Du och jag, Marie Curie - Annika Ruth Persson, 2003

Förstår mig inte på Aftonbladet. Allt innehåll i tidningen är skitdåligt, förutom en styck bra bokrecensent på söndagar och så har vi kultursidan, som lägger nivån någonstans över DN:s mest finkulturella skribenter. En avsevärd diskrepans, tycker de kanske själva också. Läser någon dessa inledande prettosidor när resten är PH-Natasha, BB-Linda o.dyl? Igår fanns det iallafall en bra artikel (Kärlek, krig och tristess av Petter Lindgren) om ungdomslitteratur och Du och jag, Marie Curie nämndes i sammanhanget, som en av de ungdomsromaner om lesbisk kärlek, som Fucking Åmål banat väg för.

Samma eftermiddag tog jag fram mitt en gång Augustnominerade reafynd från Bokmässan och läste den. Trevligt omslag med Älvsborgsbron, svartvit bild på en labbande Marie Curie och tjejer som spelar fotboll. Boken handlar om Jenny, som attraheras av Filippa i samma fotbollslag. Heta sexscener! Efter ett grupparbete i skolan fascineras Jenny fascineras också av Marie Curie. I en dagboksliknande skrivbok skriver Jenny av sig sin angst i brev adresserade till Curie. Boken är helt ok, men jag förstår inte varför handlingen förlagts till 1986. För att den skulle spegla författarens egen ungdomstid? På gott och ont finns inga överdrivna tidsmarkörer från 80-talet, så det skulle lika gärna kunna vara 2005.

Nu vill jag läsa P.O. Enqvists Boken om Blanche och Marie.

CD-bok i bilen

Tacka katten för det - Herman Lindqvist, 2002

Ja, tänka sig, jag gillar inte bara Barry Manilow - jag gillar Herman Lindqvist också! Han kan nämligen vara orsaken till att jag blev frankofil redan i unga år. Hans kåserisamlingar Gallfeber och Rapporter från Mittens rike kom ut på 80-talet ungefär vid den tid jag börjat läsa franska i 7:an. Därefter har jag även läst Europa är vi allihopa, Japaner, japaner, japaner och biografin över Axel von Fersen, samt en skönlitterär bagatell om kvällspressen (titel?). Nu minns jag plötsligt att jag lånade den av min tågluffarkompis på färjan mellan Korfu och Brindisi.

Tacka katten för det är en författaruppläsning och består av fyra CD-skivor. Mer än katter inenhåller den ytterligare observationer från Frankrike - mittens rike, om någon trodde något annat. Som vanligt efter CD-boklyssning uppstår en tomhet och nu sitter jag här och minns knappt vad jag hört, kan inte bläddra tillbaka, kan inte kolla understrykningarna av det roligaste, det språkligt finurligaste eller mest intressanta och lärorika i boken. Nu måste jag erkänna att jag somnade två ggr på CD 3 och 4, men de flesta kåserier var bra. Favoriten är 'Så vet du att du bott länge i Frankrike'. Den om Lindqvistarnas åldrige grannes tragiska öde, den om väntrummet hos veterinären och den om djuphavsfiske à la Hemingway var också bra. Många gånger tänkte jag dock 'har jag inte hört det här förut?'

Maken - Gun-Britt Sundström, 1976

Gun-Britt Sundströms karriär gör mig grön av avund: författare, kulturjournalist i DN, översättare, bl.a. av Alberte-böckerna och nyöversättningen av Jane Eyre. 1973 försvarade hon Lydia i en intertextuell attack på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, eller var det en kärleksförklaring? Jag har inte läst För Lydia. Det enda jag inte är avundsjuk på är hennes nuvarande arbete i Bibelkommissionen.

1976 släppte Sundström en bomb i form av relationsromanen Maken. Huvudpersonen Martina är en ung kvinna, som kämpar å ena sidan med den trygga konvenanskärleken till Gustav, å andra sidan sin frihet och självständighet. Vi får i ett ingående psykologiskt porträtt följa relationens utveckling från början till slut - om det nu är slutet - och med otaliga separationer på prov däremellan. Det verkar som om de första funderingarna på att INTE bilda kärnfamij föddes under denna tid.

Maken var en bok jag en gång gallrade ut ur bokhyllan - oläst, men sedan ångrade. Tack vare Johanna fick jag en andra chans, men, något gjorde att jag inte fångades av boken. Kanske att jag verkligen inte gillar Gustav-karaktären och inte förstår vad Martina såg hos den där kostymfjanten med sina bibelcitat. Kanske tyckte Martina likdant innerst inne. Det faktum att hon saknade Gustavs lantställe i skärgården mycket mer än honom själv tyder på det. Däremot var det roligt att läsa en 70-talsbok igen. Studenter på barrikaderna, Vietnam, tonfisksallad, vitt vin och pain riche... Maken kändes ljusare än Paradistorg från samma tid. Gillar beskrivnnigen av läraryrket och senare den akademiska karriären. Kan det vara självbiografiskt?

Idag går jag och nynnar på en låt från 1978: Barry Manilows Copacabana. Vi såg musikalen igår med jobbet, delvis för att se vår dramapedagog Anna i en av huvudrollerna som Conchita. Låten påminde mig om min studietid i Paris, i den TV-lösa vindslyan, där Radio Nostalgie var ett trevligt sällskap. En gång i timmen - kändes det som - spelades Copacabana, och jag fastnade för kärlekshistorien mellan Lola och Tony:

Her name was Lola, she was a showgirl
With yellow feathers in her hair and a dress cut down to there
She would merengue and do the cha-cha
And while she tried to be a star, Tony always tended bar
Across a crowded floor, they worked from 8 till 4
They were young and they had each other
Who could ask for more?

At the Copa (CO!), Copacabana (Copacabana)
The hottest spot north of Havana (here)
At the Copa (CO!), Copacabana
Music and passion were always the fashion
At the Copa....they fell in love

(Copa Copacabana)

His name was Rico, he wore a diamond
He was escorted to his chair, he saw Lola dancin' there
And when she finished, he called her over
But Rico went a bit too far, Tony sailed across the bar
And then the punches flew and chairs were smashed in two
There was blood and a single gun shot
But just who shot who?

Her name was Lola, she was a showgirl,
But that was 30 years ago, when they used to have a show.
Now it's a disco, but not for Lola,
Still in the dress she used to wear,
Faded feathers in her hair.
She sits there so refined, and drinks herself half-blind.
She lost her youth and she lost her Tony,
Now she's lost her mind!

At the Copa, Copacabana
The hottest spot north of Havana
At the Copa, Copacabana
Music and passion were always in fashion
At the Copa....don't fall in love.


Till er som förvånades och förfärades över att jag gillar Herman Lindqvist, eat this: Ja, jag gillar Mandy och Can't Smile Without You också! Den senare är ju oförglömlig efter Fyra bröllop och en begravning.

The Penelopiad - Margaret Atwood, 2005

"It's dark here, as many have remarked." hälsar Penelope från Hades i Margaret Atwoods omtolkning av Odysséen. Nu får vi Penelopes perspektiv; hennes bakgrund, hennes kommentarer till alla rykten kring Odysseus och henne själv samt hennes tankar om friarna Som så många andra kvinnor nu och då brottas Penelope med vardagens problem och en bortrest make, upprorisk tonårsson, giftig svärmor, konkurrens med den snygga kusinen som tar alla karlar (Sköna Helena, ju!) m.m. Atwoods inlägg i debatten är naturligtvis starkt feministiskt. Framför allt blir det tydligt i Penelopes tankar kring Odysseus skoningslösa avrättning av de tolv tjänarinnorna efter återkomsten till Ithaka*. I körpartier får vi även tjänarinnornas egen syn på saken, till en förebådande "rope-jumping rhythm" - förmodligen samma rep som de senare skulle hängas i - inte minst genom den fejkade rättegången mot Odysseus, "as videotaped"... Thank you, your Honour.

Att skriva om Odysséen kan tyckas vara ett omöjligt prettoprojekt, men Atwood handskas uppfriskande respektlöst med den gamla myten. Språket är kaxigt informellt och det i kombination med sidantalet gör projektet till en betydligt kortare och lättare text än väntat. Alla kan läsa den! Förhoppningsvis bygger Atwood med Penelopiaden en motorväg för den moderna människan tillbaka till Odysséen och varför inte då även läsa Aeneiden och Den gudomliga komedin på vägen? Själv tänker jag klippa Eyvind Johnsons Strändernas svall på jullovet. Filmen O brother where art thou klarar jag bara inte av, men tipsa gärna om fler intertextuella samband.


För 10 minuter sedan hamnade den i min ägo: Lundells låt Odysseus från albumet 'Längre inåt landet' från 1980...Odysseus, har du äntligen kommit tillbaka, från din ungdoms svunna Ithaka. Åh, vad har du inte fått försaka. Ska spelas på svenskan imorgon.



Patricia (t.v.) medverkade i somras i en antologi, tillägnad Penelope, med kvinnliga författare från Paraguay. Ikväll hade vi kul i den alltid rekordlånga kön till luciakonserterna i Domkyrkan. Emma (t.h.) såg till att vi höll värmen genom att förse oss med glögg, lussekatter, pepparkakor och russin. Konserten var mkt imponerande, kanske det finaste luciatåg jag någonsin upplevt. Jag fastnade särskilt för kontrabasen och dramatiken, som dess dreadlocksförsedde traktör producerade - som en ung, men inte tennisspelande, Yannick Noah. Pamela, detta påminner mig om när vi köpte sistaminutenbiljetter till en konsert på Dunkers, och såg nada förutom Esbjörn Svenssons häck (till vår stora glädje).

Ibland slår det mig att det gått några dagar utan att jag besökt Bodils blogg. Några klick och några sekunder senare är jag sååå lycklig. Läs t.ex. posten 'På kyrkogården' och titta på bilden på solnedgången i Finistère. Missa inte ljudfilerna.

Fredag
Dolce vita...en ljuvlig helg! Inte har jag hunnit läsa ut någon bok, men jag måste ändå blogga av mig. Inledde i fredags med Eldkvarnkonsert med Emma featuring Patricia från Paraguay. Three is a crowd, så vi groovade längst fram och hörde åter Plura och gänget spela våra favoriter Ett hus på stranden, Alice och Kärlekens tunga. Djupt tacksam för att de inte tog med Christer Sjögren som sidekick på turnén. Tycker de begick den åttonde dödssynden när de bjöd in honom till duett på Atlantisalbumet.

Lördag
Inte En dag om året, som Dagerman, utan två dagar om året åker jag till Göteborg: Tillfälle nr 1 är LMS Fransklärardag på Humanisten varje år i feb-mars. Tillfälle nr 2 är Bokmässan i september. I år blev det även ett tillfälle nr 3: romantisk minibreak med Herr Pelz på Novotel. I bilen upp lyssnade vi på Herman Lindqvists uppläsning av sin kåserisamling Tacka katten för det. Lyckligtvis handlar den inte bara om katter, utan mest om den typ av interkulturella observationer han skrev om i böcker som Gallfeber, Rapporter från Mittens rike och Japaner, japaner, japaner på 80-talet. En menlös CD-bok från en realåda visade sig alltså vara ett underhållande fynd.

Hotellet ligger i hamnen och är ett mkt fint gammalt ombyggt bryggeri. Åkte spårvagn genom mysiga Majorna nynnandes Eldkvarnlåten från rubriken, åt tapas på El Corazon på Avenyn för att sedan shoppa hela eftermiddagen.

Intertextuellt bokinköp på Pocket Shop: Atwoods Penelopiaden och Eyvind Johnsons Strändernas svall. Båda bygger på Odysseus och Penelope-myten. På höstlovet hittade jag en - tyvärr illa sittande - tröja med beat-tema på Mango i London, men nu finns det mer i kollektionen. Kanske kan den motivera de trötta Engelska B-eleverna, som föredrar att läsa på tröjor framför i böcker...


Kl 17.30 var det dags att åka båt! Paddan alla minns från skolresan förvandlas vintertid till den illuminerade Julpaddan. Går från Kungsportsplatsen, genom en sluss och raka vägen in på Liseberg! Resenärerna utrustas med filtar, facklor och glögg och glider till tonerna av Jingle Bells fram i kanalerna genom ett vintrigt, vackert Gbg...
... trodde vi, för så stod det på båtbolagets websida. Igår spöregnade det hela dagen, så ajöss med filtar och facklor. Redan genomblöta och frusna efter en dag på stan var det bara att trä på sig den gula regncapen och försöka njuta av båtfärden.


Glöggen värmde dock och det var väldigt mysigt! Isbaren på Liseberg kändes ändå inte så lockande, så det blev ett snabbt besök, sedan taxi till hotellet, varmt bad och kläderna på tork. Eftersom vi inte hade något ombyte med oss fick det bli en kväll på rummet med roomservice-räkmacka och Penelopiaden. Spårvagn, beat och bro... visst är Göteborg Sveriges San Francisco?

Söndag
Fantastisk frukostbuffé* på hotellet, shopping på Freeport i Kungsbacka. Långt stopp i Halmstad med vernissage hos mammas fantasyälskande arbetskamrat i gammal drömlägenhet på vonMöllersgatan, därefter god mat och fika hos mamma och Håkan. Ytterligare elva Herman-kåserier och en eftermiddagslur senare var vi hemma.


* I år har det blivit ett 40-tal hotellnätter för mig. Hälften i baguette och croissant-landet och andra hälften i ägg och bacon-länder. Ändå påpekar folk att jag gått ner i vikt! Det är ett mysterium som bara kan tillskrivas min nya addiction: den ljuvligt ananassmakande sportdrycken Fatburner. Precis som i matematik tror jag att två saker kan ta ut varandra. En 200 gr-Marabou + en Fatburner blir ju noll kalorier! Med samma logik tänker jag: vad bra att jag har köpt tjugo flaskor, för om jag pantar dem kan jag köpa en till!

Roman Blood - Steven Saylor, 1997

Historiska romaner har jag aldrig gillat, inte heller deckare, men det här var bra! Steven Saylor har skrivit en hel serie, Sub Rosa, om privatdetektiven Gordianus, som rör sig i antikens Rom bland välkända historiska personer. Roman Blood utspelar sig 80 f.Kr. under Sullas styre. En ung Cicero söker upp Gordianus och ber om hjälp i ett svårt rättsfall, för övrigt baserat på autentiska rättegångsprotokoll. Tänk gordiska knuten... Det här löser Gordianus!

Steven Saylor producerar edutainment, med kanske något för stor övervikt åt edu-hållet. Ofta med inbyggda miniföreläsningar i vanlig dialog - därav sidantalet 600 - men jag är bara glad för det. Språket är annars bra, med många "akademiska" adjektiv, sådana som man slår upp gång på gång på gång, för att genast glömma, maudlin, dire, eerie...

Tappar snabbt intresset för själva pusseldeckaren, men frossar i fakta och detaljer om romarriket. Jag hade glömt att domstolen kallades Rostra och visste inte alls att alla fria medborgare bar speciella ringar, att barn inte fick sin första toga före puberteten m.m. Jobbiga inslag är de ständiga konspirationerna, korruptionen, knivmorden, våldtäkterna, och det värsta är väl att situationen förmodligen var precis så. En sak som verkligen irriterar är framställningen av Gordianus slavinna som erotisk musa, när det i själva verket är fråga om förtryck av värsta graden. 'Man kan äga...', sade Suzzie Tapper, men romarna kunde tydligen det.

Efter att ha jobbat med antiken i Svenska B i höst, och efter att ha läst Saylor, känner jag mig återigen lika besatt av denna epok, som jag var i gymnasiet. Jag vill åka till Rom*! Jag vill läsa hela Sub Rosa-serien! Särskilt ser jag fram emot The Venus Throw om Catullus och Clodia - hon som kallas Lesbia i dikterna.



*Besökte Rom några heta dagar under tågluffningen för länge sedan. Blev besviken på Colosseum, kom inte in i Peterskyrkan för att jag var för lättklädd, såg knappt över Forum Romanum p.g.a. smog, tyckte trafiken var galen, gick vilse, bodde på ett märkligt vandrarhem vid Termini, rekommenderat av överbeskyddande Willmaguide... tror jag gillade kvarteret runt Pantheon bäst. Kanske någon har Rom-tips?

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna - Bodil Malmsten, 2005

Enter Bodil: Tryck stjärna i manusform blev en av årets succéer på Dramaten. Att läsa boken är också som att läsa ett manus. Fem karaktärer, fem monologer plus några korta inhopp på slutet. Dessa fem personer förmedlar bilden av sig själva, och bilden av Sverige. För mig är de en samling självupptagna gnällspikar, men det är nog precis det som är avsikten. Bodils baksidestexten säger ”Det finns böcker om hur man ska leva, om hur man förverkligar sig själv och blir en lycklig människa. Det här är en sådan bok. Du tar personerna i boken som förebild och gör tvärtom.”

Klass, kön och samhällskritik, liksom tidigare i Malmstens böcker. Mellan nyutgivningarna brukar jag leta mig bakåt i hennes författarskap, så jag hajade verkligen till när den här boken plötsligt var så 2005, med bl.a. Sopranos DVD-box som överraskande tidsmarkörer.

Det är alltid imponerande med författare, som lyckas förse sina karaktärer med helt egna röster, oavsett ålder, bakgrund och kön, utan att författarens egen röst lyser igenom, ändå är det så typiskt bodilskt skrivet. Näst sista texten: 'Kvällen innan du ska åka bort' är himmelsk! Det var den hon läste högt i TV-programmet med jazzbandet (se inlägget Bodilfusion nedan), och i väntan på mer Bodil läser jag vidare i hennes blogg. I en läsarkommentar jämfördes Bodil Malmsten med Hjalmar Söderberg. Mja, de är nog ganska olika, men sant är att båda är mina husgudar.

Det röda paraplyet mitt i allt det grå på omslaget påminde mig om den röda luftballongen i Ian McEwans Enduring Love, som jag både vill läsa och se snarast.

Hudens tid - Anja Snellman, 1999

Snellmans Safari Club var en av de bästa jag läste förra året. Nu testade jag en till av samma författare. Annan bok med annan stil. Snellman skriver om en kvinna vars mamma ligger döende på långvården. Alla dessa sandwichkvinnor som sköter om både den yngre och den äldre generationen får ett namn: följesystrar. Detta maktsvaga matriarkat påminner om Maj-Gull Axelssons eller Elsie Johanssons kvinnovärldar, kryddat med lite Eeva Kilpi, kanske.

Demens och död. Före dödsögonblicket yrar modern, som levt större delen av sitt liv som olycklig alkoholisthustru, om en het kärleksaffär hon hade i sin ungdom på 30-talet. Först efter moderns död får dottern redan på att denna förbindelse även resulterade i en bortadopterad halvsyster till henne. En syster som tog livet av sig vid 37 års ålder. Mörkt blir alltså mörkare. Jag håller inte med den recensent som kallar boken för ljus och livsbejakande, däremot stöder jag bokens syn på långvårdspatienter och åldringar som de människor de en gång varit, om man kan uttrycka det så.

Hudens tid betraktas uppenbarligen som en viktig bok, då den blivit 'En bok för alla': njaa, en bok för alla mammor kanske. Blev besviken på det storstilade förordet, som lovade "stark närvaro" av Marguerite Duras Älskaren som undertext. Nada. Nästa Snellman blir Paradisets karta. Någon som läst?

Imorgon på Svenska B ska jag ha temalektion kring begreppet intertextualitet. Primärmålet är att visa sambandet mellan Homeros, Vergilius och Dantes texter, men allt går bättre om det förankras i modern tid, så som uppvärmning blir det musik med Kate Bush (Wuthering Heights), Ramones (Pet Sematary) och The Cure (Killing an Arab, om Camus Främlingen, t.o.m. albumet heter Standing on a Beach). Andra litterära samband jag kommer ta upp är:

Bridget Jones och Pride & Prejudice
Kerouacs On the Road och Lundells Jack
Filmen Amelie från Montmartre och Anna-Lena Brundins Anna-Lena från Montmartre...

Hjälp mig att minnas fler exempel!

Children of God Go Bowling - Shannon Olson, 2004

Vad gör man när man är 33 och livet ser ut att bli en gutter ball? När "alla andra" gifter sig och skaffar hus och barn? Bokens (semifiktiva?) ständiga singel Shannon provar allt från Harlequinmetoden, d.v.s. att stadga sig med den-manlige-vännen-som-alltid-funnits-där-sedan-collegetiden, till att gå på blind date, gå i gruppterapi samt försöka frigöra sig ytterligare från jobbiga mamman Flo, känd från första boken.

Shannon Olson från höjdarboken Welcome to My Planet - Where English is Sometimes Spoken* är tillbaka. With snap and style, igen, som en recensent på Entertainment Weekly konstaterade. Mor och dotter-dramatiken och Minnesotamiljön är halva behållningen med boken. Även språket är originellt och underhållande med intelligenta referenser och halsbrytande bildspråk, med vad man skulle kunna kalla olsonska liknelser, t.ex. i frågan Shannon ställer till sin terapeut:

"When had everyone else gone to have a life? When, in the NASCAR race of life, had my tank emptied? Where had the pit crew gone? And why had I been given the Cheerios car?" I samma andetag tillägger hon också: "And you know those dark framed glasses that all of the women are wearing now? That make everyone look intellectual and hip? They make me look like Jerry Lewis"

Shannon ställer sig frågan, som många singlar gör i downperioder: är det något fel på mig? "I'm starting to wonder if I'm too weird to be coupled" Boken rekommenderas till alla som är dåliga på att bowla och/eller dejta. Själv håller jag dock inte alls med om att ett liv utan hus och barn är en gutter ball, men sökandet efter en partner är mer självklart.



Stort tack till Johanna, som skickade hit boken för "förvaring" innan utlandsflytten. Du visste antagligen att jag skulle gilla den!


* Se vad jag skrev om Olsons debut i förra årets Ldb, i maj.