Från Doktor Klimkes horisont - Håkan Nesser, 2005
CD-bok

Efter att ha läst fjärde boken av Håkan Nesser är jag ännu mer övertygad om hans skicklighet som författare. Att ha läst så många av hans böcker på kort tid hjälpte mig också att uppfatta de interna referenserna mellan hans egna verk. Inte nog med det, i Från Dr Klimkes horisont leker Nesser med perspektiven och blandar fiktion och metafiktion i två noveller och tre novellor.

Den första är en novella från Italia. En författare i onåd hos sitt förlag reser till Venedig för att hitta inspiration till en novella. Redan i hotellobbyn lägger han märke till ett amerikanskt par, lite omaka då mannen är betydligt äldre än kvinnan. Efter ett gemensamt restaurangbesök avslöjar paret att de har ingått en självmordspakt... och där har författaren upptakt och upplägg till en saftig historia, men naturligtvis blir han själv inblandad. Senare, när kommissarie Bruneri anlände trodde jag det var Donna Leons romanfigur som klev in i handlingen, men han heter visst Brunetti, så det är en helt annan historia. Novellans titel är just En helt annan historia, och jag tyckte allra mest om den, kanske för att jag lyssnade på den i vargtimmen, den där söndagsmorgonen i bilen på väg till långtidsparkeringen i Malmö inför Montpellier.

Allt material är inte nyskrivet. En av berättelserna specialskrevs för ICA-kurirens läsare före Kim Novak... men handlingen är misstänkt lik den senare. Ett koncept som tålde att finslipas, tydligen, ändå stör det mig lite att läsa gammal skåpmat. Ytterligare en handlar om en medelålders språklärare som får ett handskrivet meddelande från en kvinna han trodde varit död i 30 år. Jag gillade också den sista berättelsen, om historieprofessorn, som misstänker att hans fru har en affär med en författare och professorn bestämer sig för att vidta åtgärder.

Detta är ett drag som går igenom i alla Nessers historier; hur omständigheter påverkar ganska vanliga människor att begå handlingar de aldrig trodde sig kapabla till. Tydligen är det en del av de existentiella åsikter som utgör själva ”Dr Klimkes" horisont, med alternativa livslopp och parallella universum. Nesser har alltid sympatiska karaktärer, ofta gymnasielärare och bibliotekarier med både vanliga och ovanliga livsöden. I Nessers böcker noterar jag ofta förekommande hyllningar till Det Goda Vinet och Den Utsökta Middagen. Inte mig emot, även om det ibland är Lundell-varning på De Där Unga Vackra Kvinnorna med långt hår och svarta klänningar.

Nu har jag riktigt fått rutin på det här med CD-boklyssning! Tyvärr kör jag inte så mycket bil längre eftersom det är gångavstånd till mitt nya jobb, men boklyssning är bra bl.a. när man solar; ingen sand mellan sidorna, ingen bländning av vita boksidor etc. Kan vara lämpligt sena kvällar då man som lärare är trött på papper och ord och bara vill blunda, men ändå få lite boklig stimulans. Lyssningen kan också förgylla en tråkig stund. Alldeles nyss skulle jag sitta och laminera ett material – ett i taget - och då tog jag fram CD-spelaren. I helgen har jag också stulit ett antal stunder och bara satt mig ner och lyssnat för att jag ville veta hur det skulle gå. Avslutade just lyssningen i augustimånens sken på läsbalkongen, som snart stänger för säsongen.

Nu efteråt uppstår dock en slags tomhet bara för att boken var på CD. Jag kan inte bläddra tillbaka, inte stryka under, inte kolla vad historierna hette eller repetera handling och karaktärer. Bara ställa in en fyrkantig CD-kartong i bokhyllan. Det och det faktum att nya titlar kostar över 200:- ligger bakom mitt beslut att i fortsättningen låna CD-böcker på biblioteket, och sedan köpa pocketutgåvan när den kommer. Även funderat på mp3. Någon som provat?

Åter igen måste jag inse att jag läst deckare - och njutit av det! Avslutar med Håkan Nessers egna tips för blivande deckarförfattare, "Så tar du livet av dina figurer" kallade. Publicerade i Expressen 2004-05-17

INTRIGEN. Du måste ha en god historia att berätta. Begränsa händelseförloppet - det ska vara rakt och klart och absolut inte snårigt.
PERSONERNA. Ge personerna tydliga karaktärsdrag, två eller max tre drag som är talande räcker. Gör inte personerna komplicerade.

STARTEN. Pang på handlingen direkt. Låt det hända något spännande i de första meningarna. Skriv så att den som läser ser framför sig det som händer.

SLUTET. Försök hitta en knorr, en överraskning, något som får läsaren att haja till. I händelseförloppet måste du ha gett läsaren en hederlig chans att lista ut vem som är novellens skurk eller mördare. Skriv kortare än du tror!

SPRÅKET. Använd enkelt språk. Det är mycket svårare än man tror, men du gör läsaren en stor tjänst. Försök att blanda allvar med ett stänk humor.

- - -
Jag älskar Nessers språk! Kombinationen allvar + humor och ordval som 'utan mankemang'. Språket gör sig allra bäst i hans egen förnämliga författaruppläsning, verkligen något att mysa och rysa till.

Wednesday 17th August

Eggs left: 0 probably. Years left till can no longer have children: 0. Percentage by which likelihood of having children decreases daily: 500. Minutes spent thinking about Meera Syal: 4,000

Det där handlar inte om mig, utan om Bridget Jones. Helen Fielding är tillbaka där hon började, som kolumnist för The Independent och vi får veta vad som hände efter The Edge of Reason, men frågan är om Fielding följer bok- eller filmspåret. Vill man veta? Kan inte Bridget få förbli som Pippi, aldrig bliva stur?

Nu betyder Bridget business, så det kostar £10 i månaden att ta del av dagboken på nätet. Det har jag inte för avsikt att göra, men någon kanske känner till ett sätt att komma runt problemet? Om inte, lär det hela så så småningom mynna ut i en gammal hederlig £6.99-bok.



PS. Phyllis från Philly, Montpelliergruppens Cyniker, ni vet, fick ett riktigt hjärtligt skrattanfall åt Daniel Cleavers bevingade ord: "When in Rome - do as many Romans as you can."

La grammaire est une chanson douce - Erik Orsenna, 2001

Efter ett skeppsbrott hamnar två barn på en underlig ö. Ännu konstigare, av någon anledning har de har tappat sitt språk, men när de går på upptäcktsfärd på ön återupptäcker de språket på nytt, lite i taget. Detta är Académie Francaise-ledamoten Orsennas knep för att göra grammatik lite roligare och mer lättillgängligt för franska barn. I början tyckte jag att boken var svår och konstig, men sedan förfördes jag av de kluriga beskrivningarna av språkets beståndsdelar och de gulliga illustrationerna.



I Ordstaden, t.ex. finns ordaffären "Au vocabulaire de l'amour". En kvinna med tårar i ögonen kommer in och säger: - Min man har lämnat mig på ett taskigt sätt. Jag skulle vilja ha ett ord som får honom att förstå min smärta, ett hemskt ord, som får honom att skämmas. Expediten föreslår 'affliction' och 'neurasthénie', men kvinnan väljer till slut 'désespérade'.

I en sal på sjukhuset ligger sju små bokstäver nedbäddade. De är magra och bleka och bildar tillsammans de tre orden Je t'aime. Varje ord har dropp. Den lilla frasen säger att hon är utarbetad och måste vila sig lite.

Plural-s:et skryter med att det är självhäftande och kan klistra fast sig i rumpan på nästan vem som helst, men inte på ugglorna. De kräver -x, "comme les films érotiques aux moins de dix-huit ans.". (Franska barn får tidigt lära sig att rabbla hibou, caillou, genou och de andra orden som tar -x.)

En kvinna jobbar som 'nommeuse'. Hon letar upp gamla ord i lexikon och uttalar dem högt, så att de inte blir bortglömda. Det finns också tre 'konditionalisklockor' liknande moraklockor. Om något händer, så... o.s.v. Mina favoriter är hjälpverben. En giraff-guide berättar för barnen att verb kan aldrig sitta still m.m. Två verb springer omkring bland de andra verben och säger sött: - Kan jag hjälpa dig? Behöver du ett handtag? De snälla verben är hjälpverben 'être' och 'avoir'.

Den här boken är en riktig temptation island för språkmänniskor. Här kan man läsa mer om Erik Orsenna och hans böcker.

- - -



Lördag = ledig dag. Utflykt till Avignon, Pont du Gard och Nimes. Avignon var en pensionärsstad: Sur le pont d'Avignon, påven, religion, religion som maktmedel, klassamhälle. Slott, palats och kyrkor som sevärdheter. Näpp, jag gillar inget av det och undviker det om jag kan. Avignon ligger dock i Provence, så genom tåg- och bussfönstren såg jag allt från olivträd och solrosfält till Côte du Rhônes vinodlingar. Tyvärr inga lavendelfält. Den kanske just har skördats? Pont du Gard har jag velat se i många, många år och den var givetvis imponerande, men jag blev besviken på det tillrättalagda turistcentrat som var uppbyggt runtomkring, även om man har gjort det med stil. Nimes var en fin liten stad, som tål att utforskas mer. Tog den dagliga Oranginan på brasseriet 'Les fleurs du malt' för att jag gillade namnet.


En kväll i närområdet: läste Orsenna i parken ett stenkast härifrån. Beundrade den rosa lilla CV2:an som brukar köra omkring här på Boulevard Clemenceau. Läste vidare här nere på studenthemmets mysiga innergård. Som språkresestudent skulle jag definitivt känna mig mer motiverad att sitta under en palm och göra läxan, än t.ex. hemma vid köksbordet.


Håller på och packar nu. Fattar inte hur jag ska få hem allt. Det där med böcker och papper är visst ett globalt problem för mig. Spelar ingen roll var jag är. Samlar på mig allt möjligt. Imorgon bitti är det inspektion av mitt uppförande i rummet och av lätt städning. Om allt är ok får jag tillbaka mina 100€ som de tagit i disposition. Det retar mig! Vad tror de att jag, ensam, vuxen, skulle kunna göra för ont i mitt rum? Även om det fanns en TV skulle jag inte orka kasta ut den genom fönstret!

Har kommit igång rejält med klädshoppingen den här veckan också. Montpellier är en stor gaystad. Det betyder mängder av skitsnygga killar, men många håller varandra i handen, och så finns det massor av affärer med herrkläder med härlig 'edge'. Rekommenderas till alla män oavsett sexuella preferenser. Konstigt nog har jag själv inte hittat något ur höstkollektionen på varken Mango, Zara eller Kookaï, men massor på Morgan. Partytoppen ovan sammanfattar vistelsen i Montpellier och sommaren 2005: Belle! Sublime! Rock! Adorable!

Imorgon åker jag hem.

A Year in the Merde - Stephen Clarke

Mycket underhållande bok om nyinflyttad engelsman i Paris och hans vedermödor i anpassningen till den franska livsstilen. "Less quaint than A Year in Provence, less chocolatey than Chocolat" säger baksidestexten. Stilen är situationskomik och ibland ren slapstick. Trampa i hundbajs...hahaha... nej, jag skrattar inte, men jag älskar den brittiska humorn som lyser igenom överallt, med ömsom överdrifter ömsom understatements.

A Year in the Merde kan vara ett lättsamt komplement i studier av fransk kultur då många parisiska monument beskrivs i boken, om än på Clarkes eget sätt. Resultatet blir en slags Rough Guides evil twin: "It overlooked the Bois de Boulogne, the immense wooded park where toffs go riding and Brazilians earned the cash for their sex change operations." Ibland grymma skämt på de stackars fransmännens bekostnad: - Ok, Philippe, what would you say to the waiter when you had no cutlery? - Er, excuse me, I want a knife and a 'fuck'. Men, man lär sig också vad man ska säga till servitören för att få det man tror att man beställer... t.ex. skillnaden mellan 'café au lait' och 'café crème' och 'de l'eau' och 'une carafe d'eau'. Jag har också bott i Paris, men lärde mig en del nya saker ändå, t.e.x. vad klämdag heter på franska.

Ibland blir man irriterad på huvudpersonen när han är för naiv och ovetande. Han har inte bemödat sig om att läsa på eller lära sig ens de viktigaste fraserna på franska innan flytten. Trots att han är närmare 30 och businessman har han aldrig hört talas om chèvre m.m. Den här boken började som ett litet häfte med krönikor kopplade till Clarkes hemsida, och precis som i fallet Mil Millingtons Things My Girlfriend and I Argue About borde boken kanske stannat i det formatet.

- - -
Johanna, och andra, orsaken till att det var tomt här nedanför recensionen var att jag inte hann lägga in bilderna på morgonen. Det var sista skoldagen och jag ville hinna med SÅ mycket. Gick hemifrån 8.15 och kom hem 00.45, så det gjorde jag nog... Till att börja med ville jag gå skolvägen så sakta som möjligt och riktigt njuta, eftersom det var sista gången. Endast 21 grader i skuggan... Mmmm... morgonkaffe. Hoppsan, en liten triumfbåge... Den fina Peyrou-parken med de romerska bågarna... Snyft.


Vi har haft så vansinnigt trevliga lektioner de här veckorna! Igår gick vi till marknaden ihop och köpte en massa lokala specialiteter, satte oss på ett café, beställde aperitif och hade pique-nique. Nytt för mig var färsk mandel (gröna, luddiga, jättegoda fikon-liknande saker), torkade jordgubbar och en vidrig gåsleverkorvs-chorizo. Den senare tvingade läraren i oss alla och jag åt min bit bara för att han kallar mig Diplomaten. Typiskt svenskt? Sedan deklamerade Lori, L'Utopiste kallad, gruppens "hyllningsdikt" till honom, (en Baudelaire-pastisch, på A Une Passante). Efter det svarade han med att dela ut omdömen och göra parodi på var och en av oss och våra favorituttryck och gester. Mycket roligt! Jag kände igen bilden av mig själv från andra gånger när elever gjort parodi på mig vid skolavslutningar o.dyl: 'Peace & Love, and Läppglans". Ok, Rebecka, sanningens minut. Så här säger mitt 'certificat': "Un niveau de francais excellent et une connaissance de la France, dans de nombreux domaines, d'une exceptionelle finesse."


I en av gränderna i gamla stan ligger Engelska Bokhandeln. Här säljs A Year in the Merde... men även andra liknande böcker med titlar som An Englishman in Paris, så Clarke var inte först. Förutom böcker erbjuder de smoothies, smulpaj och konversationskvällar på engelska-franska. I vår grupp är det de engelsktalande som har svårast för franska. Jag bara älskar när Phyllis från Philly säger: - S'il vous plait! med samma tonfall som ett riktigt amerikanskt 'Pah-lease!' eller
-Le truc, c'est... = The thing is... eller -J'avais comme 5€.... = I had like 5 euros left... Phyllis är gruppens cyniker. När Fionuala lägger en hand på axeln och säger: - How are you, varje morgon, säger Phyllis: - Oh, cut the counsellor crap!
(Just när jag skrev detta fick jag ett sms från farmors-Fionuala, som undrade om jag haft en bra dag, och önskade trevlig hemresa. Hon är för söt!)


Två andra farväl. Arrivederci till snälle Lorenzo, gruppens Va? Vem? Jag?. Han skulle ta tåget hem till Carrara (marmor!) och sista måltiden med oss blev en pizza, av typen Toscana till råga på allt, och så råkade han till och med sätta sig bredvid Chianti-flaskan. Stereotypt så man ler. Farväl till bästa bistron på det lilla St Revy-torget, som öppnar sig som en oas mitt bland alla vindlande gränder i gamla stan. I senaste Cosmopolitan rekommenderas två after work-ställen i hela Frankrike. Det ena i Paris, det andra är just det här stället i Montpellier. Lägg märke till de sköna vilstolarna på de stora trappstegen, där man kan sitta och pimpla 8€-cocktails och på kvällen tänder personalen en massa ljuslyktor runt den gamla fontänen. Åh, jag fattar inte varför Montpellier inte är mer känt i Europa. Det är minst lika fint som t.ex. Barcelona!

Montpelliers mörka merde-sida: Tack vare toutounetterna borde man inte trampa i hundbajs här, men det ligger verkligen överallt. Blandat med människourin, skräp och, ja, människor. Det finns sorgligt mycket uteliggare i Montpellier, p.g.a. närheten till Afrika och det varma klimatet. Languedoc är varmast i Frankrike, efter Korsika, om den sydliga ön ska räknas.

Sista skoldagen innehöll också två timmar med en förlagssnubbe från CLE, som gick igenom senaste katalogen med oss. Fick spader på de polska lärarna som inte har vett att hålla käft när någon annan pratar. Hur är deras egna lektioner kan man undra? På eftermiddagen hade vi ännu en tvåtimmarsgenomgång, men av fransk musik på 2000-talet. Sedan sprang alla till fnac. Till sist skulle vi haft olivolje- och vinprovning, men det blev inställt. Synd! Lori, Phyllis och jag fann dock en lösning. Vinprovning på Esplanaden, precis som förra fredagen. Avslutade den långa dagen med utomhusbio, denna gång på Ursulineklostrets innergård.

Tyvärr var filmen, Sur mes lèvres, inte särskilt bra, men det var kul att se Emmanuelle Davos från La moustache en gång till den här veckan. Hon verkar vara den nya Béatrice Dalle. (Betty Blue)


Peace & Love,
37, 2 grader på kvällen...

...ehm, jag skulle inte snackat skit om Polen. Nu kom Kamila och Mirka med frukt till mig inför hemresan, för att önska Bon voyage, och för att utbyta adresser inför framtiden.


PS. Om det är någon som undrar varför bilderna är så små här, så är det dels för att jag vill att böckerna ska fortsätta vara Läsdagbokens fokus, och dels för att jag inte vill att någon ska sno mina bilder. Det är nog mycket annat som stjäls och lånas ändå. Det ser jag på alla sökmotors-sökningar som hamnat här, på t.ex. "slutet på Unge Werthers lidanden" eller "budskapet i Dantes Inferno". Just nu är det lärarångestens högtid och många sökningar på "lektionstips engelska" och liknande. Det skulle vara rätt komiskt om någon elev plankade något man själv skrivit. Mooooohaahaahaa.

La moustache - Emmanuel Carrère, 1986

Det här var den tredje boken jag läste av Carrère. Alla tre har varit lika obehagliga. Först läste jag L'Adversaire, om den falske Doktor Romand: schweizaren som levde dubbelliv och ljög för hela sin familj i 17 år om arbete, pengar m.m. När allt höll på att uppdagas dödade han dem och försökte även ta sitt eget liv. Storyn är intressant men det blev en jobbig, alltför journalistiskt skriven feelbad-bok. Bok nummer två var La classe de neige och handlade om en liten schweizisk kille med konstig familj. Han är väldigt blyg och bortkommen och sängvätare därtill, så hur ska det gå på skidlägret med klassen? Samtidigt begås ett mord i dalen och det finns en ruskig koppling till familjen. Den boken var inte bara hemsk, utan också väldigt bra!

Nu till mustaschen, La Moustache, skriven på 80-talet, men nyligen filmatiserad och därför aktuell. En man bestämmer sig för att raka av sig sin mustasch. Konstigt nog märker hans fru ingenting. När han försöker göra henne uppmärksam på förändringen säger hon: - Vad pratar du om? Du har väl aldrig haft mustasch? Inte heller arbetskamraterna eller vännerna reagerar. Nu blir det Kafka! Vår mustaschlöse man dras in i en ond spiral och går från att känna mild besvikelse, till frustration och irritation och ren skräck. Hade jag mustasch eller inte? Konspirerar alla mot mig eller vad är det som händer? Ungefär samma känslor drabbar läsaren.

- - -
Även filmen framkallade obehag och ångest, men skådespelarna var lysande i all sin lågmäldhet. Jag föredrar filmen, för att slutet där är lyckligare än bokens men samtidigt alltför öppet. Om man klarar av en film som lämnar en med många frågor är det en perfekt mitt-i-veckan-film. Jag gick kl 18.00 ikväll här i kvarteret, på väg hem egentligen. En jättesal i röd sammet. Climatisée var den också!


Det är bara onsdag, men den här veckan har vi konsumerat kultur varje kväll, trots tufft program i skolan. I måndags var det äntligen dags för utomhusbio. Konceptet kallas 'Cinéma sous les étoiles", och det var verkligen under stjärnorna. Alla var tysta, trots att duken stod bredvid ett promenadstråk. När det gäller själva filmen,La prophétie des grenouilles, blev jag först besviken när jag insåg att den är animerad och att jag sett den som trailer för några år sedan och bara fnyst. Nu är jag glad att jag såg den! Som en tragikomisk modern version av Noaks ark. Efter ett mycket kraftigt regnväder driver ett antal människor och djur omkring på havet. Hur går det när höns och rävar bokstavligt talat sitter i samma båt? När ska lejonet och de andra köttätarna tröttna på pommes frites, som råkar vara den mat som finns till hands? Ska de straffas om de går över gränsen och bryter kaptenens regler? Jag gillade filmens budskap. Anti-våld. Vänskap. Samexistens. Solidaritet. Ni som läst, är Life of Pi någonting åt det hållet?

Igår såg vi en rolig pjäs, 'avignon.connes', på världens minsta teater, La cicrane. (Tror det betyder kackerlacka.) "Vi" var jag, Lori och nytillskottet i vår lilla klass; Li-Yung från Taiwan. Allt som allt fanns det kanske 25 platser. Verkligen hål i väggen, men komplett med röd sammet, bra ljud, musik, ridå och allt!

"Klassrumsbilden" är från vår informella lunch på Le Beau Jardin igår. Vid ett tillfälle frågade J-F vad vi skulle gjort om vi inte var lärare. Syokonsulenten Fionuala började berätta om sina drömmars bokhandel; en sån med öppen spis och ett litet café i hörnet... Läraren själv hade exakt samma dröm, och så jag förstås och vi utvecklade idén med olika filialer i våra respektive länder. En härlig stund!

Ikväll har jag haft två polskor på rummet, Kamila (!) och Mirka. Vi var på samma 4-timmarsföreläsning om fransk historia idag. Insåg att vi bor på samma ställe och de gladdes åt att komma hit och kolla sina digitalbilder och maila m.m. chez moi i rum 248. Vid ett tillfälle var jag tvungen att ringa hem och konsultera Mr Pelz om bildöverföringen. Det blev minst sagt rörigt att prata svenska i telefonen, utföra kommandon i operativsystemet på engelska, samtidigt som jag skulle översätta allt till franska för mina polska kollegor. Ouf!

Klockan är 00.42 och det regnar! Ett öronbedövande och skrämmande, men alldeles makalöst åskväder lyser upp himlen och för första gången sedan jag kom hit känns det lite svalt! Godnatt.

Moi, j'attends - David Cali & Serge Bloch, 2005

En barnbok som får en vuxen att gråta, är det möjligt? Moi j'attends... såldes iallafall i en barnboksaffär. Temat är 'den röda tråden' och spelar även på uttryck som 'tappa tråden'' och 'livstråden' m.m. Till formen ser boken ut som ett brev och den är mycket enkel. Bara en halv mening på varje sida och en enkel blyertsillustration i svartvitt. Det enda som är i färg är just den röda tråden, som löper som en... ehm, röd tråd genom hela boken. Varje mening börjar med Moi, j'attends (lektionstips!) och när boken börjar handlar det om vad man brukar vänta på i början av livet, t.ex. att få en godnattpuss, att kakan som gräddas ska bli färdig, att det ska bli julafton... Senare, i tonåren väntar man på kärleken, att filmen ska börja... (se bild ovan). Som vuxen, i en relation, väntar man... barn, att barnen ska bli vuxna, att den andre ska be om ursäkt först... När man är gammal väntar man på att... doktorn ska säga '- Det är inget farligt', att hon inte ska lida mer... (den sorgligaste bilden, där livstråden håller på att gå av på sjukhussängen, önskar jag kunde scanna här), men ändå slutar den här boken om livet lyckligt. Hoppas den översätts till svenska så att fler kan läsa den.

- - -
Idag har jag tänkt mycket på livet och döden. Efter en skön sovmorgon gick söndagsutflykten till Sète. Tågresan tar endast 15 minuter så tyvärr var det ingen mening att hyra en film eller teaterpjäs i den lilla kiosken Cinétrain på tågstationen. Rolig idé! Sète kallas Languedocs Venedig och det betyder i praktiken att det är nästan lika svårt att orientera sig där, som i det riktiga Venedig. Men, två minuter efter ankomsten sprang någon emot mig på gatan. En tiggare à la galen spåkvinna, trodde jag, men det var bara en glad Finonuala, som var på väg att träffa Carmel. The more the merrier och kul med sällskap till middagen.

För mig var målet för dagen ett besök på sjömanskyrkogården, som ligger mycket vackert i en sluttning högt över havet. Jag älskar kyrkogårdar, särskilt den här katolska, lite stökiga varianten liknande Père Lachaise i Paris. Har velat åka till Sète sedan jag såg en glimt av Le cimetière marin i någon UR-dokumentär för många år sedan. Med mig i fickan hade jag några rader ur Paul Valérys dikt "Le cimetière marin". Ställde mig framför hans grav och reciterade högt inför två förvånade, men trevliga damer från Tyskland och Frankrike. Sedan försökte vi tolka dikten tillsammans och se det Valéry såg när han skrev dikten.


Le cimetière marin, Paul Valéry (1871-1945)
Ce toit tranquille, où marchent les colombes
Entre les pins palpite, entre les tombes
Midi le juste y compose de feux
La mer, la mer, toujours recommencée

Mäktigt. Först svimmade jag nästan i uppförsbacken i den starka solen och värmen, sedan svimmade jag nästan av en känslostorm vid den upplevelsen framför Valérys grav. Men, som Valéry själv sade: Il faut tenter de vivre!, så jag gick vidare. Lite senare följde jag med på en timmes båttur och fick se kyrkogården igen, från havet. Samtidigt uppenbarade sig en annan dold skatt framför kyrkogården. En amfiteater, typ Dalhalla eller den i Cornwall, på en klippa, med alla platser vända mot havet. Åh, jag skulle verkligen vilja gå på någon konsert eller teaterpjäs där!

Ikväll roade vi oss på annat sätt. Vi åt skaldjur på restaurangen där Fionuala firade sin smekmånad för över 30 år sedan och baladerade i hamnen ända tills kvällståget gick hem. Det sista som hände i skymningen på järnvägsstationen denna vackra sommarkväll var att ex-engelskläraren Fionuala tittade upp mot den rosa och blå himlen och reciterade en dikt av Yeats, Cloths of heaven:

Had I the heaven´s embroidered cloths
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

Jag har verkligen fått förnyat intresse för poesi den här veckan! Det visade sig att Finouala jobbar på Belvedere-skolan i Dublin, där James Joyce gick. Men det bästa är att vi bodde på Comfort Inn, precis mitt emot, bara för 3 veckor sedan. Ödet, igen? Samma cirkel som historian med de tre gracerna. Missade dem i Edinburgh och så uppenbarade de sig i Montpellier istället.
Så såg de ut ikväll. Klassisk mötesplats verkligen i hjärtat av Mtp. Tyvärr måste man akta sig för Montpellier by night. Det som dagtid är pittoreska parker, trevliga torg och mysiga smågator är platser för rån, stöld, droghandel, gängbråk och våldtäkt på kvällen. Inte värre än någon annan stad där det bor 400.000 människor, men det är helt klart ytterligare en nackdel att vara ensam tjej. De tre S:en: Sur Min, Solglasögon och Snabb Takt hjälper bra, men jag avskyr att vara rädd på det här sättet. Jag har för fan rätt att gå på gatan, även om det är kväll, även om jag är skandinav, även om jag skulle ha minijupe. Rådfrågade läraren och han sade att om man är för kaxig riskerar man - i bästa fall - att få en örfil sådär mitt på gatan. Tack och lov är vi vid medelhavet och det är massor av människor i alla åldrar ute länge på nätterna, så det går bra.

För övrigt blir jag mer och mer säker på att det är precis så här jag vill leva. Efter många, många, många resor på kort tid och lite kritik från svärmor hade jag tänkt sakta ner lite, men NEJ, det ska jag inte alls göra. Tvärtom vill jag resa så mycket det bara går, men det är inte "Jag står på en flygplats och väntar på känslan"-känslan (Kent) jag är ute efter utan de här kulturmötena och att smälta in. Leva lite vardagsliv. Gå hem med baguette under armen, hälsa på kvarterets caféägare, veta vägen utan att titta på kartan.
La vie est belle!

Då jag är här i Montpellier för att gå en lärarkurs tillåter jag mig att verkligen vara språk- och boknörd. Under veckan har många av de få lediga timmarna tillbringats i bokhandlar. Eftersom Montpellier inte bara är turistort à la södra Frankrike utan även en fullfjädrad storstad med akademisk tradition finns det bästa här. Har hittat väldigt mycket bra material till franskundervisning förutom det vi får på kursen. Seriealbumet Le chat t.ex. Jag har aldrig läst ett helt förut, bara enstaka strippar. Passar språkstudenter då många skämt bygger på homonymer. En av favoritbubblorna är "Monsieur Grocon uppfann cediljen. Han gillade inte sitt namn." (gros con = stor idiot) I Nice i höstas köpte jag det superroliga seriealbumet Les profs. Nu finns de upp till Tome 6-7 nånting, men så många kan jag inte bära. Beställer hemifrån istället via France Loisirs.

Les cahiers soleil är ett exempel på "sommarhäften" som franska skolbarn och föräldrar kan köpa i bokhandeln om barnet behöver öva extra i något ämne, allt ifrån kemi till matte eller spanska. Repeterar hela kurser eller läsförståelse o.dyl. Häftena är färgglada, roliga och pedagogiska. Mina svenska elever brukar visa stor arbets- och tävlingslust när jag säger: - Kom igen nu! Det här är för franska 9-åringar. Som (nästan) vuxen nybörjarstudent i språk får man bli barn på nytt med ramsor, barnböcker m.m.

Petit guide-serien ger perfekt introduktion till och information om olika företeelser. Inte mindre än 14 häften intresserade mig, bl.a. Les impressionistes, L'union européenne, Versailles, Le corps humain m.fl.


Le chat et le soileil av Maurice Carême var den första dikten jag memorerade som 13-årig nybörjare i franska. Den är lätt att lära och läsa trots att den är skriven i passé composé:

Le chat ouvrit les yeux
Le soleil y entra
Le chat ferma les yeux
Le soleil y resta
Voilà pourquoi le soir
Quand le chat se reveille
J'apercois dans le noir
Deux morceaux de soleil

Det började med att hela gruppen hade café littéraire en förmiddag och pratade poesi, bl.a. Baudelaires A une passante, som jag tyckte mycket om. Jag reciterade Jacques Préverts Alicante, som jag lärde mig utantill året därpå, i 8:an. Sedan började jag och Lori utbyta sådana här små dikter som vi kan eller nästan kan och det var visst flera stycken. Normalt läser jag aldrig poesi, men nu har jag köpt Les fleurs du mal och ikväll har jag kollat några dikter av Paul Valéry. Han levde i Sète, som är målet för min söndagsutflykt imorgon.

I medelhavski sardinski simski... Idag har jag badat i Medelhavet! Sovmorgon. Ledig Dag. Lite shopping först, sedan efter les pavés, la plage, om någon förstod det skämtet? Palavas-les-Flots hela eftermiddagen. Termometern tycks ha fastnat på 34 grader. Jag har nog aldrig svettats så här mycket, inte ens i Thailand. Ständig känsla av post-spinningpass.

Vendredi soir - Emmanuèle Bernheim, 1998

Vendredi soir betyder fredag kväll och den här boken läste jag på kvällen förra fredagen, som uppvärmning inför Frankrikeresan. Det är en berättelse av novellatyp så den passar som /fredags/kvällslektyr. Ändå vill jag inte rekommendera boken till någon. Det är en bagatellanovella, kan man säga.

Öppningen är ganska lovande; fredagkväll, ung tjej ska bo sista natten i sin lilla lägenhet innan hon ska flytta ihop med pojkvännen dagen därpå. Allt är nerpackat i kartonger, så hon går ut för att fördriva tiden. Hittills tänker man: -Ah, ung kärlek, framtidstro, o.s.v. Då inträffar det obegripliga. Hon träffar en främling på gatan och tillbringar natten med honom på ett hotell. Karaktärernas känsloliv är lika kalt som prosan. Varför? Såg att boken Vendredi soir blivit film, men den vill jag absolut inte se för gapiga Valérie Mercier spelar huvudrollen.

Egentligen förberedde jag mig inför Frankrike hela Gotlandsveckan. På färjan Oskarshamn-Visby visades Before Sunset med Parismiljö, (så nu har jag äntligen sett båda.) En dag åkte vi söderut från Tofta till bl.a. Hablingbo, där det finns ett creperie-cum-cirkus-cum-krukmakeri. Det är resultatet av kärleken som uppstod i Stockholm för några år sedan mellan en svensk krukmakare och en fransk crepemakare med stort intresse för cirkus. Hablingbo verkar vara HQ för dessa multitaskande gotlänningar! I fall nummer två, kan det vara en massör som blivit kär i en antikvitetshandlare? I samma by stoltserade lampaffären med skylten "vi säljer bilvårdsprodukter" och den romantiskt lagde fantiserar genast ihop en kärlekshistoria. Underbara Gotland. Två bonusbilder från Tofta. Det är jag och Rasmus, 5 år, som kvällsmyser på stranden.


I lördags tog jag färjan hem själv för att hinna till kursstart i Frankrike i tid. Precis när jag satt mig i min stol i FS (Förliga Salongen) kom en tjej fram och sade: - Hej! Jag ser att du sitter på plats 183... Man kan tro att jag skulle vinna något, men det var så att hennes pojkvän åkt med samma färja några dagar tidigare och skrivit ett brev till henne och gömt i fodret under fåtöljen. Såååå romantiskt att till och med jag kände mig utvald över att få förmånen att sitta på just plats 183. Nu var det bara det att brevet inte fanns där, utan på den identiska färjan med nästan samma namn, som trafikerar samma sträcka. Synd.

Francis Cabrel sjunger om samedi soir sur la terre på det fantastiska albumet med samma namn (särskilt sången La Corrida). Vendredi soir à Montpellier har bestått av provsmakning av lokala viner i Esplanad-parken. Massor av människor i alla åldrar, på medelhavsvis, livemusik, tango, kulörta lampor, uteserveringar, glass... Avslutade med bio: Les poupées russes.

Det fanns flera skäl att läsa Swift. För det första ingick Gullivers resor i litteraturkursen, men tyvärr var den på "fusklistan", d.v.s. bland de böcker vi inte skulle diskutera tillsammans utan läsa på egen hand och då är det lätt hänt att de hoppas över p.g.a. tidsbrist. För det andra har jag bara läst Gulliver som barnbok och aldrig läst vad som händer efter liliputtarna. För det tredje tillhör den klassikerna och jag ska undervisa i svenska i år. För det fjärde besökte vi nyligen Trinity College i Dublin, där Swift, Shaw, Yeats, Joyce och Wilde m.fl. studerat. Turistfällan The Book of Kells sprang vi snabbt förbi, men The Old Library hade en fantastisk atmosfär. Mörkt trä, mörka böcker, statyer och byster av Viktiga Män, enormt höga bokhyllor med stegar. Bokstavsordning.

I Dublin fanns en busslinje som hette 'Swift service'. Kul pun! Måste erkänna att jag läste Gullivers resor lite swiftly också. Den var helt enkelt tråkig. Som tur var fanns det - liksom i Don Quijote - långa resuméer av varje kapitel innan de började (finns det ett speciellt ord för det, någon?) så det var bara att browsa på. Handlingen är mycket nära den sparsamma synopsis som finns på Book-a-Minute.

- - -
Igår läste jag ut mustaschen. Ruskig historia, men jag avvaktar med att skriva om den tills jag har sett filmen, och det är jag ganska säker på att jag kommer att göra inom kort, trots att det inte är så lockande att gå på bio i 30-gradig värme. Det finns utomhusbio här! Det har jag aldrig provat, men imorgon är det en kinesisk film, och det klarar jag inte. Gillar inte filmer när jag inte förstår språket som talas, även om det är textat. Språkmänniskan kreverar. Hoppas kurskamraterna går med på att gå nästa vecka istället. De senaste två dagarna har vi haft mycket utomhuslektioner eller fikat och ätit med läraren och haft fransk konversation och "civilisation" samtidigt. Super!



Ovan till vänster: Fionuala från Irland (underbar människa, syokonsulent, farmorstypen) med väninnan Carmel och så Lorenzo från Italia.
Ovan till höger: my friend Lori från San Francisco, Phyllis från Philadelphia och jag. Nedan till vänster: Jardin des Plantes, "admirale milieu de lecture" där vi hade lektion igår em, med vackra citat inristade i murar och på statyer.
Nedan till höger: Soirée på skolan igår med magie, mingel och apéritif serverade av Jean-Francois, le prof och bossen Anaïs, därav skolans namn, (+ en liten bit av Dragana från Bosnien i utkanten av bilden.) ABM. Idag blev det eurovisionsschlagerfestival när vi fick pluspoäng av J-F när vi svarade rätt på frågor om nya tekniska ord*: "Bravo! La Suède 1 point." eller "Italie 1 point", "Irlande 2 points" etc. Gissa vilket land som vann?

... men jag förlorade en poäng när jag passade på att förhöra mig om vad trattgrammofon heter. När jag ritade en på tavlan skrek Lorenzo "grammophone!" och läraren blev mycket imponerad av hans ordförråd... suck. Italie 1 point. En stund senare lärde samme man oss att mobiltelefonlock (på telefoner som fälls ihop) heter 'sportello' på italienska i brist på liknande ord på franska. Under lunchen med damerna lärde jag mig sedan att man även i Irland ger pengar till brevbäraren och sophämtaren vid jul. Lori berättade att man måste hålla en eller flera demo-lessons när man söker lärarjobb i USA och Phyllis gav mig en DVD med tre inspelade repriser av något som heter "The John(?) Dailey Show", som jag "måste se". Detta kanske C i Houston vet något om?

The Reading Environment - Aidan Chambers, 1991

Barn- och ungdomsförfattaren Aidan Chambers skriver om hur man kan stimulera barn till läsning. Alldeles för små barn för att det riktigt ska angå mig, men jag gillar boken ändå eftersom det handlar om litteratur. Jag gjorde en mängd understrykningar, men de får jag komplettera med när jag kommer hem. Bl.a. uppmanar Chambers alla att föra läsdagbok och det skriver jag under på. Min läsdagbok, som ju är offentlig och inte finns i pappersform, satte verkligen fart på läslusten efter några tröga år. Det enda jag möjligen sörjer är att jag inte började tidigare, från Barbapapa och framåt, liksom. Ldb har också dokumenterat och befäst bokminnen. Jag glömmer snabbt vad jag har läst oavsett hur mycket jag gillade det. Chambers däger "Forgetting is part of reading: remebering what we've forgotten is one of its pleasures."

Idag var jag bäst i klassen i uttal, hihi, men det beror också på att lärarklassen består av tre anglofoner; två amerikaner och en av irländskorna. Det är helt enkelt lättare för svenskar att säga o- och u-ljud som i 'surtout'. Imorgon ska vi träna liaison, men det måste även skandinaver jobba på.

Vi såg en film på eftermiddagen, Le Bonheur est dans le Pré. Hyfsad komedi och jag lärde mig ordet 'toalettsits' på franska. Lustigt nog heter det 'lunette de toilette'. Toalettglasögon!

Efter skolan kollade jag in några av Montpelliers bokhandlar och köpte Emmanuel Carrères La Moustache i ena änden av Place de la Comédie (på bilden ser man Librairie Sauramps blygsamma fasad, som reklam för en nattklubb. Så ska det se ut!) eftersom filmen La Moustache går på Gaumont i andra änden. Tänkte cramma den och sedan gå på bio*. Mittemellan ligger parken Esplanade Charles de Gaulle, med sköna fontäner. En perfekt reading environment för läxor och böcker de här veckorna.




Fixat lite köksgear också. Inser att jag lever i stort sett samma liv här, som under Sorbonnestudierna i Paris för länge, länge sedan. Fast jag har två kokplattor istället för en! Klasskillnad. En liten kastrull, Cracottes, rosa toapapper - j'adore! Komplettade med Barbapapa-tallrik, men samtidigt lindblomsthé à la Proust p.g.a. min litterära mognad..?
... och om jag skulle känna mig understimulerad på kursen imorgon kan jag ju alltid ringa Christophe, som annonserar här nere i receptionen. Solida språkkunskaper, uppenbarligen.

* På samma bio gick även Les Poupées russes, en fortsättning på L'Auberge espagnole. Om de europeiska ungdomarna som delade lägenhet i Barcelona, men nu: 5 år senare. Åh, vad kul!

Har börjat på mustaschen, men redan i baksidestexten lärde jag mig uttrycket 'sourire jaune', skratta gult = skratta ansträngt. Hurra för intressanta idiom!