LÄSDAGBOKEN 2003

När man surfar runt hos andra bokbloggare slås man av hur lika våra val av litteratur är. Man tror man är en opåverkad intressestyrd individualist, men styrs naturligtvis av topplistor och recensioner och som lärare av krav på kompetensutveckling och koll på ungdomskulturen. I år fyller jag 30, en slags mental milstolpe som säkert kommer att påverka mitt bokval. Förra årets sensation var den sänkta bokmomsen, i år gläds jag åt pocketrevolutionen; bra och billiga böcker är tillgängliga överallt, från Pressbyrån till Konsum. Vidare såg vi äntligen ett vettigt litteraturprogram i TV, norska Bokbadet med gäster som Nick Hornby, Zadie Smith och Hari Kunzru. Flytta in Röda Rummet på en krog så lossnar det kanske för oss stela svenskar också! SVT:s ’Pocket’ tar dock det där lite för långt..och nu ska båda läggas ner.... Är också stolt granne till Växjös nya fina bibliotek, även om jag själv inte är en flitig besökare – föredrar att äga böckerna jag läser. OLÄSTA BÖCKER gör mig stressad, men det finns inget bättre än att ställa in en riktig pärla i bokhyllan! Ang. Nobelpriset i litteratur så gick priset för första gången till en författare jag faktiskt läst, J.M. Coetzee. Äntligen!

TILL FÖRFATTARINDEX A-Ö TILL FÖRRA ÅRETS LÄSDAGBOK TILL GÄSTBOKEN

Senast lästa:

Dead Famous – Ben Elton

dec-03

Jag gillar inte deckare, och jag gillar definitivt inte dokusåpor. Det här är en deckare i dokusåpamiljö... men en väldigt bra sådan, för Ben Elton gillar jag! Inconceivable var rolig, Dead Famous är vassare, även om man får genomlida en hel säsong Big Brother i bokform, eller House Arrest, som programmet heter i boken. En samling korkade människor med ett mål – att bli kända! Alla stereotyper finns med, den Lesbiska Tjejen, den Snygga men Korkade DörrvaktsKillen, den Anarkistiska Bohemen, Tjejerna Som Vill Synas och har Bakgrund i Porrbranschen. Huset är komplett med confession booth, nookie hut, copulation cabin och kameror i alla rum. ”Was there ever a better example of humankind’s utter lack of nobility and grace? Here, where with such care, such immense ingenuity, such untold resources, the comings and goings of a communal bathroom were recorded for posterity.”

Det hela styrs med järnhand av den makt- och pengagalna producenten Geraldine på produktionsbolaget Peeping Tom. ”What is the number-one interest people have in watching these programmes? she asked her production team. To see any of the inmates shag, am I right?” Dag 27 blir en av de tio deltagarna mördad, ”good telly”, tycker producenten, ett självmordsförsök är lika cyniskt sett en ”crowd-pleaser”. In i det sista står Polisinspektör Coleridge för moralen och det sunda förnuftet.. ”Feelings, Coleridge thought. The modus operandi for an entire generation. You don’t have to think anything, or even to believe anything. You only have to feel.” Genom hans många observationer blir boken starkt samhällskritisk och jag instämmer till fullo! Storyn är mycket snyggt upplagd, och spännande in i det sista. Precis alla verkar ha motiv för att döda. Dessutom får allt en noggrann förklaring i slutet, precis som det ska vara.

High Fidelity – Nick Hornby

dec-03

Efter 31 songs blev jag sugen på mer Hornby! High Fidelity råkade jag se som film innan jag hade läst den, så då var den förstörd som läsobjekt. Nu har det gått ett par år och handlingen börjar bli dimmig, och att se John Cusack framför sig som huvudpersonen Rob är väl inte fy skam...

Rob har en skivaffär. Man kan lätt se den framför sig. ”The shop smells of stale smoke, damp, and plastic dust covers, and it’s narrow and dingy and dirty and overcrowded, partly because that’s what I wanted – this is what record shops should look like, and only Phil Collins fans bother with those that look as clean and wholesome as a suburban Habitat.”

Boken är en studie i grabbig vinylnördighet ungefär från svarta jeans och Jack Daniels-skjorte-tiden och framåt. Rob dissar alla människor som inte äger minst 500 skivor, och ve dem om någon mainstreamartist letat sig in i samlingen. Sätter ihop blandband och gör konstiga listor. Efter att ha gått på en mina i kärlekslivet bestämmer han sig för att söka upp gamla flickvänner för att höra vad som gick snett. Jag bara älskar Hornbys humoristiska extended metaphor som beskriver Robs svacka: ”I lost the plot for a while then. And I lost the subplot, the script, the soundtrack, the intermission, my popcorn, the credits and the exit sign.” Så småningom kommer Rob fram till att han är en ganska hyvens kille trots allt. ”lots of blokes have impeccable music taste, but don’t read, lots of blokes read but are really fat, lots of blokes are sympathetic to feminism but have stupid beards, lots of blokes have a Woody Allen sense of humour but look like Woody Allen. Lots of blokes drink too much, lots of blokes behave stupidly when they drive cars, lots of blokes get into fights or show off about money, or take drugs. I don’t do any of these things, really; if I do OK with women it’s not because of the virtues I have, but because the shadows I don’t have.”

Faktiskt finns det stora likheter mellan Hornbys senaste, 31 songs, och den här, en av de första han skrev. Just därför får man väl förlåta honom för det billiga tricket med den försmådda hustrun som sålde sin mans ovärderliga skivsamling för en spottstyver sedan han bett henne skicka ner pengarna till Spanien dit han rest med sin 23-åriga älskarinna. Pinsamt, det är ju en Råttan i Pizzan-skröna, som cirkulerat länge, fast om en Porsche bl.a. ” Jag har läst nästan alla Hornbys böcker nu, inte Fever Pitch, eftersom jag hatar fotboll, däremot såg jag en timme av filmen med en scruffy Colin Firth. Speaking with the Angel hoppade jag också över eftersom det är en novellsamling. About a Boy är alltså fortfarande favoriten!

Det är ingen ordning på mina papper – Bodil Malmsten

dec-03

Bodil Malmsten har jag gillat ända sen gymnasietiden, då jag bl.a. läste hennes samling B-ställningar ! Från sitt Finistère har hon nyligen gett ut boken Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, så det var läge att kolla in ”moderboken” från -91. Båda är kortprosesamlingar, vilket jag egentligen har svårt för. Det osar ”Förlaget säger: Men Bodil, du kan inte bara sitta där och lukta på Hortensian. Nu måste du producera något! Jaså, Du har inget nytt, men leta fram några gamla krönikor och skicka in dem då, så fixar vi nåt”.

Som tur är har vi att göra med Bodil Malmsten, som kan konsten att skriva stort på litet utrymme. Hon har varit en klok liten gumma i hela sitt liv, verkar det som. Jag beundrar henne fortfarande och gillar särskilt när hon skriver om böcker och läsande.

Gökmannen – Sture Dahlström

dec-03

Ett boktips från Grabben På Filten Bredvid... I somras när jag låg på Evedal och läste hörde jag en kille i gymnasieåldern snacka lyriskt om den här boken en hel dag. Han visade omslaget för alla sina kompisar och läste t.o.m. högt. Nu ska vi se vad som kan få en tonårskille i dagens Sverige så upphetsad över en bok... Dahlström ligger på Bakhåll, bara det säger ju en del. Någon på Aftonbladet har sagt att en enda bok av Dahlström innehåller mer skratt än hela den svenska litteraturhistorien sammantaget. Intressant. Hur som helst kan man lätt fascineras av Sture Dahlströms spännande liv som konstnär och jazzmusiker on the road.

What’s the deal med Gökmannen då? Jo, Gökmannen är Xerxes Sonson Pickelhaupt. Han driver fertilitetsklinik i Paris och använder sig av den mycket tvivelaktiga metoden ”Direkt Mekanisk Överföring”, ja, just det, han lägger sina ägg i andras bon... gök...göka...nu fattar ni!

Men, nej, tyvärr, själv skrattade jag inte en endaste gång. Jag har svårt att finna ord för hur totalt skruvad, kass och äcklig boken är. ”Kåt och kompromisslös”, tyckte en manlig läsare på Bokhyllan. Kanske, kanske om man är på ett MYCKET uppsluppet humör.

(I’m back, gå vidare neråt.)

Stängt denna vecka! Gone skiing, faktiskt, men

God Jul på er, kära bokvänner!

Bild från Åsas Grafik

De här böckerna ger jag bort i julklapp i år – med rim!

Senast lästa böcker nedan:

Ett namn i mörkret – Helena Looft

Vinter är allt jag vet – Helena Looft

dec-03

Jag har varit storkund hos Bakhåll på sistone. Först Sture Dahlström, sedan Anna-Lena Brundin sjunger Piaf, precis som hon gjorde i Partille Bokhandel, och nu har jag fastnat för Helena Looft, en ganska okänd författare, tror jag. Looft säger sig skriva böcker om ”kvinnor som har svårt att finna sin plats i världen”. Jag köpte två av hennes tre romaner på en gång. Ett namn i mörkret handlar om abort, namnet i mörkret är det ofödda barnet, det aborterade fostret. Huvudpersonen Camilla har träffat en Kreativ Karlakarl, som inte vill ta något ansvar. Romanen kändes fragmentarisk, ojämn och oengagerande och tar inte ställning i abortfrågan, vilket är fegt. Eller gör den det? Någon slags argumentation framgår kanske lite i ett telefonsamtal: Anja ringde.

- Kvinnan bestämmer över sin egen kropp, så är det bara.

– Kanske vore det bättre om man inte kunde välja, säger Camilla.

– Det tror jag inte. Vad skulle vi göra då? Skicka alla ofödda barn till Ulf Ekman?

– Men jag skulle känna det som om jag dödade något. Fastän det inte hunnit bli ett barn. – Man dödar faktiskt något. Men det får man leva med.

Jag gillar inte alls Skulden och Det Dåliga Samvetet, som läggs på Camilla, men det faktum att kvinnor till syvende och sist ofta står själva med svåra beslut och handlingar framgår av de sorgliga scenerna som utspelas i den ensamma sjukhussängen. (Själv är jag naturligtvis FÖR abort!)

Vinter är allt jag vet har mer substans. Det handlar om ett par. Han är Vacker, Nyckfull, Utåtriktad och Otrogen. Hon är Introvert, Neurotisk, Osäker och Svartsjuk. Naturligtvis fungerar inte äktenskapet. Prosan påminner om Barbara Voors eller Christine Falkenland.

31 songs-Nick Hornby

dec-03

Cool Britannia at its best! Ett fynd från Bokmässan. Att en medelålders författare skriver om 31 låtar som betytt mycket för honom låter lika förvuxen-tonåring-nördigt som listorna i High Fidelity, men jag gillar Hornby! I höst har vi diskuterat ev. soundtrack till böcker – är det någon bok som skulle ha det är det väl den här!?..och det har den, visade det sig! Sony har gett ut den under namnet A Selection of Music from 31 songs ”out in all good record shops.”

Soundtracket behövs! Jag anser mig själv ha en mycket blandad och bred musiksmak– både när det gäller genre och tidsepok - och långt ifrån inskränkt mainstream. Ändå finns det en hel del artister och låtar som jag aldrig hört talas om. Lite musikjournalistsnobberi där kanske. Blandade låtar, verkligen, det är ju ljusår mellan Springsteens Thunder Road och Nelly Furtados gräsliga I’m Like a Bird ! Det finns också en andra del i boken som heter ”...and 14 albums” men där blir det alldeles för rockjournalistiskt och recensionsmässigt trist. Är det så att misslyckade musiker skriver om musik istället? ”If I could write music, I never would have bothered with books.”

Var rädd för att boken skulle bli alldeles för sentimental, typ ”åh, när jag träffade min första flickvän lyssnade vi på X”, och ”när jag rökte hasch första gången var vi på X:s konsert”, ”när mitt barn föddes spelades X på radion” o.s.v., men Hornby slår fast motsatsen i sträng ton redan från början. ”I didn’t want to write about memories. That wasn’t the point. One can only presume that the people who say their very favourite record of all times reminds them of their honeymoon in Corsica, or their family chihuahua, don’t actually like music very much.” Som han säger, riktigt bra music “only reminds me of itself.”

Boken är som ett intimt men också informativt och underhållande samtal med en riktig musikälskare, om musik och livet i stort och smått. Hornby ger tips på break-up songs och divorce songs. Han analyserar låtars innehåll och konstaterar bl.a. att ”In the end, it’s the songs about love that endure the best. Songs about work are good. Also, songs about rivers, or parents, or roads. Good songs about children are surprisingly rare [….] songs about pets are best avoided.” How much is that doggie in the window? hihi

Hornby dissar hiphop, inte så förvånande, och hyllar gammal äkta rock och soul och en del pop (och använder ofta mitt favoritord singer-songwriter!), men han är inte precis någon bakåtsträvare “In fact, if Tony Blair had any guts, he should explain to the Queen that, because none of us cares about her anymore, the old anthem is no longer applicable”. Man ska köpa sin musik i ”independent stores”, och inte hos de stora ”fuck-off”- kedjorna. I so agree with him! Det är ju så att ”the British music industry’s current obsession with boy bands, and girl bands, and boy-and-girl bands, and the winner of TV talent contests, isn’t much use to anyone trying to provide music for adults.” Lånarna, coverbanden, ”the cutters and pasters” som t.ex. Fugees får en riktig känga. Han påminner också om att Billboard och Topp 10-listor inte är trovärdiga längre eftersom ”alla” , särkilt ungdomar, bränner själva. Jag kan verkligen känna igen mig i det han säger om ny musik ”A couple of times a year I make myself a tape (!) to play in the car, a tape full of all the new songs I’ve loved over the previous few months, and every time I finish one I can’t believe that there’ll be another. Yet there always is, and I can’t wait for the next one; you need only a few hundred more things like that, and you’ve got a life worth living.” Jag älskar uttrycket ”The Soundtrack of Our Lives” ochThe Times säger att ”31 songs is for Hornby what many of us has always wanted : a soundtrack to accompany life. “ Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, Kazaa kallar.

There’s more to life than books, you know, but not much more.

The Smiths

Girlfriend In a Coma – Douglas Coupland

dec-03

Operation “töm bokkylskåpet” är inledd! Det ska iallafall inte ligga en jättehög ovanpå skåpet. I samband med att den här boken togs fram måste även Smiths-skivorna dammas av. Coupland inspirerades nämligen av låten Girlfriend In a Coma när han skrev boken med samma titel. Jag hittar två hälsningar till hans idol Morrissey i texten:

1. Året är 1979. Richard hälsar på flickvännen Karen, som verkligen ligger i koma på sjukhuset: ”We slowly marched down the echoing hallway into Karen’s room, where a small radio played Blondie’s Heart of Glass, then a song by the Smiths” Kan det vara Girlfriend In a Coma? Kul, kul.

2. “What do you think, bozo? Every day is like a Sunday. Nothing ever happens. We watch videos. Read a few books. Cook food that comes out of boxes or cans. No fresh food. The phone never rings. Nothing ever happens. No mail.[...]”

Tony Parsons kallar författaren ”the poet laureate of the slack generation” och jag tror säkert att boken går hem hos ungdomar, särskilt killar. För mig känns boken passé inte bara p.g.a. det utan också p.g.a. den millennieångestfyllda och apokalyptiska tonen från 1998. Istället vältrar jag mig i Couplands namedroppande och ordbildningshysteriska språk som toppas med pig latin och ett bildspråk som inte går av för hackor: ”Below them, the fire on the sloping neighbourhoods burn like a million Bic lighters held up in the dark at some vast, cosmic Fleetwood Mac concert.”

Coupland flirtar också med Stephen King eller kanske snarare plagierar honom. Vissa delar i handlingen påminner nämligen väldigt mycket om Four Past Midnight (sv. Langoljärerna). Passagerare på ett plan till LAX somnar oförklarligt, andra passagerare på en red-eye flight tittar på the aurora borealis (norrsken) genom flygplansfönstret m.m.

Det här med en girlfriend i koma är en rätt kul idé. Karen vaknar igen 1997 och förutom att hon fött en dotter som nu är 17 år är det mycket annat hon missat. ”Richard has been coming in with the World Book Encyclopedia and teaching Karen about the new years leading up to 1997. He is already at 1989: the fall of the Berlin Wall, the AIDS quilt – Karen must be so amazed at this. And then there’s crack. Cloning. Life on Mars. Velcro. Charles and Diana. MAC cosmetics. Imagine learning so much stuff at once.” [….] “Oh, and Karen, food is amazing these days. It suddenly got good around 1998.” Tex-Mex, Cajun, Vietnamese…sushi, tofu hot dogs, fajitas, flavored ice teas och “fat-free everything”. Karens observerationer av den nya värld hon vaknat i är bl.a. att ”alla jobbar så mycket nuförtiden” och mailar istället för att träffas på riktigt o.s.v. och där har vi väl bokens budskap. ”Skärp er, ungdomar och förändra världen innan det är för sent!”

Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious…

Parfymen – Patrick Süskind

dec-03

Uppgraderade till Guldmedlem i Bokhyllan! En av specialfunktionerna som då blir tillgängliga är läskretsar à la bokcirkel, som man kan starta själv eller gå med i. Själv hittade jag en som gav mig ypperligt tillfälle att läsa den här moderna klassikern från

-85. Jättekul att kunna dela läsupplevelsen med någon även om boken inte är helt ny.

Historien är betydligt mindre ljuv än vad omslaget och titeln förmedlar men att det handlar om dofter är ju uppenbart och då kan man misstänka att det hela utspelar sig i Frankrike. Dessutom är undertiteln ”En mördares historia”..., men den kunde varit ”Mord och lånord”...

Huvudpersonen är goth-hjälten Jean-Baptiste Grenouille ”född utan lukt på världens mest stinkande ort, härstammande från avfall och träck och förruttnelse, uppvuxen utan kärlek, levande utan varm mänsklig själ, uteslutande av motspänstighet och av äcklets kraft, liten , puckelryggig, halt, ful, skydd, ett vidunder såväl utan som innan.”

Livet börjar dramatiskt för Grenouille i ett fattigt och stinkande Paris på 1700-talet. Hans mamma, som är fiskförsäljare, föder honom på jobbet i Hallarna, slänger det till synes döda fostret bland fiskrens och skräp, men han räddas till livet av andra människor och mamman döms till döden för dråp. Så småningom visar det sig att Grenouille inte har någon kroppslukt, men paradoxalt nog begåvats med ett extraordinärt luktsinne. Sålunda är han som gjord för parfymbranschen.

Därefter börjar en odyssé som börjar som Ringaren i Notre Dame, fortsätter som Alkemisten, för att nå ett klimax i stil med När Lammen Tystnar. Det tar verkligen emot, men det finns inga bättre ord att beskriva boken än ”mustig skröna”. Ibland riktigt motbjudande i min smak. Grenouille betyder groda och det finns mer djuriskt (!) bildspråk och beteende, bl.a. liknas han ofta vid en fästing.

Bokens atmosfär är mycket speciell, författaren – och även översättaren - måste ha gjort ett jättejobb med ordval, fackspråk och tidsenliga uttryck. Många tycker nog att språket är svårt, med alla ’frappanta’ dofter, ’imposanta’ personer, ’eklatanta’ förändringar och ’boaserade’ väggar. Så trots att originalspråket är tyska underlättar det läsningen betydligt om man kan franska. En orgie i lånord!

Prioritaire – Iselin C. Hermann

nov-03

Det slog mig att jag även hade en annan brevroman på väntelistan. En sån där 19.50-pocket som jag köpte -96 kanske, ur Åhléns fyndlåda, för att jag gillade omslaget...och för att jag älskar - och saknar - pappersbrev.

Nä, -96 var det visst inte, eftersom boken skrevs först -98 och min pocketutgåva är tryckt år 2000, och inte visste jag att jag hade ett stycke dynamit i bokkylskåpet! Så intensiv! Så intelligent! Språket har vingar, vissa brev är mycket korta, och layouten är luftig så jag läste 168 sidor på en dryg timme –som hungrig läsare uppskattar man sådana böcker ibland.

Faktum är att Prioritaire börjar likadant som What I Loved ! Danskan Delphine Hav går på konstutställning och fascineras så mycket av en målning att hon skriver ett brev till konstnären Jean-Luc Foreur. Han svarar och det är början till en het (mycket het!) brevväxling som varar i något år innan de bestämmer sig för att träffas IRL...och där bryts förtrollningen. ”Självklart har jag under tidens gång tänkt att en dag måste det ta slut – detta underbara vanvett. Men varje gång har jag hoppats att vi skulle hålla boken öppen i många år och skriva på de blanka sidorna tills vi blev eniga om att sätta punkt.” Det är just slutet som gör att boken verkligen förtjänar högsta betyg. Romanens originalspråk är danska, men jag hade gärna läst en fransk översättning, om det finns, eftersom korrespondensen skedde på franska. Jag satt hela tiden och översatte för mig själv (t.ex. –Är du arg på mig? Tu m’en veux?) eftersom passion och heta känslor framgår tydligare på franska.

84, Charing Cross Road - Helene Hanff

nov-03

I min studie av bokhandlar (jag vägrar säga boklådor) världen över har turen kommit till Marks & Co i London, vars personal i över 20 år brevväxlade med en frilansande amerikansk författare, nämligen Helene Hanff själv. Breven publicerades 1970 i form av denna brevroman, som mycket riktigt fått den trevliga svenska titeln Brev till en bokhandel .Dessvärre framstår hon i breven som en snobbig och petig häxa. Så passande att hon skriver till en bokhandel på Käring Kross... Hennes försök till skämtsamhet låter bara oförskämt i skrift (why the hell...), men britterna är ju artiga (in reply to your...). Ibland skickar hon nådigt några allmosor till ett England som håller på att återhämta sig efter 2:a världskriget, medan hon själv spenderar pengar på den utgåvan i den serien med den bindingen i den översättningen med det förordet av den författaren. Blir det rätt skickar hon några dollarsedlar och torkade ägg, blir det fel får de på tafsen och boken returnerad. Själv avskyr jag antikvariatens illaluktande och tummade böcker med anteckningar och kaffefläckar (förhoppningsvis). Stänk och flikar, nej tack.

You say tom[a:]to, I say tom[ei]to..., Ja, behållningen är väl krocken mellan det amerikanska och brittiska. Det är också intressant att se hur tonen ändras allt eftersom de blir mer intima. och så är det ju alltid inspirerande att läsa böcker som är förlagda (a Swedish pun! haha) i bokhandelsmiljö. Självklart kommer jag också att läsa fortsättningen som Maria tipsade om i gästboken, och hoppas då på en mer levande skildring.

Julie and Romeo – Jeanne Ray

nov -03

Underhållande! Underbar! Precis vad man behöver i novembermörkret, även om den marknadsförs som en sommarbok, förmodligen p.g.a. blommorna. Julie och Romeo är naturligtvis en en kärlekshistoria à la Shakespeare, men förlagd till det nutida Boston. De två rivaliserande familjerna som legat i fejd i åratal är inte Capulet och Montague, utan Cacciamani och Rosemans, som driver två lika anrika och lika konkurrerande blomsterhandlar. Personerna som blir kära är inga tonåringar utan praktiskt taget pensionsmässiga. Vad finns det då för hinder för deras kärlek? Jo, deras barn! Julies ena dotter inser snart det absurda i situationen –eller? - och ger med sig “I just decided there comes a point in every woman’s life when she has to accept the fact that her mother is all grown up and she should be allowed to make her own mistakes.” medan den andra dottern är mer svårflörtad och kallar in sin pappa – Julies exman som rymde med sin älskarinna till Seattle fem år tidigare och alltså förlorat all sin cred hos Julie. “It’s not that I want any harm to come to Mort, or even to my own ex-husband exactly, but I don’t think they should be allowed to walk around, popping up anytime they feel like it. What I envision is something called Planet of the Ex-husbands. Let all the money the government spend on NASA be put to good use. We just shoot them off into space.” Det är märkligt hur lätt man faller in i olika roller när familjen återsamlas. Det här känner nog alla mammor och döttrar/söner igen: ”They were in their thirties now, competent women in every way, but if we were all in the kitchen together, they would read the newspaper while I chopped the tomatoes for their salads. They painted their nails while I set the table.” Faktum är att den här boken är en perfekt julklapp till mamma!

Kärleken spirar trots motstånd, hämndaktioner som liknar maffiametoder och t.o.m. handgemäng. Jättekul att läsa om mogna människors kärlek även om den är sig ganska lik. Julie är 66 –”my fifties had been more or less sexual wasteland”- men nu kommer ju Romeo och tänder gnistan. Ibland är de som bortkomna tonåringar, men för det mesta vet de vad de vill och är ganska rationella:

“Flowers? No one had ever sent me flowers in my life. ‘Like bringing coal to Newcastle’ my father liked to say whenever I asked him if he ever gave my mother flowers.”

“I let him order because not even the most enlightened feminist knows how to order sushi if she’s never eaten it before.”

“I should have spent the day in bed with cucumber slices on my eyes, but I figured work was the only way to take my mind of my problems.”

“My problems were to big for Exedrin, and by five o’clock the next morning I was downstairs relining the kitchen cabinets. I’d had the new shelf paper for abour a year and I knew it was the only thing standing between me and a total nervous breakdown.”

Jag älskar att läsa böcker där man får insikt i olika, lite udda yrken. I somras läste jag bl.a. en förförisk skildring av biodlare, men just floristyrket är en gammal dröm. Tänk att vara omgiven av vackra blommor hela dagarna och få göra fina arrangemang. “Flowers provide a means of expression for people who don’t know what to say.” Det sorgliga är att snittblommor är så förgängliga. Undrar om det är sant att florister undviker parfym? “Florists never touch the stuff. We understood there were too many beautiful smelling things in the world to even try and compete.” Julie pratar varmt om sin egen lilla butik där hon alltid blir lugn och stark och känner sig som hemma. Faktiskt påminner hela historien lite om filmen You Got Mail, eller då snarare ”Du har Blommogram”... och eftersom historien utspelar sig i Boston väntade man bara att de skulle gå till Cheers-puben och dricka vin, eller att en rödgråten Ally McBeal skulle titta förbi och köpa rosor till sig själv.

You’re Not a Stranger Here – Adam Haslett

nov-03

En samling gaynoveller! Fab! Adam Haslett anses vara en av de mest lovande debutanterna på länge. Som jag har sagt tidigare har jag personligen lite svårt för noveller. Man läser i godan ro, vänder blad, och där börjar en helt ny historia, som kanske utspelar sig i en annan tid, på en annan kontinent och definitivt med nya karaktärer o.s.v. Just när man funnit sig till rätta i den föregående historiens atmosfär.

Faktiskt gillade jag den här boken! Ett genomgående tema är då manlig homosexualitet. Jag tror aldrig jag har läst några vardagsskildringar av det tidigare Bravo! Ett annat tema är fader-son-relationen. Båda figurerar i mina två favoriter av de nio novellerna; dels den allra första, Notes To my Biographer , om en killes skamkänslor inför sin pappas oförskämda, ’grandiosa’, kanske manodepressiva, beteende, som har orsakat brytning med både fru och barn. Ändå är pappan chockad över sonens brist på tillit: ”I am briefly shocked by the idea that my twenty-nine-year-old boy has never seen fit to share with me the fact that he is a fruitcake.” Den andra favoriten är den sorgliga Reunion, om en aidssjuk killes sista tid i livet. Han lämnar jobbet, struntar i att betala räkningar och använder kreditkortet till att hyra ett hus i Cornwall. Slutet och början är väldigt intelligent sammanflätade, nästan som i en deckare. En fördel med noveller är att de är enkla att jobba med i skolan. Den sista ska jag använda i mitt pågående tema Life & Death i B-kursen i engelska.

What Should I Do With My Life – Po Bronson

nov-03

Karriärångest….hoppades på inspiration i Po Bronson’s populärpsykologiska intervjubok. Jag läste en av de 55 informanternas livshistorier varje kväll. Följaktligen tog boken 55 dagar att läsa och jag tror det är lagom takt att närma sig denna stora fråga i en sån här känslomässig tegelsten till bok. What Should I Do With My Life? Frågan som står i eldskrift i våra hjärtan och hjärnor, mer eller mindre påträngande, precis som gif-bilden här ovan illustrerar så bra. Författaren Po Bronson inledde detta intervjuprojekt därför att han frågade sig själv precis samma sak efter att ha gått igenom en skilsmässa och drabbats av skrivkramp. Lägg märke till ordvalet ’should’ i titeln, som kan tolkas antingen som att alla människor har ett kall som väntar på dem, eller ungefär Vad bör/skall jag göra för att bli lycklig? Kapitlen har rubriker och underrubriker som tål att begrundas länge eftersom de i sig själva utgör både vägledning och tröst i frågan:

Destiny vs. Self-Created Meaning

Destination vs. Journey

Temptations vs. Aspirations

Being vs. Doing

Waiting for Signs

Know Thyself

Changes Of Scenery

Learning From Experience

Lacking an Off Switch

The Fear You Don’t Belong

The Fear That Our Choices Are Irreversible

Stimulation/Intensity vs. Significance/Fulfillment

Overcoming the Stigma That This Isn’t Important

Getting Rich Changes You

Motivation From the Head vs. the Heart

Compromises Lead to Boredom

Change, For Some, Keeps Them Alive

When the Coin Lands Tails

Valuing Internal Accomplishments

The Benefit of Being Around Like-Minded People

When Paths Begin to Part

Children Help You Remember What’s Important

The Hardest Things Are The Most Liberating

When Is It Too Late To Start Over?

Business As A Tool To Support What You Believe

No Big Picture Is Too Big

Vi får läsa om change artists, start-up junkies, the Brain Candy Generation, résume killers och wanderlust personifierat i olika människor och deras livsöden. Bronson skriver så bra att jag låter citat ur boken tala för sig själva:

Fler frågor som formulerades i projektets initialskede:

“So do we need our work to be meaningful because we no longer go to church?” Svaret är nej, hälften av Bronsons ’interviewees’ är troende, men de kämpar minst lika mycket med den här frågan som alla andra.

”Why does there have to be an ultimate detination? What’s wrong with being permanently restless?” Inget. Många mår bra av ständig förändring och förnyelse.

Tips, råd och mantran som kan utkristalliseras på elller mellan raderna i boken:

“Let your brain be your heart’s soldier.”

“Dreams are like children - they need some time to mature before we burden them with too lofty expectations.”

“The moral is not to set yourself goals which don’t leave you any freedom to maneuver.”

Bronson’s slutsatser efter mötena med människorna:

What should I do NOW….? “Some people always knew what they wanted to do. It’s always felt right, and they can’t understand what everybody else’s problem is. But I found that those people have the hardest time of all when it doesn’t work out.”

När man fastnar på ett jobb eller i en relation av fel orsaker. “Failure’s hard, but success is far more dangerous. If you’re successful at the wrong thing, the mix of praise and money and opportunity can lock you in forever. It is so much harder to leave a good thing.”

När och varför sadlar man om? “I learned that it was in hard times that people usually changed their course of their life; in good times, they frequently only talked about change. So the people herein suffered layoffs, bankruptcies, divorces, evictions, illnesses, and the death of loved ones, and as a result they were likely to stumble into a better life.” […] “If we suffer a terrible crisis, only we can transform this suffering into a launching pad for a new life.” Som killen som skulle doktorera på Ezra Pound när hans bror tog livet av sig. Han sadlade då om till kock och är mycket lyckligare nu. Kurt said emphatically, ”Changing my career saved my life. You tell people that. You put that in your book. Changing my career saved my life.”

Kan någon hjälpa oss? “It is likely that we fall in love with people who bring out the part of ourselves we want to see more of.”

“The hardest thing about doing the right thing for yourself is that you have to do it alone.” Bronson rekommenderar också att resa på egen hand, om man vill finna svaret på den stora frågan. I det dagliga livet är man alldeles för distraherad av krav från vänner, föräldrar och arbetsgivare eller pressad av deadlines och dylikt. Man kan känna med tjejen på försäkringsbolaget som var avundsjuk på arbetskamraten som tog ledigt för att studera vid Oxford, men när hon själv blev utmanad att följa med konstaterade hon: ”I would, but I bought a couch.” Ju äldre och mer stadgad och etablerad man blir i relationer och yrkesliv med projekt, amorteringar m.m., desto svårare är det att behålla sin frihet. Som hindun i TV-reklamen sade: ”If you own more than seven things – the things own you.” Thank you, Thorn.

Föräldrar…“The stereotype is that domineering parents push their kids to succeed, killing their children’s love for whatever they’re studying. But the opposite was far more common – young people who were given too much leeway by parents afraid of being overbearing, when their children really needed help in identifying what was important to them.” En annan kille “spit out the silver spoon in his mouth” efter en ”fin” akademisk utbildning och blev istället polis med nattskift i Californiens värsta distrikt för att han finner det mer meningsfullt.

”Internet companies were proud of flaunting how unimportant degress were, but [...] a degree is something you can bank the rest of your life.” Lägg märke till det sarkastiska ordvalet ’flaunting’ och framför allt tempusvalet, det där är alltså passé nu när IT-bubblan spruckit, men ändå – SÅ irriterande! Precis som människor som skryter om att de aldrig läst en bok. Airheads.

”People who say they want highs and lows really haven’t experienced many lows.”

“People who love what they do are so much more productive than those who are doing it for the paycheck.”

Hur kommer svaret till oss, om det alls kommer? Epiphany eller? “Here’s my point: usually, all we get is a glimmer. A story we read or someone we briefly met. A curiosity. A meek voice inside, whispering. It’s up to us to hammer out the rest.”

Hjälpte boken mig då? Jag har levt med boken i två månader, och strukit under och läst om många intressanta passager, men även om frågan borde beröra alla så är det uppenbart att boken beskriver och utgår från amerikanska förhållanden, som man inte alltid vill eller kan identifiera sig med. Det fanns dock en rolig iakttagelse av lärarjobbet som jag gillade: ”Like so many rookie teachers who aren’t yet burned out, he has an incredible gift of raw energy for the students. He’s fresh meat. They call him by his first name, they all laugh at his jokes, and when they asked what they did over the Thanksgiving weekend, they let out with some incredibly honest and idiosyncratic stories. Real life!” även om den där rookietiden är över för mig. Tyvärr handlade heller ingen av de 55 historierna om en tjej som efter år av résumé killer-jobb äntligen utbildade sig till lärare, men stoppades av sjukdom efter bara 3 år i yrket, och då startade en bokhandel och levde lycklig i alla sina dagar...It’s up to me to hammer out the rest...Trots allt är Bronsons bok mycket inspirerande och intressant och rekommenderas varmt!

Shanghai Baby – Wei Hui

nov-03

”Rappt, fräckt och underhållande”. ..”Ett feministiskt porträtt av en ung, modern kvinna i det samtida Kina”...”En bild av dagens unga kinesiska kulturelit”. Ja, det lät ju lovande, men besvikelsen blir dubbel när man konstaterar att boken inte är något annat än Sex and the City-inspirerat dravel från Shanghai.

Kulturelit? Ha! Boken luktar pretentiös 25-årings debutroman lång väg. Varje kapitel inleds med pinsamt illa valda och klyschiga citat, som ”Snälla flickor kommer till himlen, vi andra kommer hur långt som helst” och andra aforismer av Henry Miller, Erica Jong eller Bob Dylan. Historien om servitrisen Coco med författardrömmar börjar klassiskt med ”Jag...”, och egotrippandet eskalerar till ”De flesta män ser mig som en ung skönhet, lika behaglig som vårsol på en sjös krusade yta, med ett par ovanligt stora ögon som tagna direkt ur en japansk tecknad film, och en lång Coco Chanel-hals.” Vid otaliga tillfällen refereras det till ”min smala midja”, ”mitt sidenmjuka svarta hår” m.m. Störande!

Feminism? Är det skilsmässan, eller möjligen onanin eller otroheten? Åh, så feministiskt att ständigt vara ljuvt överseende med en impotent pojkvän, eller ännu bättre att sitta vid telefonen och vänta på att den tyske gifte mannen ska ringa. Coco föll nämligen för hans ”fasta rumpa och västerländska bringa.”

Det samtida Kina?Denna hype av det västerländska gjorde mig galen, att tråna efter blondering, permanent eller den frisyr och de kläder som avbildas i senaste Elle. Cocos bästa vän heter – naturligt nog - Madonna och de lär bl.a. känna en amerikan ”som ser ut exakt som Leonardo diCaprio”. Wow...”Stadens bisarra romantik och poetiska stämning skapas faktiskt av oss” [...]”Mina vänner och jag, en stam som utgjordes av de välbärgades döttrar [...] Vissa kallar oss okonventionella, andra kallar oss slödder; vissa längtar efter att få ansluta sig till oss och härmar oss på alla sätt de kan – med kläder, frisyrer, ordval och kärleksliv”. (Dom kallar oss...) Förvisso har kvinnorna mer frihet än någonsin och man möter mycket riktigt ett helt nytt Kina i boken, men är detta verkligen eftersträvansvärt?

What I Loved – Siri Hustvedt

nov-03

Efter en del medioker läsning på sistone längtade jag efter en sån där RIKTIGT bra bok och hoppades på den här, även om jag valde den för den melankoliska titeln och det vackra omslaget. Här kan man snacka om ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” – på bokens baksida ligger nämligen den röda klänningen på en fåtölj i rummet.

Författaren är konstkritiker och gift med Paul Auster. Jag läste hennesThe Blindfold för ett par år sedan, där huvudpersonen Iris blir Siri själv, om man vänder på namnet. Därför blev jag förvånad, och väldigt imponerad, när jag insåg att berättarjaget i What I Loved är en man, i 60-årsåldern dessutom, men fortfarande är miljön det intellektuella New York, bland diverse författare och konstnärer i SoHo och TriBeCa.

Boken rullar upp huvudpersonen Leo Hertzbergs liv bit för bit. I början av boken borde han vara runt 30, när han som konsthistoriker blir intresserad av en okänd målning, spårar upp den och blir god vän med konstnären Bill Wechsler. De två männen blir sedan grannar, gifter sig, får varsin son samma år och följs åt genom livet. Hustvedt skriver ett innerligt och detaljerat epos om manlig vänskap och andra relationer som skapas och stärks eller försvagas och bryts under livets gång. Själv finner jag vänskapen mellan Leo och Bills son Mark mest rörande, hur den visserligen förändras när barnet blir tonåring och man, men samtidigt bekräftar att det inte krävs blodsband för att känna kärlek, närhet och omsorg. Dock tycker jag inte att det verkar trovärdigt att Leo inte träffar någon ny kvinna när första frun stuckit. Så stilig och sympatisk som han är. Dessutom rör han sig i kretsar där passionen härskar, och man vet ju att män har svårt att vara själva i längden, särskilt män av den gamla stammen.

Det måste ha tagit oerhört lång tid att skriva den här romanen. Den tog också ovanligt lång tid för mig att läsa. I början var jag ganska likgiltig inför bohemernas konstsnack, trots att ett av mina ”drömliv” just skulle vara som skulptris med ateljé där nånstans i Leos kvarter på 60-talet. Mot slutet av del ett sögs jag in i berättelsen allt mer och kunde inte sluta läsa. Historien urartar tyvärr något i en slags thriller mot slutet, trots det är den absolut oförglömlig. Som läsare går man ut ur nuet, in i boken.

The Cat in the Hat – Dr Seuss

nov-03

Man behöver inte vara kattälskare för att uppskatta denna klassiska barnbok. Den är enkel, men fantasifull, fint illustrerad och skriven på vers. Säkert många engelskspråkiga barns första läsebok. Katten i hatten kommer på besök hos några uttråkade barn som är ensamma hemma och gör konster och ställer till bus för dem, (fast han städar naturligtvis efter sig, det är ju en 50-talsbok! Moral. Moral.)

The Cat in the Hat ska nu bli film och föregås av en massiv reklamkampanj av film-och bokförlaget. När en programledare i TV bär kattens hatt skänker de 5000 ex av boken till amerikanska barn. När Oprah nyligen bar hatten och hade temashow om den kända katten, som t.om. blivit frimärke, var förlaget minst sagt generöst och skänkte 50.000 ex av boken. Wow! Nu får ännu fler glädje av den.

Je l’aimais– Anna Gavalda

(Jag älskade honom)

nov -03

Wow! En bok med omslag i den här stilen (t.v.) går genast upp i topp på min läslista! Faktum är att samma roman, fast med pinupomslaget till höger, stått i bokkylskåpet sedan den förra Frankrikeresan i somras. Inte särskilt lockande. Det nya, mitt favoritförlags ”J’ai lu”- utgåva är fantastiskt och ligger mer i fas med titeln och historien. Jag läste den på Charles de Gaulle men jag köpte den faktiskt inte på flygplatsen, utan på tågstationen Gare St Lazare (sedan började jag läsa den medan jag tog ”un café sur le zinc”!!!), vilket egentligen är mer passande för Gavaldas debut, novellsamlingen Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part med det minst lika vackra omslaget. Det var allt från omslagsfetischisten för den här gången.

Nu till själva innehållet. Lurigt att romanen sägs handla om en gift kvinna som står ensam med barnen sedan mannen stuckit med sin älskarinna, men förmodligen gör det susen för försäljningen eftersom situationen inte är helt ovanlig...”Parce que le piège, justement, c’est de croire qu’on est amarré. On prend des décisions, des crédits, des engagements et puis quelques risques aussi. On achète des maisons, on met de bébés dans des chambres toutes roses et on dort toutes les nuits enlacés. On s’émerveille de cette....Comment disait-on déjà? De cette complicité.”

Nej, l:et, d.v.s. objektet i Je l’aimais syftar nog mer på en kvinna, även om den svenska översättningen fått titeln ”Jag älskade honom”! Övergivna Chloé tas i beskydd under svärfaderns vingar. Han tar med henne till familjens hus på landet och tänder en brasa, dricker vin och – på franska medelålders mäns vis – pratar, pratar och pratar...om sig själv!

Svärfadern avsläjar att han själv hade en älskarinna i många år och var nära att lämna familjen för henne. – On parle toujours du chagrin de ceux qui restent mais as-tu déjà songé à celui de ceux qui partent? Så sant! Chloés första reaktion är

–Oh là,là, me disais-je, mais qu’est-ce qu’il va encore me prendre la tête avec ses théories, le vieux schnoque?” Hon fascineras ändå av hans historia, även om hon tycker att den är otrolig. ”– Non, ce n’est mas incroyable, ma Chloé...Non, c’est la vie de presque tout le monde. On biaise, on s’arrange, on a notre petite lâcheté dans les pattes comme un animal familier. On la caresse, on la dresse, on s’y attache. C’est la vie. Il y a les courageux et puis ceux qui s’accommodent. C’est tellement moins fatiguant de s’accommoder…Tiens, passe-moi la bouteille.”

Boken ställer en del frågor, som “men är äktenskapet som idé körd, funkar det aldrig då?” Oraklet svarar –Si, ça marche. Mais il faut se battre...[...] Un petit peu, chaque jour, avoir le courage d’être soi-même, décider d’être heur… -Oh! Comme c’est beau ce que vous dites là! On dirait du Paulo Coelho. Ja, som synes tar Chloé ner honom på jorden ibland. Ändå retar man sig verkligen på att han får så mycket utrymme, när det i själva verket är Chloé som är i kris och behöver bearbeta sin sorg. Å andra sidan får han henne att se saken ur ett annat perspektiv. Psykologer och experter på krishantering brukar alltid hävda att man absolut inte får säga ”–Jag vet precis hur det känns.” eller ”Min kompis moster råkade ut får samma sak....” till någon som har sorg. Själv tycker jag att det ofta är det mest trösterika att höra att någon annan faktiskt upplevt samma sak och kommit över det.

Så här såg det ut v.44. Fortsätt nedåt!

Bild från Åsas Grafik

Hej alla trogna läsdagboksbesökare..men sorry, den här veckan är det stängt! Gone fishing, typ... Jag befinner mig på den plats på jorden där jag trivs allra, allra bäst...Paris! Där finns inget som helst behov av verklighetsflykt, så inte en enda bok får följa med på resan...(desto fler får plats i resväskan på vägen hem! hihi) Vill du kolla vad som hände senast i bokväg, se nedan:

Il avait plu tout le dimanche – Philippe Delerm

(Det hade regnat hela söndagen)

okt-03

Om en vecka är jag i Paris! Youpie! Läge att fila upp franskan igen. Men, detta är märkligt, här valde jag en bok på måfå i ”bokkylskåpet”, den tunnaste jag hade på vitlöksspråket, eftersom tiden är knapp och lovet är hektiskt. Så visar sig boken handla om en riktig flanör på Paris gator och i alla mysiga kvarter som jag ska (åter)besöka nästa vecka. Inte nog med det, jag har också funderat så smått på att åka ut till Monets trädgård så här i grevens tid innan de stänger för säsongen den 1 nov. Kollade läget på deras websida, och vem har skrivit en lockande krönika om att strosa runt i trädgården i oktober?! Philippe Delerm!!! (även engelsk version) Wow. Nu är det en plan.

Bokens omslag inger lite Peter Sellers-feeling, och Herr Arnold Spitzweg är onekligen en lustig man, och en mycket ensam man, vars liv läsaren delar några timmar. Faktiskt lite Amelie Poulain varning: Monsieur Spitzweg aime les premières pages des Maigret: ‹‹ Il avait plu tout le dimanche, une pluie froide et fine, les toits et les pavés étaient d’un noir luisant›› Därav titeln, förresten. Det tog några kapitel att vänja sig vi Delerms sätt att skriva, och det kan ju just bero på att han inspirerats av Simenon. Precis som i Maigret-böckerna är Parisskildringen lysande! Massor av platsangivelser och miljöbeskrivningar som framkallar behagliga känslor: ”Revoir Paris...Arrivé à la Gare du Nord, monsieur Spitzweg se surprend à siffloter la chanson de Trenet. [...] Il prend un café sur le zinc [...] M Spitzweg reprend sa valise et hume les couloirs du métro comme un jardin d’essences rares. Les carreaux de faïence, la couleur des affiches, tout lui plaît.” Nästa vecka får jag själv känna ”La douceur d’un soir d’octobre” i Paris. I det sista av de enochenhalv sida korta kapitlen skriver han en annan sak som stämmer kusligt väl. ”C’est presque la Toussaint. Aux Tuileries, les marronniers ont mis du brune, de l’or, mais les feuilles ne tombes pas encore.” Åh, vad jag längtar!

[ ]

Indiansommar- Jens Christian Grøndahl

Hade för avsikt att köra vidare med ännu en dansk roman av en annan av Danmarks största författare. Dessutom ligger den rätt i tiden – jag älskar hösten! men nej, tyvärr, vilken kalkon! (vilket i och för sig också är aktuellt snart vid Thanksgiving). Jag gav upp efter ett 80-tal sidor och det är mycket sällan jag lägger ifrån mig en påbörjad bok. På första sidan står det lite kryptiskt ”Danska originalets titel: Indian Summer..!? Tydligen är det en Doors-låt, och ja, lika flummig är boken, som säger sig handla om en frustrerad 40-talistförfattare som möter sin ungdomskärlek och börjar tänka tillbaka på triangeldramat som utspelade sig på den tiden. Suck! Phuh! Men åh! Hallå! Jag är så trött på den här kvasi-nostalgiska det-var-bättre-förr-medelålderskris-mentaliteten. Det står att boken snart ska bli filmatiserad och man bara anar Lena Endre i stickad kofta i motljus vid havet i Skagen. Have mercy! Eller lova att ”casta” Mads Mikkelsen till huvudrollen isåfall... Please?

Kort kjol – Christina Wahldén

okt-03

En bok om våldtäkt. Kollegan slängde den på mitt skrivbord, med en socialporr-varning...men eftersom jag varken vågar läsa Sebolds Efter våldtäkten eller Catrine och rättvisan vill jag iallafall börja någonstans. Visst är det en viktig bok, jag citerar författarens intention: ”Christina Wahldéns önskan är att boken ska användas som utgångspunkt i diskussioner kring sexualitet, om ett nej alltid är ett nej och var gränsen går mellan samtycke och övergrepp.” MEN, med sin professionella bakgrund som polisreporter i de uppmärksammade våldtäktsmålen i Södertälje borde hon kunnat skriva en betydligt bättre bok.

För det första funkar inte omslaget, boken ser allt annat än inbjudande ut, som nånting man kan hitta nere i bibliotekets magasin, något som stått och samlat damm sedan 70-talet. Jag blev mycket förvånad när jag såg att boken skrevs så sent som 1999! Lågprisvarning. För det andra finns ingen anledning att vara övertydlig i en bok som vänder sig till ungdomar. Ytterligare ett par gånger under läsningen fick jag tvångsförflytta mig i tanken från år 1979 till 1999. Karaktärernas namn Myran, Svinto, Uffe och Cilla framkallar stark 70-talskänsla hos mig.

Meningarna är korta och bildspråket löjeväckande, molnen seglar förbi ”som flygande semlor utan lock”. Som lök på laxen lättas faktiskt t.o.m. den hemska våldtäktsscenen upp av ett oavsiktligt gapskratt, när ”Han stönar och gräver i kalsongerna. Ut kommer världens största kön, en erigerad penis som ser ut som Eiffeltornet, minst, där den svajar röd...” Killarna gav sig på ”hennes underbara, underliga, undre liv. Hennes innersta, hennes mest privata.” Snälla lilla Christina, 16-åringar är faktiskt inte så oskuldsfulla som du tror...let’s call a spade a spade... kuk och fitta, vagina, muff...kanske, och – egentligen – varför måste offret bo i förorten och ha en mamma som handlar upp socialbidraget på TV-shop. Fina Fideli från Djursholm löper minst lika stor risk att drabbas av diverse kvinnovåld.

Hollowoodklyschor när det gäller våldtäkt såg vi redan i 80-talsfilmen Anklagad, där Jodie Foster a). duschade i timmar och b). klippte av sig håret – det finns väl andra posttraumatiska reaktioner också, eller? Rättsprotokollen och detaljerna kring gynundersökningen känns realistiska, otäckt autentiska förmodligen. Boken funkar väl trots allt som diskussionsunderlag, det bästa är kanske att den är så tunn, det finns ingen ursäkt för att inte t.e.x gymnasieelever på yrkesförberedande program inte skulle kunna läsa den. Själv började jag läsa boken en söndagkväll efter TV4:s 22-nyheter och var färdig innan 23.

I Don’t Need a Baby to Be Who I Am – Joan Brady

okt-03

Ja, vad ska man säga om den här lilla saken? Inte på långa vägar så bra som God on a Harley, men den har väl funnit sin målgrupp; medelålders kvinnor som av någon anledning inte skaffat/kunnat få barn. Själv närmar sig Joan 50 och är inte infertil, mind you, men har aldrig känt att hennes relationer har varit stabila nog för en tredje liten person. Boken handlar om hur hon själv förlikat sig med tanken på att aldrig få barn. Man kan känna igen det hon skriver om att ”as I tiptoed into my thirties” tycktes plötsligt alla hennes väninnor tillhöra ”Mother’s Club” medan hon själv stod utanför. Self-help-stilen påminner om Remembering your spirit, ett inslag Oprah alltid körde i slutet av sin show för några år sedan. Positiva tankar och affirmationer i all ära, men boken är trots sina ynka 120 sidor, med stor lättläst font dessutom, alldeles för lång!

Kronprinsessan – Hanne-Vibeke Holst

okt-03

Året var 2003. Platsen Bokmässan i Göteborg. Lördagen den 27 september kl 10.58. Kom inrusande två minuter innan seminariestart och jag hade ännu inte bestämt om jag skulle gå på Barbara Voors eller Hanne Vibeke-Holst. Den senares sal låg närmast så den fick det bli. Jag gick in helt utan förväntningar, och kom ut stärkt som människa och framför allt kvinna. Holst visade sig vara en oerhört kunnig och vass samhällsdebattör och dessutom mycket underhållande. Tidigare har jag avfärdat henne som ”den där danska deckarförfattaren” och vägrat läsa Therese-trilogin om ännu en tjej som jobbar i TV-branschen...suck...men jag älskade verkligen TV-serien Strisser (Polisen) på Samsø som hon skrev manus till. Tänk vad ett bra seminarium och en signerad bok kan göra för motivationen!

Kronprinsessan handlar om Charlotte Damgaard, som just planerat att flytta med sin biståndsarbetande man och deras barn till Uganda, när telefonen ringer. Det är statsministern, som erbjuder henne posten som miljöminister. Hon tackar ja och det är början till en påfrestande tillvaro med media i hälarna, intrigerande politikerkollegor som ser sin position och sina privilegier hotade. Äktenskapet kraschar och till slut brinner dasset fullständigt. Tillåt mig använda danskt bildspråk när jag skriver om en dansk bok, förresten är det ett av de mest givande språkliga uttrycken jag tar med mig från denna bok, det och skällsordet ”ansjovispitt”...

Både bokens handling och utgivningsdatum är otäckt vältajmade med Anna Lindhs liv och död, även om Holst hävdar att hon fick stoff till romanen vid tiden för Mona Sahlin-affären. I boken säger någon ”För nog vore synd om Charlotte Damgaard gick till historien som den första kvinnliga statsminister Danmark aldrig fick.” Samma gäller för Sverige fast med namnen Mona Sahlin, Anna Lindh och Margaretha Winberg. Kanske är jag paranoid just nu, men jag tyckte mig hitta flera ”gevär på väggen”, som när Charlottes motvilligt avgående föregångare ska gratulera henne trots att han hatar henne: ”Han drar henne intill sig, och i denna omfamning, som hon är tvungen att återgälda, ligger ett knivblad gömt, hon vet det, ser redan sig själv sjunka ihop med en kniv i ryggen, i en blodpöl på de spräckliga granitstenarna.” I en diskussion om politisk närkampstaktik i debatt : ”Det är bättre att skicka ut mig på stan och se om jag kommer levande hem.” Kusligt! Annars fungerar boken för mig mest som en slags nyhetskrönika med repetition av händelser som kravallerna i Göteborg, G8-mötet i Genua samt diverse miljöpolitiska termer som hållbar utveckling och svinfarmsstopp. Om sanningen ska fram somnade jag flera gånger under läsningen. Holsts motiv var väl att åter igen skriva en roman om hur man förenar yrkes- och familjeliv. Hennes sista ord på seminariet var kraftfulla: ”Låt inte barnens födsel bli din död som kvinna.” Starkt.

Fruktlösa Försök (Inconceivable) – Ben Elton

okt-03

Slog ihjäl en seg fredagsftermiddag med en relationskomedi på temat barnlöshet. En liten pärla till bok, som jag förmodligen aldrig läst om jag inte fått den av S. Epistolär roman enligt det beprövade greppet: varannat kapitel manligt perspektiv och varannan kvinnligt, som vi sett i bl.a. Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid och Berlie Dohertys Dear Nobody. Den här historien höjer sig över andra eftersom den har en rolig metafiktiv knorr – sånt gillar jag skarpt! Men det allra bästa är den underbara humorn. Från svart dito och cynism till något som gränsar till slapstick. Precis som när jag läser John Irving frågade jag mig ofta – Jösses! Tänker vuxna män verkligen så här pubbigt? Ja, uppenbarligen. Samtidigt skvallrar en otrohetsscen om detsamma; kvinnan har en flört med en skitsnygg skådespelare, hamnar i säng med honom, men – mannens önsketänkande – ångrar sig i sista ögonblicket, för hon vill inte såra sin älskade man..hahaha! En karl som gör likadant har man inte skådat sen Nord & Syd ungefär.

På ytan är Sam och Lucy är ett ganska lyckligt par av vi-har-flashiga-jobb-som-TV-producent-och-teateragent--pengar-som-gräs-och-hus-i-Highgate-det-enda-som-fattas-är-ett-litet-kärleksbarn-typen. De försöker, och de försöker och de försöker. Sam tänker mörka tankar inför fertilitetsutredningen: ”Det är säkert mitt fel. Jag är nog steril. Fan, jag kunde inte ens odla krasse i skolan.” I botten är det hela naturligtvis mycket tragiskt, men just därför blir det så bra när man skämtar om det. Jag lärde mig en hel del om hur jakten på ett barn går till. Jag visste t.ex. inte att 40% av spermierna i en vanlig sats faktiskt simmar åt fel håll, men som Lucy säger ”Finns det någon kvinna som inte vet det? Det räcker att man hostar en halvtimme efter ett ligg och tio miljoner av de små svinen stångar sig ut genom trosorna.” Det är svårt att sätta sig in i den extrema fixeringen som uppstår vid tanken på att skaffa barn till varje pris, man led med Lucy som försökt bli gravid i 5 år utan att lyckas, men när man fick veta att hon bara var 31 kändes det ändå som ett lyxproblem. Först framåt 40-årsåldern kan det väl finnas anledning till oro. Jag vet tyvärr många som kämpar med det här, barnlöshet alltså, och apropå det; extra plus för bokens relativt oförutsägbara slut! För min egen del har jag en mer passande bok på väg från Amazon; Joan Bradys I don’t Need a Baby to Be Who I Am...

Mil signerar mitt ex på Bokmässan

Things My Girlfriend and I Have Argued About – Mil Millington

sept -03

Sprang på denna färska bok på Stansted i somras. En bok med bakgrund. Mil Millington jobbade tidigare som ”IT manager” på ett universitet. Samtidigt gick han en kurs i hemsidebygge och för att fylla de framväxande sidorna med text började han skriva en lista under rubriken ”Things my girlfriend and I have argued about”, baserad på verkliga smågräl med tyska flickvännen Margret, som t.ex. hur man egentligen skär en kiwi, bästa sättet att hänga tvätt, var man ska sitta i biosalongen eller om man ska bryta en Kit Kat chokladkaka i delar eller inte innan man äter den. En dag såg Mil i webloggen att hans blygsamma lilla övningssida fått över 10000 besökare, faktiskt fler än universitetets egen sida. Websidan med det långa namnet kultförklarades, så även den coola engelsmannen med det illröda håret och det ena ledde till det andra, bl.a. artiklar i The Guardian. Nu har han även skrivit en roman i samma stil.

Ursula är från Venus. Pel är från Mars, eller rättare sagt Ursula är från Tyskland och Pel är från England. De har två barn: “In temperament, they are so different that, meeting them without background information, you would imagine Jonathan was the offspring of the Lake poets while Peter was raised by wolves.” De står i begrepp att köpa hus: “We can’t possibly afford this. We couldn’t even afford to buy enough drugs to make us hallucinate that we could afford it.” […] “I’m not a garden person. When we’d gone to view the house together and when, at Ursula’s command, I did glance outside it was clear that bringing it under control would best be achieved not by a mower but by several months of strategic bombing.” Omslagsillustrationen är en träffande beskrivning av vilken relation som helst. Man sitter på en tandem, men trampar sällan åt samma håll!

Saker de bråkar om; bilkörning, skidåkning, storhandling, svärföräldrar….“There’s very little that puts as much strain on a relationship as defrosting the fridge.” Ganska hårda ord utväxlas, ibland blir det tvärstopp: “Having kind of lost the mood, sex-wise, when Ursula and I went to bed later we assumed Angry Position Four. It’s a sort of X-shape, each of us forming one side of the letter…” Pel framstår som ganska sympatisk men lite aningslöst småkorkad och Ursula som vass och krävande tysk babe med ett jävla humör: ”So anyway. It seemed Ursula had quit her job, come home, and had a row with the roofers. On the up side, she still didn’t know the launch codes for America’s nuclear arsenal.” Kommunikationen är annars både rak och öppen i denna relationskomedi, och det är uppenbart att Pel (Mil) både hyser stor respekt och oändligt mycket kärlek för sin Ursula (Margret). Under seminariet på Bokmässan berättade Mil också för Tomas Tengby och oss i publiken att boken i stort sett är ett enda långt kärleksbrev, medan däremot de två mest korkade och elaka karaktärerna fått just namnen Colin och Karen, därför att Mail on Sunday helt fräckt snott hela hans koncept rakt av som stoff till en återkommande krönika om vad deras påhittade par bråkar om. Lite förvånande var att seminariet inte precis lockade storpublik...men Millington är nog inte så känd i Sverige (ännu).

Många fler tokroliga citat skulle kunna radas upp, däremot kan de litterära kvaliteterna hos detta verk diskuteras. Ibland är handlingen eller dialogen lite väl omotiverad och ostrukturerad. Mil är nog inte heller anhängare av uttrycket ”Kill your darlings”. Personligen hade jag dock mycket stort utbyte av att läsa dessa välformulerade vardagsdialoger på äkta brittisk nutidsengelska. Som att ta en öl med Roy på Bishops, eller – vilket ska ske på höstlovet- Tea & Biscuits eller Girrrlie Night Champagne med Annie Babes i Paris. Det är just det ordförrådet som är lite tunt eftersom man inte ofta vistas i ett engelskspråkigt land. Jag visste t.ex. inte att autogiro heter ’direct debit’ eller att ”snabbkassa – max 8 varor” kallas Less Line. Kul! Och Bra!

burkha

Bokhandlaren i Kabul – Åsne Seierstad

sept -03

Guillou vet inte vad han pratar om. Högt betyg – fyra talibaner (fullständigt degraderade, maktlösa och harmlösa, givetvis) – till Åsne Seierstads dokumentärroman som just nu ligger etta på pocketlistan i Sverige. Eftersom jag är så ljudkänslig nuförtiden stängde jag av TV:n och radion i våras när det var dags för hjälmprydda Åsne att rapportera på gäll norska om ”boooomber” i Bagdad, men jag är full av beundran för denna tuffa journalist. Hennes språk är enkelt och ja, journalistiskt naturligtvis, men det märks på ordförrrådet att en man i övre medelåldern, typ, varit inne och fipplat vid översättningen från norska till svenska. Fy på sig.

Talibanerna körde in i Kabul för ganska exakt 7 år sedan. Sedan de tagit makten sände de ut dekret i Radio Sharia som påbjöd bön och samtidigt förbjöd bl.a. musik, dans, trumspel, rakning, drakflygning, avbildning (bye, bye Buddhastatyerna i Bunyan...), brittiska och amerikanska frisyrer (?!), duvhållning och häxeri. Kvinnorna råkade särskilt illa ut som vanligt och fick särskilda order om att stanna i hemmet och bära burkha.

Efter att på nära håll ha följt Norra Alliansens offensiver mot talibanerna, som ledde till deras fall för 2 år sedan, bodde Åsne en tid hos familjen Khan i Kabul. Även Åsne bar den förhatliga burkhan, men av andra skäl:

”Afghanska kvinnor reser för det mesta inte med en bunt dollarsedlar och en dator, så de burkhaklädda får vara i fred för landsvägsrövare. [...] Jag använde den också för att få veta hur det är att vara afghansk kvinna. Hur det är att pressa sig ner på de bakersta, proppfulla bänkraderna som är reserverade för kvinnor när bussen i övrigt är halvtom. Hur det är att krypa ihop i bagageutrymmet i en taxi därför att det sitter en man i baksätet. [...] Hur snart jag började hata den. Hur den trycker om huvudet och ger huvudvärk, hur dåligt man ser ut genom trådgallret. Hur sluten den är, hur lite luft som kommer in, hur fort man börjar svettas, hur man hela tiden måste se upp var man trampar eftersom man inte kan se sina fötter, hur mycket skräp den drar upp, hur smutsig den blir, hur den är i vägen.”

Bara åsynen av en burkha gör mig så vansinnigt provocerad, ledsen och förbannad, för att inte tala om de minst sagt manschauvinistiska intentionerna bakom införandet. Bilder från apartheidtiden i Sydafrika, Rosa Parks och amerikanska södern m.m. flimrar förbi på näthinnan. I Afghanistan uppfattas målade tånaglar som rebelliskt och höga, klapprande klackar ses inte med blida ögon – det kan ju hetsa upp männen. Det är ju samtidigt det enda de har, det enda som är synligt under burkhan. Reclaim! Det är en början.

Dock inser man att en hel del män, särskilt unga män och pojkar också är förtryckta i det afghanska samhället som sakta, sakta, sakta håller på att moderniseras. De kan inte välja vad de vill göra med sina liv eftersom deras fäder(-s samhällsklass och ekonomiska situation) råder över utbildningsmöjligheter och arbete, vem de ska gifta sig med etc. Dessutom antyds det att trots kvinnornas ständiga uppassande på männen har de ibland en ganska ansenlig dold makt åtminstone inom husets fyra väggar, lite som ”The hand that rocks the cradle is the hand that rules the world.” Bokhandlaren Sultan framstår naturligtvis som osympatisk, men det var ändå spännande att läsa om en bokhandlares vardag – det är väl det som är syftet med boken, jag menar att beskriva det afghanska samhället inifrån och inte att specifikt ”dissa” herr Sultan personligen och framställa honom i dålig dager. Lite trösterikt var det också att läsa om hur människorna i Afghanistan trots förtryck och hårda lagar faktiskt lever, längtar, drömmer och älskar precis som överallt annars i världen.

The Unfortunates – Laurie Graham

sept -03

· Stackars Poppy Minkel. Hon har rött hår, gulaktig hals och utstående öron.

· Stackars Poppy Minkel. Hon har jobbig mamma och ingen pojkvän.

· Stackars Poppy Minkel. Hon är svinrik överklassjude i New York och arvtagare till senapsimperiet Minkel’s Mighty Fine Mustard.

I denna roman, som fått den obegripliga titeln Livets goda på svenska, följer vi naiva Poppy från skolåldern till pensionsåldern. Forrest Gump möter Danielle Steel, ungefär.

Det borde vara roligt och spännande, men det tog en väldig tid att läsa ut boken, trots att en recensent på Sunday Herald bedyrar att man både skrattar och gråter och att den är hennes ”unputdownable book of the year”. Stämmer inte, inte alls svårt att lägga undan, faktiskt. Om jag måste säga något positivt skulle det vara att man får följa en person från New york vid tiden för Titanic till vad som måste vara 70-talets Florida, via bl.a. Frankrike och England under och efter världskrigen. Däremot är dialogen och karaktärerna erbarmligt platta, med två undantag – döttrarna Sapphire och Emerald, lite Shipping News över dessa briljanta brudar. Mot slutet av boken brydde jag mig inte om att lägga nya namn på minnet, inte heller vem som pratade med vem. Titeln The Unfortunates ska syfta på de stackars människor som inte tillhör överklassen, men läsaren kan konstatera att om det är någon som är ’unfortunate’, så är det Poppy själv.

Kvinnan som mötte en hund – Elsie Johansson

sept -03

Det här är en bok för alla dem

som aldrig hittat nån

att dela sin glädje och sorg med.

En bok för alla dem

som inte kommer hem

till någon som frågar hur det är

Den här boken är till dem...

...tror jag och lånar lite Scocco-rader för att beskriva Elsie Johanssons debutroman från -84 (som kändes mycket mer intressant än trilogin om TåPelles Nancy...). En påträngande tänkvärd roman om ensamhet, isolering, alienation och /sexuell/ frustration. Ett brandtal för alla ensamstående gråhåriga 55+ handläggare med guldklocka och perfekt städade skrivbord på Försäkringskassan o.dyl. och till de som hittas döda i sin lägenhet först flera månader efter sin död, därför att ingen saknat dem.

Vera Backman är 57 år, bor i en hyreslägenhet på 4:e våningen 20 minuters gångväg från Verket, där hon jobbat som administratör sedan tonåren. Hon har ingen man, inga barn och inga vänner, men som psykologiskt försvar mot sin svåra ensamhet lever hon ett mycket inrutat liv med promenader, dammtorkning och långkok. Hon är visserligen en grå mus på jobbet men samtidigt åtminstone lite sedd och uppskattad för sitt klanderfria arbete med arkivering och maskinskrivning. När Vera blir sjukskriven p.g.a. en förslitningskada i axeln rasar däremot hennes inrutade tillvaro och hon blir alltmer isolerad i hemmet. Hunden då? Han heter Makken och tillhör ett nyinflyttat norrländskt par i området. En helg anlitar de Vera ”tanten från parken” som hundvakt och det är början till ett fullständigt psykiskt sammanbrott.

”Ensamheten är en livsform, hon är nedskruvad i den som i en spiral. Det finns ingenting av tillfällighet i dess natur. Den är inte framkallad av något akut, en olycka, en sorg. Den är inte en kupa (Bell Jar!) av tunn glasklar is, som man kan slå sönder med en björkkvist om våren och säga: Kom ut! Kom ut nu Vera, återvänd till livet!”

Det är en viktig bok som kryper under huden och det är med stor obehagskänsla och samtidigt stor empati man läser den. Hur många Vera Backman har man egentligen träffat? Finns det någon i mitt hus/på mitt jobb som lever så här? Har jag pratat med någon Vera Backman i kön på Kvantum eller Posten? Besökt något företag och druckit kaffe som en Vera Backman bryggt? Finns det någon Vera Backman i släkten som man borde ringa?

Vissa invändningar mot Johanssons skräckscenario har jag, och det är bl.a. 50-talsmoralen, familjefascismen. Ja, ja, jag fattar bokens incestindicier och att Vera varit ohälsosamt modersbunden men är det verkligen ofrånkomligt med den här sortens extrema ensamhet bara för att man lever utan man och barn? Jag har själv tänkt leva ett barnfritt (inte barnlöst, nota bene, och absolut inte karllöst! Oh no.) liv., men jag är övertygad om att mitt liv inte på något sätt kommer att bli torftigt utan precis som nu kommer fortsätta att berikas av andra sorters relationer och projekt.

Till minne av Anna Lindh

Passionsfrukten – Karel Glastra Van Loon

sept -03

DiLeva på Dalhalla innebar konfrontation med Pocket Shop på Arlanda. Naturligtvis klarade jag inte att gå förbi utan att köpa en bok. Resultatet blev något så ovanligt som en nutidsskildring från Holland. Lättläst, men ändå engagerande. Bara mellan check-in och boarding klippte jag ett 60-tal sidor, sedan fortsatte det i samma takt.

Vi möter Armin, som febrilt försöker få barn med fru nummer två, Ellen. Efter utredning och läkarundersökning får han veta att han är steril och - vad värre är - alltid har varit det. Men, vem är då pappa till hans 13-årige son, Bo, som han har med fru nummer ett, Monika? Hon är död sedan 10 år, men chockbeskedet sätter igång en ganska rörande retrospektiv tankekedja hos Armin, som irrar runt i Amsterdam i sitt sökande efter svar och förklaringar. Eyes Wide Shut!

”Det ligger ett ark papper på mitt skrivbord.

På pappret står det en lista med frågor:

Varför?

Var det av passion?

Var det av kärlek?

Var det av vällust?

Var det av hämnd?

Var det av leda?

Var hon berusad?

Var hon arg?

Var var hon?

Var hon utomhus?

Vad hade hon på sig?

Vad tog hon av sig?

Var ljuset tänt?

Var det mörkt?

Blev det något förspel?

Blev det något efterspel?

Gick det för henne?”

Loom stod bredvid Loe i hyllan och jag inser nu att det nog fanns fler skäl till det än det rent alfabetiska. Passionsfrukten är en 90-talsroman med 70-talskänsla. Fin liten sexliberal historia på temat barnlöshet och otrohet, men det handlar också om kärlek och föräldraskap.

Manifest: ”Jag tror att de första orden ett barn lär sig blir de viktigaste i det barnets liv. Det är bättre om ett barn lär sig ’apa’, ’nöt’, ’misse’, ’eld’ och ’ostsmörgås’ än ’Atari’, ’Nintendo’, ’Teletubbies’ och ’my first Sony’.”

Sensmoral: Hur väl känner man egentligen sina närmaste? ”Hur ska man kunna veta vart man vill, när man inte ens vet varifrån man kommer?” Vem i hela världen ska man lita på?

is a dead ringer for another “big picture”:

The Big Picture – Douglas Kennedy

augusti -03

Ouf! Jag är helt skakis efter tre intensiva kvällar med den här boken. Vansinnigt spännande! Jag hade visserligen fått ett litet tips (Tack, Anna!) men redan på bokens rygg ser man tydligt att boken tillhör en genre jag normalt undviker, nämligen deckare/thriller. Jag gillar helt enkelt inte att frossa i mord, död, våldtäkt, misshandel, prostitution och obduktion. Det räcker att läsa Aftonbladet för att få samma ämnen kastade i ansiktet.

Författarens namn basuneras som vanligt ut med stora vita bokstäver på svart bakgrund, medan titeln verkar mindre viktig, för det finns väl redan tusen andra liknande historier av Tom Clancy, Ken Follett, David Baldacci & gänget. Omslaget signalerar också målgruppen; MEN ONLY. Det vimlar av tekniska detaljer i miljöbeskrivningarna, aldrig ”det stod en stereo i hörnet”, utan läsaren får veta att det var ”a pair of Mission 753 speakers , an Arcam Delta CD Transport and Black Box DAC, and a truly stunning Cyrus 3 amplifier”. Inte ”jag lade ner grejerna i kameraväskan” utan ”an original Speed Graphic, a new Leica M9 (with a $5,000 Leica 300 Sumaricon Lens), a LeicaFlex, a Hasselblad 500 CM, and a solid cherrywood DeoDorf”.

Av en ren händelse använde jag mitt Skriet-bokmärke de få gånger jag var tvungen att lägga ifrån mig boken, men annars hade jag aldrig noterat att omlagsbilden måste ha inspirerats av Munch! Att det handlar om ångest, skräck, blod och död står helt klart. I det här fallet går det dock knappt att kommentera handlingen alls. Det vore att avslöja för mycket.

Den svenska översättningen har fått titeln Den gåtfulle fotografen, men det är en underdrift för att beskriva huvudpersonen Ben Bradford och hans metamorfos. I början förhärskar illusionen av borgerlig bonhomie och jag gladde mig åt att också veta hur det känns att ta pendeltåget till och från Connecticut, handla på Stamford Mall m.m. Dessutom har jag själv en gång haft fotografdrömmar. Kanske var det därför åtminstone jag sympatiserade med Ben även sedan boken tagit flera oväntade vändningar och den förortsboende familjefadern blivit bitter, bestialisk och gått postal. Psykologiska pussel gör sig bra på film. The Big Picture skulle bli en korsning mellan Falling Down och The Fugitive. Gärna med samma huvudrollsinnehavare, d.v.s. Michael Douglas eller Harrison Ford.

Cuban Heels – Emily Barr

augusti -03

Jaha, emily barr ska det va’, som ee cummings, men där slutar likheterna. Högsta betyg till denna briljanta bok, som börjar i Brighton, kulminerar på Kuba för att sedan plana ut i Provence! Barrs berättelse är spännande och stundtals oförutsägbar, med precis den rätta blandningen av komik och tragik, djup och yta, tankar och tempo.

Vi möter Maggie Wilson just när hon flyttat från Skottland till Sydkusten med mycket tung ryggsäck (inte en sån man har på ryggen, det var Barrs förra bok som hette Backpack). Hon söker en del jobb, dock utan resultat, och tar till sist ett jobb som strippa, ”det är åtminstone bra betalt”. Hon har inga vänner i den nya staden och bor i en källare, men håller skenet uppe inför föräldrarna, som tror att hon jobbar på American Express. ”In real life, the beach is stony. Sometimes it’s so windy that I can walk and walk without getting anywhere. The lovely-looking men who might save me from myself are gay, or else they’re married. I should have gone to London, instead, where all the other lonely people are also watching Countdown, and feeling empty.” (Var det inte exakt det Hugh Grant/Will gjorde i About a Boy?) En dag när Maggie mixtrar med Babymindern, som hon köpt som present till sin nyfödda systerdotter, får hon in grannens barnkammare på samma frekvens. Maggie tar därefter för vana att tjuvlyssna på paret i lägenheten bredvid, ungefär som en dokusåpa med avsnitt varje kväll. Hon hör att de planerar en resa, och ser då möjligheten att lämna sitt ensamma liv. Hon tar ett plan till Havanna och som av en händelse (Not!) hamnar hon i samma spanskgrupp som grannkillen och blir då vän med familjen. Men det där är bara början.

Som reseskildring är Cuban Heels fantastisk. Det märks att författaren själv gjort en liknande resa, i dubbel bemärkelse. Hon bemödar sig bl.a. om att beskriva dofter, färger och hur flip-flopsen låter mot kullerstenarna. Jag hade en rejäl Kubaperiod för 5-6 år sedan och nu är lusten att åka dit åter väckt (Typiskt, jag som just ersatt salsakurser med streetdance!) Som svensk blir man överraskad när Maggie säger att hon saknar den goda engelska maten...! Kan man ens placera mat + engelsk + god i samma mening? Vad säger Livsmedelsverket? Sen tror jag faktiskt inte att jag läst någon bok som är så väldigt samtida att personerna sms:ar och betalar med euro, och viktigast av allt – att det bara nämns i förbigående. Det där med stripperiet hade jag svårt att ta i början av boken. Jag tyckte det skrevs lite väl avslappnat och lättvindigt om vad som måste vara ett av de hemskaste jobb man kan ha. Visst, Maggie reflekterar ibland; “As I step away from the pole for a minute and look longingly at a few misogynists in the audience, I feel a familiar jab of pain. If I could phone my mum and wail about the crap turn my life has taken, I’d almost feel all right. Normal women can do that.” Jag bara ÄLSKAR just den sortens svarta humor! Däremot när hon sager ”They do not, however, lay a finger on us. They would be out on the streets in seconds.” klingar det lika falskliberalt som i Pretty Woman när Julia Roberts säger ”I never kiss on the mouth” (underförstått ”men jag har gärna analsex med håriga 40-talister, bara de betalar bra). Senare i boken får man dock en freudiansk förklaring till Maggies underliga beteende.

Det finns mycket att känna igen sig i. Fenomenet att alla som råkar hamna bredvid varandra på en språkkurs utomlands genast blir bekanta och börjar umgås (Annie Babes, this is for you!). Hur det är att gå på krogen med en väninna som är gudomligt snygg/alt. själv vara den snyggare. Vidare, den där lilla fasen av dålig självkänsla efter en separation, det faktum att många singlar skaffar katt och att man lyssnar mer på P1 och pratkanaler när man bor själv för att båda ger en illusion av eller ett substitut för mänskligt sällskap. Den spännande men ensamma tiden som inflyttad och alldeles ensam första veckorna i en ny stad ”I am invisible.” Jag har upplevt det i Basel, i Paris, i Växjö. Barr skriver t.ex. träffande om nervositeten när man ska handla grönsaker på den lokala marknaden första gången när man är osäker på språket (måste morot heta nåt så avigt som zanahoria på spanska?). I remember Paris när jag handlade åt min pensinerade hyresvärd: Vad heter det jag vill ha? Hur säger man ”två hekto”/de har väl kilo-systemet eller är det fortfarande ”livres”, som i den franska övningsboken från -86? Fy, vad alla skriker och trängs. Tanter med pärlhalsband och inavlade pudlar. Inget kölappssystem. När är det min tur tro? Åh, nej, jag hörde inte vad handlaren sade för pris. *Lämnar över en stor sedel för att säkert täcka summan, och då blir säljaren sur för att behöva växla.*...phuh... för att sedan gå vidare i tur och ordning till delikatessen (två tunt skurna skivor parmaskinka, tack), slaktaren (ja, försök säga ”trois rognons d’agneau” själv!), bageriet (en halv baguette), apoteket etc. Jag fick faktiskt en liten flashback av den där underlägsenheten idag när besiktningsmannen på Bilprovningen frågade var jag hade varningstriangeln...ehmm?...

Cuban Heels är som sagt inte helt klyschfri, ändå instämmer man i ”Travelling is one thing, Coming home is another”, vilket kan transformeras till ”Reading is one thing. Doing the dishes is another.”...ja ni vet, ”Att läsa ut en bra bok är som att ta farväl av en god vän” och allt det där...

*Till min populärvetenskapliga kollektion av coola adjektiv som slutar på –y lägger jag till ””a hunky brother-in-law” och ”studenty clothes”. Bra, bra.

The Heart is a Lonely Hunter – Carson McCullers

augusti -03

Visst blir man nyfiken på vem som ligger bakom titlar som den här ochThe Ballad of the Sad Café, Clock Without Hands m.fl. Tydligen debuterade hon som 23-åring med den här romanen som publicerades 1940 och anses vara en riktig klassiker, här i Penguins silverfärgade skepnad. Men, vilken besvikelse, jag tyckte inte om den! Långsam, saknar på sätt och vis handling och därmed all dynamik. Läsaren gör ett hastigt nedslag som iakttagare av några människors liv under en tid. Det är allt. På bokens sista sida finns en återgiven tanke som sammanfattar hela boken: ”For in the swift radiance of illumination he saw a glimpse of human struggle and of valour. Of the endless fluid passage of humanity through endless time. And of those who labour and of those who – one word – love.” Att läsa The Heart is a Lonely Hunter är som att lyssna på en 20-minuters blueslåt på repeat i flera dygn medan man kör bil ensam på en lång dammig väg och tror att man aldrig ska komma fram:

ll: (Melankoliskt munspel)

Jag heter Mick, jag är en tomboy (*TaDaDaDaDa*)

Jag växte upp i en håla i södern

I en fattig familj

Jag drömde om att resa, lära mig språk eller få en egen mandolin

Men allt jag orkade göra var att jobba extra på Woolworths

Min enda vän var en dövstum man

Sen dog han

Jag slutade skolan

och slutade drömma :ll

Läser om McCullers att hon var en mycket känslig person redan som barn, fick flera strokes i tonåren, vilket gjorde henne helt eller delvis förlamad resten av livet. Ibland kunde hon bara skriva romaner på sin maskin med ett enda finger. Tvåfaldigt misslyckat äktenskap med samma US Army-korpral, som senare tog livet av sig. Hennes liv var en blueslåt i sig.

Är man sugen på att läsa en bok som utspelar sig i amerikanska södern rekommenderar jag istället The Color Purple , The Secret Life of Bees eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.

*Boktiteln The Heart is a Lonely Hunter figurerar faktiskt i Tony Parsons One for My Baby där skolans städerska jagar engelskläraren för att han ska examinera en uppsats hon skrivit om Mick, och sen blir de kära...gulligt och förutsägbart som i alla hans böcker.

Les amants de la liberté – Claudine Monteil

(De som älskade friheten)

augusti -03

På Bokmässan i Göteborg i höstas besökte jag Madame Monteils seminarium om mina gamla idoler Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Efteråt träffade jag henne i Partille Bokhandels mysiga monter där det bjöds på vin, Briesnittar och mingel med bl.a. Åsa Moberg. Claudine signerade mitt ex av biografin och skrev en personlig hälsning:

”Pour Camilla, cette histoire qui est aussi un témoignage sur les deux géants du siècle à qui nous devons tant, avec ma chaleureuse sympathie.”

Claudine Monteil Goteborg, le 21 septembre 2002

(Till Camilla, denna historia som också är ett vittnesmål om dessa två seklets giganter, som vi har att tacka för så mycket, med mina varmaste hälsningar.)

Som den flitige läsdagboksbesökaren säkert uppmärksammat tog det sin lilla tid att läsa ut den här faktaspäckade boken på akademisk franska. Biografier är ju lite knepiga att ta till sig med alla anekdoter och personer som ska radas upp. Fackböcker överhuvudtaget är sega och bör njutas i små portioner åt gången. De första två kapitlen handlar om barn- och ungdomstiden, vilket var en perfekt repetition av stoffet till min gamla C-uppsats i franska, Poulou et le Castor*, där jag analyserade deras barn- och ungdomstid, som de beskrivs i självbiografierna, Sartres Les Mots och Simone de Beauvoirs Mémoires d’une jeune fille rangée. Förresten är väl självbiografier ett snäpp värre än biografier, med alla vänner och släktingar som måste nämnas, men inte såras, och även fiender som ska slaktas och verbala kängor som ska delas ut – och om det är sant vet ingen utom författaren, som i värsta fall är 20 år och har använt spökskrivare (jfr. Foppa, Britney Spears och Victoria Beckham...suck). Inte min favoritgenre iallafall.

För 7-8 år sedan var jag mycket fascinerad av Sartre & Simone och slukade allt som hade med dem att göra; böcker, artiklar, dokumentärer och filmer. Därför är jag stolt över att kunna säga att Monteils biografi inte ger mig så mycket nytt. Claudine har dock ett eget scoop i avslöjandet om att en dag på 70-talet, inför ett av de unga feministernas söndagsmöte i de Beauvoirs lägenhet, smekte den åldrande Simone hennes händer vid köksbordet och gjorde närmanden, som hon dock är snabb med att skriva att hon avvisade. Men Claudine! Carpe manum...eller vad det heter.

Jag blev också förvånad över att läsa om:

· Att danska Drottning Margarethe och hennes Henrik under pseudonym har översatt en av de Beauvoirs romaner till danska! I all min antirojalism måste jag erkänna att hon alltid varit rätt cool och faktiskt nästan porträttlik Simone.

· Att inte nog med att Sartre och Simone grundade tidskriften Moderna Tider (men åh, så ont det måste ha gjort när han utan Simones vetskap tillägnade första numret åt sin amerikanska älskarinna Dolorès – une expérience doloreuse, sans doute). De startade också Libération, som nu är känd som gymnasieungdomarnas dagstidning nummer ett i.

· Att Nelson Algren skrev en ”populärpolemisk” artikel i Playboy - av alla tidningar - som svar på tal för att Simone avslöjat alla detaljer om deras förhållande i en roman. Jag har också länge undrat vad titeln på den romanen, Mandarinerna, egentligen syftar på, men nu vet jag att det är två kinesiska statyer på mahognykolonner inne på caféet Deux Magots.

Mer nytt som gläder ett gammalt feministhjärta:

· 1971 blev en kvinna som gjort illegal abort polisanmäld av sin f.d. pojkvän. Som en feministisk aktion publicerades på första sidan i Nouvel Observateur en lista med 343 namn under rubriken ”J’ai avorté” (Jag har gjort abort). Bland namnen fanns kändisar som ljuva Catherine Deneuve, Régine Desforges och Françoise Sagan och faktiskt båda systrarna de Beauvoir! Hur skulle polisen nu agera? Arrestera allihop? Hurra! Lika fräckt som Zolas J’accuse i Dreyfusaffären.

· Inte glädjande, men chockerande att feministbibeln Le Deuxième Sexe (Det andra könet) inte gick att få tag i i gamla Sovjetunionen förrän 1998!

· Att Simone gav anonyma understöd åt kvinnliga författare, bl.a. Violette Leduc. Men varför anonyma?

· Att hon älskade både whisky och Kir Royal! Simone & jag!

· Att både Sartres och Simones respektive begravningsfölje, med sex års mellanrum, gick förbi brasseriet La Coupole där servitörerna stod högtidligt uppställda för att hedra sina forna stamgäster.

Som i många biografier blir det ibland lite väl smetigt och spekulativt, men Monteils verk innehåller två starka kort; för det första visar hon faktiskt en viss distans till de två huvudpersonerna (jfr. Åsa Mobergs känslosamma responsroman Simone & jag ), för det andra skriver hon inte bara ficklampsmässigt om de två ikonerna utan även allmänt om läget i Europa och USA under krigen och om många andra samtida intellektuella och kreativa som också levde i Paris på den tiden, vilket man inte alltid tänker på, såsom Rodin, Giacometti och Colette, och att Yves Montand och Simone Signoret var politiskt aktiva hade jag ingen aning om. Det brukar mest vara Camus, Simone Weil, Bost, Olga och Wanda m.fl. i deras egen krets som räknas upp. Jag är så avundsjuk på att de reste så mycket och levde i en så spännande tid och fick bevittna Vietnamkriget, Cubakrisen, the Rosenberg affair, MacCarthyismen, maj -68 m.m. m.m. Jag har faktiskt gått i skolan på ungefär samma adresser som dem i 5e runt Sorbonne och Panthéon, men vid mitt nästa besök i Paris ska jag gå en lite mer seriös litterär runda i Sartre & Simones fotspår till alla de adresser som nämns i boken och avsluta på Montparnasse-kyrkogården.

Nu har jag bestämt att en gång för alla göra en rejäl ppt-presentation med allt jag vet om Sartre och Simone och missionera hårdare i varenda franskgrupp jag har. Privat ska jag fördjupa mig i Simones romaner, särskilt Les Mandarins och Les Invitées (om hennes ménage à trois med Sartre och Olga). Jag vill också veta mer om Nelson Algren, mannen med vilken hon upplevde sin första orgasm i 40-årsåldern (!) och vars ring hon bar ända till sin död, mannen som bodde med sina katter i ett litet hus vid Lake Michigan utanför Chicago, mannen som skrev A Walk on the Wild Side, och boken som blev manus till Sinatrafilmen Mannen med den gyllene pistolen. Jag kommer aldrig att sluta fascineras och inspireras av de här personerna! Kolla bara på min sommarfrisyr nummer ett 2003 – très deBeauvoiresque. Nej, uttrycket ”Kill your darlings” har jag aldrig förstått mig på!

P.S. Monteil är just nu aktuell med en ny biografi, denna gång om systrarna de Beauvoirs förhållande.

*Poulou var Sartres mammas smeknamn på sin son. Le Castor är en ordlek och allusion bildad ur de Beauvoir- Beaver- le Castor (bäver på latin). Som universitetsstuderande var hon mycket ambitiös och verkade i grupp, därav smeknamnet.

Älskade du – Barbara Voors

augusti -03

”Kanske kan bara en 22-åring skriva så stora ord om kärleken” säger Barbara själv om sin roman som är ”berättelsen om en kärlekshistorias uppgång och fall” när ”ett jag och ett du möter åtrå, otrohet och uppbrott i en kulisstad”. Trots att berättelsen bygger mycket på dialog känns den märkligt abstrakt. Både stil och story andas glaskupa à la Sylvia Plath. För att vara en kärlekshistoria per definition är den mycket mörk, men språket är vansinnigt vackert. Vissa citat talar direkt till mig:

”Bort vill jag alltid, bort, bort, bort och hem till den lägenhet som är min och begrava mig med böcker. Den verklighet jag möter liknar inte det minsta mina drömmar och jag vill inte vara med då det gör alldeles för ont. Ett vilset barn drömmer jämt.” T.o.m. Sartre skriver i sin självbiografi om hur litteraturen planterade en idealism i honom som det tog 50 år att arbeta bort.

”Jag är hård, efter alltför många skilsmässor blir barn mycket, mycket hårda och sätter sig själva i det första rummet, det enda rummet. Eftersom de inte tror på äktenskapet, tror de inte heller på kärleken, på livet, på sig själva.”

”Eftersom det är min enda talang så presterar jag och kommer hem med papper efter papper på min personliga lycka.”

Trots allt tycker jag att det här är alldeles för freudianskt och fatalistiskt för mig. Jag har visserligen själv undrat vad det är som gör vissa människor – som jag själv - till ambitiösa ”strävare” och Oprah har pratat om ”overachievers” och ”the unexpected legacy of divorce” men jag tror absolut inte att en dålig barndom kan förstöra ett helt /kärleks/liv.

God on a Harley – Joan Brady

augusti -03

“Why did you come to me on a Harley?” I had to know.

“I had to get your attention”, he answered simply.

“Why the T-shirt, the leather jacket and the great body?”

He smiled easily.“I needed a new image. People today don’t

relate to the sandals and long hair anymore.

They haven’t since the sixties.”

Ja, det är faktiskt Gud själv som kommer till Christine där en kväll på stranden. Hon är en 37-årig Jersey girl *shalalalalalalala* och singel. ”I have learned that I am an emotional diabetic and that men like him are Milky Ways, sweet at first but detrimental in the end.” Bitter och desillusionerad med brustet hjärta, en aning överviktig och på randen till utbränd på jobbet som intensivvårdssköterska på lasarettet. ”I slid into my ’91 Mazda Miata and realized I had more affection for my car these days than for any human being, past or present.” Begreppen Gud och Jesus går ihop i boken, men vår käre biker ”Joe” (Joseph från Nazareth tycker han är för bökigt) tar med Christine på en andlig resa och utarbetar sex individuella budord för hennes personliga utveckling

1. Do not build walls, for they are dangerous. Learn to transcend them.

2. Live in the moment, for each one is precious and not to be squandered.

3. Take care of yourself, first and foremost.

4. Drop the ego. Be real. And watch what happens.

5. All things are possible all of the time.

6. Maintain Universal Flow. When someone gives, it is an act of generosity to receive. For in the giving, there is something gained.

I den suveräna TV-serien The Book Group (Bokcirkeln som slutade läsa) kallade någon Paolo Coelhos Alkemisten för ”Harry Potter meets Celestine Prophecy”. I såfall är det här Bridget Jones som möter densamma. Den här boken från -95 är en liten pärla, och hur osannolik och amerikanskt self-help-ig den än må vara har den ett positivt budskap. Man kan välja själv om man vill tolka boken som the Holy Bible eller bara ta den för en Harlequin. Sjölv behövde jag en riktig feelgoodare så här när slutet-på-semestern-deppet och början-på-terminen-stressen börjar smyga sig på. Jag ska tänka på Jesus-Joes svar när Christine säger att hon hatar sitt jobb: ”You love your job [...] It is part of your ultimate purpose here on earth. That’s not to say it doesn’t get tiresome or frustrating, but essentially, you love it. […] But you do it in excess. You need to cut back a little.”

Fakta om Finland – Erlend Loe

juli -03

Supernaiv sommar? Ja, det verkar så. Loes senaste är naiv men långt ifrån super när den berättar om killen som tar på sig uppdraget att skriva en turistbroschyr om Finland för landets ambassad utan att veta ett skvatt om landet. I en 224 sidor låååång monolog följer vi hans virriga vånda inför deadline. Molly Bloom på Metadon. Stream-of-obnoxiousness...Intelligent och bra språkbehandling som vanligt men faktiskt vansinnigt trist, därför tog det ett par dagar att komma igenom boken den här gången (jfr. Naiv.Super. och Blåst). Jag var t.o.m. nära att lägga ner helt och hållet, men det här duttandet kan bero på semestertiderna med resor och inneboende – då uppstår det inom socialpsykologin kända fenomenet ”crowding”, när känslan av att inte vara ensam i ett rum stör koncentrationen...nu är det bara jag och katten i två veckor och vi ska bara slöa i solen eller soffan och läsa, läsa, läsa.

The Color Purple – Alice Walker

juli -03

Filmen gjorde ett starkt intryck på mig som tonåring. Jag älskade den och berördes ända in i själen av Celies öde, utan vetskap om att filmen bygger på feministiska författaren Alice Walkers Pulitzerprisbelönta brevroman eller att Oprah var en av skådespelarna. Nu har filmen återuppstått som DVD med dubbeldisc, men som vanligt ville jag läsa boken FÖRST. Tyvärr verkar det omöjligt att hitta en bok som har samma omslag som filmen (mitten). Både Bokus och AdLibris skickade exemplar med en ful solros på omslaget trots att websidan visade annorlunda. Till sist hittade jag ett mellanting på Jersey (vänster). Någon kanske har ett tips?

Läsaren dras in i dramatiken redan från första sidan. ”Dear God, I am fourteen years old. I have always been a good girl. Maybe you can give me a sign letting me know what is happening to me.” Det som händer är incest, mannen Celie kallar pappa förgriper sig på henne. Hon blir ”big”, d.v.s. gravid, två gånger med barn som adopteras bort så fort hon fött dem. Så småningom blir hon bortgift med en man som egentligen inte vill ha henne (hellre hennes söta och smarta syster), men han behöver barnvakt. Celie blir styvmor bl.a. till Harpo, som i sin tur gifter sig med viljestarka och tuffa Sofia. Harpo – Oprah baklänges – är ju också namnet på Oprahs produktionsbolag i Chicago. Hon spelade Sofia i filmen, även om Celies liv påminner mer om hennes egen bakgrund, däremot har hon berättat att hon kräver att alla som ska jobba för henne på Harpo ska ha läst Purpurfärgen, för att förstå sin boss bakgrund och tankevärld.

Jag minns två gråtscener ur filmen: dels när Celie hittar sin systers brev, som hennes man gömt för henne i alla år och senare när systrarna återförenas, gråhåriga och gamla. Jag minns däremot inte att man fick veta att Celie egentligen var lesbisk - ”I don’t even look at mens (sic!). That’s the truth. I look at women.” - det kanske var för vågat och okommersiellt för Spielberg på 80-talet. Sluttiga sångerskan Shug Avery lärde Celie att man faktiskt kan njuta av sex – fanns hon ens med som karaktär i filmen? Jag minns inte heller att Celie blev egen företagare på slutet, med eget hus , A Room of One’s Own (Virginia Woolf) är ju ett feministiskt begrepp. ”The Color Purple” då? I början av boken förvägras Celie lila tyg till sin klänning, nu målar hon hela väggarna lila. Är det inte också kvinnorörelsens färg? Jag hoppas innerligt att boken inte är självbiografisk, men man undrar varifrån Alice Walker isåfall hämtat kraften bakom orden. Boken är verkligen starkt feministisk ”wherever there’s a man, there’s trouble”. Och det var säkert sant på den tiden. Som tjej fick man freda sig mot sina bröder, sin pappa och sina farbröder, det kan Oprah intyga. Bokens Celie inser att även Gud är man, och alla män hon nånsin känt har svikit henne, så hon börjar adressera breven till systern istället. Ras- och genusfrågan i det segregerade Södern är säkert fortfarande brännheta, men betydelsen av de långa och sega undervisande partierna om Afrikas historia i systern Netties brev förstår jag inte, vilket drar ner betyget något. Nu väntar jag på en regnig dag, så jag kan se filmen.* Just nu är det värmebölja, vilket innebär sömnlösa nätter, men i natt ska jag tänka lika vackert som Celie: ”But sleep remains a stranger to this night.”

*Jag bor i Sveriges officiellt näst mest regniga stad. Så är inte fallet den hör sommaren men nu har vi iallafall sett filmen. Jo, som Nina sade i gästboken var Shug Avery i högsta grad med i filmen. Redan i inledningen tappar man hakan när lilla Celie kommer ut ur blomsterängen med stor mage, och vi vet varför. Varken jag eller Sofia grät så mycket som vi befarat, men den var fortfarande fantastisk! Fotot och Oprahs insats förgyllde hela filmen.

Blåst – Erlend Loe

juli -03

Herr Loes barnsliga men charmiga stil i Naiv. Super. gav mersmak. Det är alltid spännande att läsa om relationer ur guttperspektiv, och det är precis vad den här lilla tvåtimmarsläsningen i 300 akter (ja, styckena är numrerade) handlar om. Varken mer eller mindre.

The Dice Man – Luke Rhinehart

juli -03

Är du velig? Då kanske tärningsterapi ör något för dig? Denna kultroman från 70-talet handlar om en uttråkad psykiater som bestämmer sig för att bli The Diceman (jfr. Superman, Batman osv.) och låter hela sitt liv styras av tärningen. Det börjar i andan ”Blir det en trea går jag ner och våldtar Arlene” (kollegans fru som senare blir hans älskarinna och föder den första Tärningsbabyn). Så småningom dikterar tärningen att han ska lämna fru och barn. Tärningsmannen blir alltmer galen men lyckas övertyga hela sin omgivning, t.o.m. kollegor, om att Tärningen är den nya religionen. Rhinehart är en skicklig skribent och i alla bibliska uttryck är ”Gud” ersatt av ”Tärning” enligt samma system som man-kvinna i Egalias döttrar eller Ford-Gud i Aldous Huxleys Brave New World. ”Oh, Die, but Thy will be done.” Det slår mig att den franska översättningen måste bli särskilt intressant eftersom steget inte är långt mellan Dé och Déesse/Dieu!

Idén är intressant, originell och kontroversiell. Första intrycket var att boken kändes ovanligt tidlös eller modern för att vara skriven -71, men efter ett par hundra sidor tappade jag intresset när det hela urartade i orgier, droger och död. ”In general, during that month in clothes I wore what I never wore, in words I swore what I never swore: in sex I whored what I never whored”.

Kultroman - för vem? 40-talistmän, antar jag. En ”hejdlös drift” och ”skarp satir” av amerikansk psykoanalys”? Jaha. Omslaget är kaxigt: ”Few novels can change your life. This one will”. Jag antar att samma sorts blir-det-så-blir-det-människor som tror benhårt på Guds eller ödets vilja, kastar krona & klave, eller går till spådamer för att få vägledning skulle gilla det här. Lustigt nog förespråkade Expressens Ego-bilaga i söndags faktiskt dylik lek med tärningar i en artikel om hur man kan ändra sitt liv och slå hål på tristessen. Jag har också sett det kassa reseprogrammet på Discovery där slumpen visar resvägen enligt Rhineharts recept. Själv skulle jag aldrig överge möjligheten att fatta egna beslut. Livet blir ju precis vad man gör det till.

---------------------------------------

Inför juli månad hade jag ålagt mig själv inköpsstopp från AdLibris och Bokus, men abstinensen lindrades av det faktum att jag skulle resa till la douce France och framförallt Jersey med sina brutalt brittiska boklådor. Ottakar’s i huvudstaden St Helier hade förresten en ledig tjänst ”till en bokälskare” (ja!), ”37,5 h/vecka”, (ja!), ”på villkor att du har bott på Jersey i 5 år” (nä...).

Jag

Bliss. ”Paperbacks £6.99” borde bli EU:s femte frihet! Harry Potter-feber rådde givetvis överallt. Books etc var en riktig uppstickare med bra utbud och jätteläcker inredning och dekor. Lite Ellen och lite Notting Hill. Precis som min egen bokhandel, som bara finns i fantasin...än så länge. Tjejen i kassan satt och läste och såg inte ut att vilja bli störd när jag kom med min boktrave, men bara för att det är en bokhandel kändes det helt ok, t.o.m. lite småmysigt. Om tjejen på Body Shop satt med ansiktsmask och hårinpackning och filade naglarna däremot skulle man ju bara lämna butiken.

Här är veckans skörd:

---------------------------------------

Une femme de ménage – Christian Oster

(Städhjälpen)

juli -03

En av mina favoritsysselsättningar är att läsa en bok för att sedan omedelbart se filmversionen (ALDRIG tvärtom!). Christian Oster är ganska stor i Frankrike och den här boken har nyligen översatts till svenska. Minifilmaffischen som låg vikt runt boken skvallrade om vem som egentligen sköter markservicen. Boken var mycket mörkare och mer sentimental och svårläst än jag hade trott. Annars var det den gamla vanliga franska plotten; medelålders nyskild karriärman med etagelägenhet i centrala Paris blir tänd på tonårstjej. Att hon kommer från förorten och är pank och obildad gör inget för hon är ju så naturlig och spröd och vacker, bara hon klipper håret som han vill och bär korta klänningar så.

Återkommer när jag sett DVD:n. Mannen på bilden känner du kanske igen från filmen Au goût des autres (I andras ögon.) Kvinnan på bilden är förutom den sexiga städhjälpen lilla oglamourösa jag på mitt mysiga sovloft på rue de la Fontaine i St Malo. Notez bien lilla IKEA-lampan...

* Nu har jag sett filmen och Farbror Bosse-känslan blev om möjligt ännu starkare. Underbara Paris- och Bretagnemiljöer dock!

Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part – Anna Gavalda

(Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans)

juni -03

Dags att finslipa franskan inför semestern i Bretagne (inte så långt ifrån Bodil Malmstens Finistère!) med en prisad novellsamling av en fransk 70-talist, som senast skrev romanen Je l’aimais (Jag älskade honom). Jag bara älskar titeln, och omslaget från en tågstation i Paris! Tyvärr har jag lite svårt för noveller, och inte heller den här säger mig särskilt mycket. Rent fysiologiskt –eller vad det heter- läser jag visserligen väldigt snabbt, men mentalt tar jag mycket lång tid på mig att komma in i en story, och då vill jag stanna där och njuta i många hundra sidor men så är ju inte fallet med noveller.

Gavalda leker med språket, vilket är en njutning i sig, dessutom skriver hon dialogen på modern franska så som det verkligen talas i Frankrike idag på 00-talet. Annars är det lätt att förvärva en alldeles för litterär och högtravande franska med litteraturen som källa. Det är också en befrielse att ingen av karaktärerna i de tolv novellerna är speciellt framgångs-/rika, gudomligt snygga eller speciella på något avundsvärt eller irriterande sätt. Inte en TV-producent så långt ögat når. Gavalda skriver istället om helt vanliga tonårskillar, veterinärassistenter och andra superokända människor. Jag gillar tjejen som dumpar en kille på restaurangen för att han sitter och snackar i sin mobil på första dejten. Way to go. Den bästa är den tvåochenhalv sidor långa kortnovellen Cet homme et cette femme om ett gift pars respektive tankar under en tyst bilfärd. Deras relation kan sammanfattas som betydligt ljummare än kärleksparet i filmen Un homme et une femme, och det var nog precis det Anna Gavalda ville ha sagt med sin travesti. Mersmak!

Fittor - Juan Manuel de Prada

juni -03

Total anarki råder. Nu läser jag visst varannan engelsk, varannan norsk, just nu en spansk, och snart en rad franska romaner! Jag återvände inte till Alvesta Bokhandel, men nyfikenheten var väckt och jag kunde inte motstå frestelsen att läsa den här boken. Dessutom är jag en stolt Proud Pussy-bärare sedan ett år tillbaka (modell Leyla, som på bilden ovan).

Coños, coños, och åter coños... Problemet med den här boken är väl att den är skriven av en man, en 70-talist, och vad vet han om fittor och erotik egentligen, även om det är trevligt att någon verkar för fittans främjande, ett ord som det är dags att reclaima! På bokens baksida lovar en recensent att det ”inte liknar något annat ni läst tidigare”. Både ja och nej. Det finns element av Baudelaire och Poe, men mest från Anaïs Nins erotiska noveller. Originellt- kanske - att fokusera så till den milda grad på just fittor. De 55 berättelserna har alla titlar som Cellistens fitta, Baderskans fitta, Sibiriskans fitta, Kubanskornas fitta, Buddistnunnans fitta, Änglarnas fitta, och så naturligtvis klassikern bland pojkfantasier; Privatlärarinnans fitta. Det alltför morbida och nekrofila gillar jag inte, men en av mina favoriter är Min fästmös fitta, en hyllning till hans egen tjej som placerats centralt i boken men inom parentes. Den bästa är ändå en slags grafisk kortnovell, Fittor i tunnel som illustreras så här n över hela sidan. Fyndigt. Kontakta Moderna Muséet, någon.

Läs mer på www.proudpussy.com. Jag rekommenderar också www.finafittor.com. Bokade just biljetter till diLevas konsert på Dalhalla, som i motsats till alla falliska byggnader är en riktigt kvinnlig skapelse av bilden att döma. Hihi.

Egalias döttrar – Gerd Brantenberg

juni -03

Sanslöst rolig bok! Det är en fröjd att läsa denna feministiska 70-talssatir om landet Egalia; ett matriarkaliskt samhälle där männen är underlägsna, underbetalda, stannar hemma med barnen, permanentar skägget och bär pehå (penishållare). Alla språkets normativa ’man’ är dessutom utbytta mot kvinnligt dito, vilket är både komiskt och tragiskt att se. Det är helt enkelt svårt att befruska sig för att inte brista ut i skratt eller gråt. Människa blir kvinniska, mandat blir kvinndat, herrskap blir fruskap, fröken blir herken, hora blir hork, Herre Gud! = Fru Gud! , Vad fan.. = Vad Lucia... osv. Egalsunds BB är ett gigantiskt marmorpalats mitt i stan och alla kvinnor får hög graviditetslön. Ringer man efter en taxi är växeltelefonisten man och chauffören kvinna. I skolan har flickorna jordbrukskunskap medan pojkarna har spädbarnskunskap och hemkunskap. En pojke blir tillrättavisad när han visar intresse för trädgårdsarbete och rektorn ger honom broderimönster för att uppmuntra honom till ”lite mer pojkaktiga sysslor”.

Fler scener och citat ur den egalitanska vardagen:

”25-damsorkestern spelade upp.”

”Dam gör så gott dam kan.”

”Akta dig för de fula gummorna i skogen.”

”Kärringar pissar överallt.”

”Kvinnor har mycket starkare sexualdrift.”

”De manliga riksdagskvinnorna debatterar manssaksfrågor.”

”Har du någonsin hört ett barn ropa efter mamma?”

”Vem hade hört talas om män som klarade av både jobbet

och amnings-perioden? Modern måste hela tiden hållas på gott humör,annars sinar mjölken.”

”Pappaaaa! Jag har fått menstruation. Hurra!” skriker flickan i huset och lägger de nyinköpta bindorna på bordet. Nu kan hon också delta i det årliga evenemanget Stora Menstruationsspelen.

Egalias döttrar är naturligvis också en regelrätt roman, även om jag tror den hade blivit minst lika kärnfull som novell eller t.o.m. krönika. Några egalitanska maskulister finner sig inte längre i okvinnskliggörandet av mannen och börjar kämpa för männens rättigheter och ordnar pehåbränning m.m. En av karaktärerna skriver boken ’Demokratins Söner’ om ett samhälle där männen har makten enligt dagens modell, så boken avslutas med en tänkvärd metafiktiv (egentligen metareell!) knorr.

Brantenbergs bomnedslag vänder verkligen på begreppen! Det här är en viktig bok som borde vara obligatorisk i svenskundervisningen. Jag blev nyfiken på vem författaren är och vad hon gör nu. Sedan Pamela tipsade mig har jag visserligen sett titeln i två tidningar, men det förvånar mig mycket att jag aldrig hade hört talas om den tidigare. Till min glädje ser jag att Gerd Brantenberg fortfarande är aktiv feminist och författare och att Egalias döttrar sålt i över 500 000 ex och översatts till 9 språk, senast kroatiska och koreanska. Vilken utmaning för översättarna! Ebba Witt-Brattström hade väl inte sånt fasligt jobb eftersom svenskan och norskan är så pass lika. Det är lite Tage Danielsson-feeling över boken, men hade han skrivit den hade den väl fått mer cred i Sverige.

Konstverk av Ann Rogers

The Bell Jar – Sylvia Plath

juni -03

Girls’ Guide till Gökboet? Från bikupan till Glaskupan; en klassiker från -63, men på vilka grunder frågar man sig efter läsningen. Kreativa och kända kärleksparet Sylvia Plath och Ted Hughes är ju fascinerande i sig, liksom det fasansfulla faktum att boken är självbiografisk och att Plath själv tog livet av sig bara några veckor efter att den publicerats.

Huvudpersonen Esther är 19 år. En duktig och ambitiös student och en flicka som håller på sig. Förmodligen ska hon gifta sig med sin highschool sweetheart, men först väntar praktik på en tidning i New York och därefter en skrivarkurs för en berömd författare, men hon blir inte antagen till den senare, vilket utlöser en svår depression, som länge grott inom henne i form av oro, brist på ork, apati, alienation m.m. och når sin kulmen i ett antal självmordsförsök. Symptomen beskrivs träffande som att vara omsluten av en glaskupa, men efter diverse behandlingar på mentalsjukhus lättar det något och hon blir bättre, men ”I wasn’t sure at all. How did I know that someday – at college, in Europe, somewhere, anywhere – the bell jar, with its stifling distortions, wouldn’t descend again?”

Bellan har stått på min villläsalista ända sedan BB (missförstå inte, Nina vet) skickade runt ett tummat ex med tidstypiskt psykedeliskt omslag under en Am-lit föreläsning, men mot alla odds engagerar historien inte mig särskilt mycket. På omslaget till min utgåva citeras Joyce Carol Oates, som kallar romanen ”A near-perfect work of art”. Inte undra på då att hon lånade så mycket språk och stoff till sin egen coming-of-age- roman I’ll Take You There). Ett exempel på utveckling i The Bell Jar är när Esthers går från passiv till aktiv, ja till och med proaktiv. I början när vi träffar henne tänker hon femtiotalsaktigt: ”I decided I would let Constantin seduce me.”, men senare låter det ”It was only after seeing Constantin’s study that I decided to seduce him.” Bravo! (hon har skaffat pessar också, under eufemismen ’to have a fitting’, vilket får en komisk klang för en svensk, översättaren behöver bara klämma in ett r på rätt ställe).

Det sägs att denna Sylvia Plaths första och enda roman gav henne ny status som feministikon, och visst finns det några tankar om att äktenskap innebär förtryck och ojämlikhet, kanske var det superkontroversiellt på den tiden? Avståndstagandet till äktenskap och moderskap är inte helt enkelt utan innebär också ibland ett uns av tvivel och ett utanförskap jag känner igen: ”How easy having babies seemed to the women around me! Why was I so unmaternal and apart?” Läste nånstans nyligen att en film om Plaths liv är på gång. Arbetsnamn Sylvia. Super.

Naiv. Super. – Erlend Loe

juni -03

Jag ville inte att min enda erfarenhet av norsk samtida litteratur skulle vara Ari Behn... så jag satsade på ett säkert kort – denna kultbok från -96. Omslaget skvallrar om att förlaget siktar på en manlig publik; det är ju gult, precis som Populärmusik från Vittula, Grabben i graven bredvid, Vad gör alla superokända människor... mfl. Dessutom pryds omslaget av vad som ser ut att vara en machogummiklubba, men i själva verket är det ju en leksak för 2-åringar...

Det handlar om en 25-årskris som utlöses när protagonisten blir slagen i krocket av sin bror. För att lindra sin existentiella ångest köper han en röd boll, en bultbräda från Brio (därav hammaren), blir kompis med en 5-åring (rekommenderas!), träffar en tjej och åker till New York i nu nämnd ordning. Boken är lättläst och begåvad med grafiska Couplandska finurligheter. Den är lite grabbig, men absolut genialiskt skriven! (Grabbigheten når sitt klimax när huvudpersonen och hans bror sitter i New Yorks statsbibliotek och söker på ord som kuk och fitta.) Själv blev jag inspirerad av alla underfundiga listor (en känga till Nick Hornby?) och håller just nu på att författa egna. Det går långsamt eftersom det var så länge sedan man funderade på något dylikt, men det känns roligt och samtidigt väldigt sunt att göra det.

”Know thyself!”

Vad som gjorde mig entusiastisk när jag var mindre:

Stenar

Prasselpåsar (bannlysta numera pga tinnitus *Hata Lindex*)

Pappas kontor

Pärlplattor

Klistermärken

Köppäbävisan

Klättra i träd m.m. i vår bautaträdgård

Katter

Grodyngel

Wahlströms ungdomsböcker; Jolly, Lotta, Kitty, Hemliga Sjuan

Färgade bomullsbollar bredvid papiljottpåsen i mormors badrum

Elorgel

Snö

Åka skidor

Stjärnbilder

Starlet

Sova i tält

Snickra

”Lånbyta” cykel med kompisar

Traktordäck som simring på Nottjärn

Vattenrutschbana
Hopptorn

Lego

Jyllands stränder ; coolaste snäckorna och bärnsten!

Film: Grease, G, ET

TV: Från A till Ö, Fem Myror, Fablernas Värld, Drutten & Gena,

Anslagstavlan, HAJK, Barnjournalen, Den Vita Stenen, Par i Hjärter

Det här vet jag mycket om:

Film

Litteratur

Musik

Språk

Katter

Barn över 3 år

Högstadiet

Gymnasiet

Akademiska vär/l/den

Oprah Winfrey

Marian Keyes

Jeopardy

Poweryoga

Psykologi

Paris

Skyskrapor och broar

Bolag och produkter jag känner mig känslomässigt knuten till och tycker mycket om:

Ad Libris & Bokus ; )

Ford (Puma)

Efva Attling

Kum Kum

Kookaï

Jean-Paul Gaultiers parfym

DKNY-klockor

Dolce & Gabbana-väskor

Gucci solglasögon

Indiska

Ordning & Reda

Belysningsbolaget

Sköna Hem

Marie Claire

Clas Ohlson

Zack (pepparkvarn och andra köksprylar i borstad stål)

Idrottskliniken

Bacardi Breezer

Campari

Pretzels

Göteborgskex (Remi, Digestive, Cookies m.fl.)

Statoil (en oas i natten när man körde taxi)

Taxi Halmstad AB

Maxi

Harpo Inc. (Oprah baklänges. Doh!)

TV5 (franska kanalen)

Fnac

Amazon

IKEA

Lypsyl

Loe fortsätter med ”Saker jag skulle målat om jag var konstnär”, ”Detta har jag sett idag”, ”Djur jag sett”, ”Detta gör mig glad”, ”Saker som det skulle vara förbjudet att animera i reklam” osv. Bliss. : )

The Secret Life of Bees – Sue Monk Kidd