar planerar var det ett mkt organiserat romantiskt möte, vid Fontaine des Innocences vid Hallarna. Fab, att vi har kunnat träffas hela två ggr i år och så underbart att få sitta en liten, liten stund på caféeee i Pariiiiiis.


Montpellier. 35 grader varmt. Ljuvlig stad! Första bilden är från Place de La Comédie (Pamela, ser du statyn med de tre gracerna, som jag var så angelägen om att se på National Museum i Edinburgh, men som var utlånade till ett annat museum. Nu kan jag se dem varje dag!) Andra bilden är mitt lilla studentrum, där jag sitter just nu. Den uppmärksamme noterar sköna palmträd på innergården. Mer än så har jag inte sett idag. Det är söndag och stängt. Endast uteserveringarna är vakna. Det blir mer kvällsblogg härifrån. Så tacksam för PC:n. Thank you, Mr Pelz, teknisk konsult. Har TV-uttag, men ingen TV. Har kokplatta, men inte kastrull... I morgon börjar skolan.

A Long Way Down - Nick Hornby, 2005

Normalt skulle jag aldrig köpa en bok där en av karaktärerna är 'television presenter'. Det slags persongalleriet tröttnade jag på någonstans efter Hollywoodfruar. Kanske borde jag säga rollista istället, för jag insåg snabbt här att jag läste ett filmmanus, inte en bok. Troligen har Hornby redan sålt rättigheterna och castat Hugh Grant till huvudrollen som TV-programledaren som hamnar i onåd efter att ha haft sex med en minderårig. Onåd hos sin fru, och ännu värre, onåd hos sin arbetsgivare (Hornby-cynism). Vår television presenter ser självmord som enda lösning och på nyårsaftons natt klättrar han upp på ett hustak i norra London. Däruppe hejdas han dock av tre andra med samma avsikt, och nu ska de tre börja Prata och Lära Känna Varandra, deras Respektive Liv ska rullas upp i Var Fjärde Kapitel, ett för varje karaktär. Hur var det nu? Kan vi inte återanvända akronymen SPAT från About a Boy? Single Parents Alone Together kan nu bli Suicidal People Alone Together.

När jag fick syn på A Long Way Down tänkte jag -Ahh! The only way is up, baby!, men hmm, det här var inte bra. Jag gillade nämligen inte How to be Good heller. Jag investerade iallafall inte i en inbunden. Liksom the girl least likely to har jag mina principer. Nästa steg är engelsk storpocket, ca £13.99 . De är häftiga! Som otympliga tegelstenar, men lika snabblästa som en liten svensk standardpocket.

5 dagar på Gotland = 8 böcker. Inte illa! Hinner inte skriva om alla ikväll, men lägger in omslagen nu, så kan jag blogga vidare från La France.

Var det någon mer än jag som just hörde Oprah ge Colin Firth detta förtjusande epitet? Kanske tog Hugh Grant lite illa vid sig, som satt bredvid, men Renée Zellwegger verkade inte alls 'thinking', bara tyst och underlig.
Någon som anammat Oprahs Faulkner-sommar förresten? A Rose for den som orkar...


Sista bloggtillfället innan Gotlandsveckan i den skönt low-techiga stugan. Tänkte bara fortsätta rensa upp i bokträsket och förvisa The Rule of Four till O-kylskåpet, där det är riktigt kallt. O, som i olästa. Den var bara för trist. Airport lit. Da Vinci-kod-wannabe. Usel! Vill någon ha den skickar jag den med glädje och lättnad. Målsökande bookcrossing, anyone?

Sommarhälsningar från den föga kända Klännings-Camilla* på Årets Bröllop, då The Thinking Woman fick sin Thinking Man. Tack för en fantastisk fest!


With a little help of my friends Pamela och Annette hittade jag hela min outfit på en timme i Inverness tidigare i sommar. I norra Skottland, kan man tänka. Att en nördig lärarresa med LMS kunde bli så glammig! Klänning från In Style (cut on the bias, Trinny & Susannah skulle älska den), skor och väska från Clark's, sjal och smycken från Monsoon Bridal. Ögonskugga från Urban Decay - det viktigaste. Till sist ett litet husmorstips. Från mig! Som sig bör på en rejäl fest fick jag rödvinsfläckar på skorna och läppglans på väskan m.m. Katastrof trodde jag, eftersom båda är sydda i tunt champagnefärgat siden- eller satintyg med strasstenar på, men det gick bort med lite duttande med Vanish-skum på en frottélapp! Wow!

Som thinking woman packar jag Gotlandsväskan med Håkan Nesser (debut!) och Nick Hornby + lite franskt inför Montpellier.